Hur kan ni påstå att det inte finns fattiga människor i Sverige?

Man brukar kunna anlita flyttfirmor i grannstäder också. Och det kan bli billigare även om de ligger längre bort. I mitt fall skiljde det 5000 spänn mellan flyttfirmorna i min stad och flyttfirman från grannstaden som jag anlitade.

I befolkningen totalt har 16 procent något funktionshinder. Fem procent är rörelsehindrade och tr e procent har astma/allergi ellernågon annan överkänslighet. Fördelat på kön innebär det att sex procent av kvinnorna i befolkningen och fyra procent av männen har ett rörelsehinder. Ungefär fyra procent av kv innorna och tre procent av männen har astma/allergi eller annan överkänslighet.

Där har vi bara funktionshindren. Extremt få skulle inte jag säga men du får gärna göra det.

Man saknar väl inte arbetsförmåga bara för att man har ett funktionshinder, tror många rullstolsburna t ex skulle känna sig kränkt av att du ens insinuerar det.

Fattigdom är ett relativt begrepp och även om det finns ett antal (olika) definitioner av vilken social nivå fattigdom motsvarar sitter det i mycket i betraktarens öga.
TS tänker på fattigdom i termer av försörjningsstöd, någon annan i termer av att svälta ihjäl. Jag inser mycket väl att man kan _känna_ sig fattig om man upplever att alla i omgivningen har det bättre ställt. Detta gäller dock även om inkomsterna är betydligt högre än försörjningsstödsnivå.
 Jag vet att försörjningsstödsnivå är en av många definitioner på fattigdom. Själv har jag ärligt talat svårt att se detta som fattigdom då jag själv i perioder levt helt ok på mindre än vad den får som har försörjningsstöd. (Utan att behöva laga mat à 4 kr/portion...)  I ett internationellt perspektiv framstår det också som skrattretande. Så länge man talar om personer som vistas lagligt i landet och har psykisk kapacitet att använda sig av den hjälp trygghetssystemet kan ge så har de samtliga bättre materiell standard än vad genomsnittlig _medelklass_ har i somliga länder.

Jag _har_ sett personer i Sverige som levt i misär; där har det dock handlat om huvudsakligen annan problematik än rent ekonomisk. 

I befolkningen totalt har 16 procent något funktionshinder. Fem procent är rörelsehindrade och tr e procent har astma/allergi ellernågon annan överkänslighet. Fördelat på kön innebär det att sex procent av kvinnorna i befolkningen och fyra procent av männen har ett rörelsehinder. Ungefär fyra procent av kv innorna och tre procent av männen har astma/allergi eller annan överkänslighet.

Där har vi bara funktionshindren. Extremt få skulle inte jag säga men du får gärna göra det.

Och var har du fått ifrån att jag inte bidrar? Jag fyller 20 år i år, jag ger min mamma allt jag får från socialen till räkningar och mat så snacka inte. Och har jag sagt att jag köper kläder hela tiden? Nej det har jag inte, för jag sa att detta händer högst var fjärde månad!

Att du drar upp astma och överkänslighet i en fråga om arbetsförmåga är ju bara löjligt. Det krävs väldigt mycket för att en person ska vara totalt arbetsoförmögen.

Skall erkänna att jag inte läst de 141 sidorna innan. Trådstarten nämner inte begreppet relativ fattigdom utan koncentrerar sig på svårigheterna att klara sig på försörjningsstöd. Givetvis existerar relativ fattigdom. Min kusins sambo har mer än en gång gråtmilt klagat över att de med hans fyrahundratusen om året och hennes hundra på deltidsarbete inte klarar att hålla den standard "alla andra" håller; det är synd om barnen...
En svårighet i varje diskussion om fattigdsom är just att det inte är något i varje sammanhang vedertagen innebörd.
Men visst, jag håller mig borta från den diskussion med för de aktuella skribenterna rådande konsensus det tydligen för tillfället blivit.

Har tanken inte slagit dig att göra dig av med han?