Ensam men ser ju på familjeliv att det är ju fler...

Du är inte ensam... Kram

Det är klart du inte är ensam! Kanske i din bekantskapskrets,men inte om man ser till alla som försöker få barn. 10% får kämpa mer än två år,däribland vi som ser par efter par som började försöka efter oss få både ett och två barn! Du är inte ensam om att vara gamma heller och sakna barn och fått kämpa länge. Vi är många här på F.l som är över 40 och försökt många år. Ge inte upp!

Tack...
Jag ser ju det här....Och det är SÅ underbart o få ett ventilationshål men jag skulle även vilja ha ett "öga för öga med", om ni förstår.

Stor kram till er med, jag önskar absolut ingen detta, alls. Någonsin. 

här har du en till, håller med dig det sista du skrev ni som har ett barn va glada för det,själv klart förstår ja er som vill ha syskon, men vi då som har kämpt fler år utan resultat alls tycker jag verkligen mera synd om, jag vill jätte gärna ha 2-3 barn men kommer nog aldrig hända, så får jag ett enda barn så kommer ja vara så stolt o lycklig över det. men som sagt det är synd om ALLA som kämpar så förstå mig rätt oxå

(inte vått barn....Fått barn ska det stå)

precis varför ska folk lägga sig i varför inte vi har några barn? ta reda på fakta först innan man öppnar käften. har fått frågan flera gånger ska inte ni ha barn?av folk ja inte känner träffat en gång bara också. man blir ju jätte lessen. o ja vill inte prata med vem som helst vad vårat största problem är . blir så jävla less folk fattar inte hur vi barnlösa mår när folk bara pratar om sina bäbisar ja skiter väl fullständigt om "din lilla kalle" vaknar 5 gånger under natten eller nått sånt och nä du över reagerar INTE!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nejdå, du är absolut inte ensam! Vi är många här på FL som kämpar på med att få vårt första barn... och här stöttar vi varann i både med- och motgångar!

Jag är själv 39 år, blir 40 om två månader, och har precis påbörjat IVF. Gjorde en stor op i mellandagarna då det togs bort ett gäng stora cystor från äggstockarna och så fick jag veta att jag har endometrios. Rejält med endo... Allt är sammanväxt i en enda stor röra så enda sättet att överhuvudtaget kunna bli gravid på är genom IVF. Inte så konstigt att jag aldrig blivit gravid trots att jag försökt i omgångar under årens lopp... *suckar*

Här där vi bor, i en liten by ute i skogen i nv Värmland, så är varenda kotte gravid just nu eller har jämt fått barn. Visst, det är jättekul att vi kan öka på invånarantalet så mycket - men inte så kul när man själv har svårt att bli gravid. Så jag förstår precis hur du känner det!

Du får gärna inboxa mig om du vill "prata" mer!

Stor varm kram   

Du är absolut inte ensam. Jag har varit där du är just nu och det kändes skitjobbigt rent ut sagt att "alla" verkade få barn före en själv. Jag vet inte hur många gånger jag önskade att det skulle ha funnits ett "kö-lapps-system". Det kändes så orättvist när kompisar/släktingar kom och berättade att de "bara blev" gravida. Vissa hann till och med att få syskon. En gång blev vi bjudna på fest och mitt under den festen berättade värdinnan att deras dotter skulle bli storasyster. Jag gav henne ett leende och ett grattis och gick sen till badrummet och satt på toalocket och grät.

Nu tillhör jag den skaran som "råkade" bli gravid när vi väl hade fått tid för IVF. Just nu sitter jag med en enormt efterlängtad flicka på 11 månader. Visst, jag drömmer om ett syskon... men ärligt talat så skulle det inte göra något om det inte blir så. Vi har ju våran lilla tjej iallafall. Det tog oss 3 år att få henne. Kanske inte så lång tid jämfört med vissa andra som också har kämpat. Men det var tre tunga år.

Om jag kunde införa ett kö-lapps-system för alla som kämpar så skulle jag göra det, utan tvekan.

Håller med om att man känner sig väldigt ensam i sin situation, när "alla andra" runt omkring får barn titt som tätt. Men så ser man här på Familjeliv att det faktiskt är jättemånga som har svårt att få barn... Det förvånade mig jättemycket först, eftersom man inte "ser" något av detta i sin vardag. Det var först här jag förstod att det var ett väldigt vanligt problem. Det är skönt att känna igen sig och slippa känna sig ensam. Och att vara några som kan stötta varandra genom en IVF-situation.

Lussekatten, grattis....o njut till en liten...
Det är så hemskt o se alla andra glada o just nu sitter jag o funderar på om jag ska bojkotta div bloggar o fb för det bara vimlar av gulliga nya bebisar... =(.

Jag förstår dig. Även om din kompis kanske tycker så som hon skrev så känns det bara värre för en själv att "få det slängt i ansiktet".

När vår tjej kom så valde jag medvetet att inte skrika ut på Facebook hur glad jag var etc eftersom jag vet minst en bekant på min vännerlista som kämpar på sitt håll.

Det här är vanligare än man tror men inget man pratar om. Själv kände jag mig enormt ensam. Men utåt sätt höll jag uppe fasaden.

Vi har inga nära bekanta som haft svårt att få barn. Tvärtom om man ser till när de fick barn och hur många... Några par har haft svårt,men adopterat,men det är inga par vi direkt umgås med. Jo,ett par,men de visste hela tiden att det inte skulle gå alls och adopterade jättesnabbt och för länge sen. Så alla de där som kämpar över året-var finns de irl? Eller ett år och ett år,det är ju ingenting egentligen,de hittar man väl,men de som kämpar i åratal då? Det hade vart skönt prata med nån sån irl,det håller jag med om,men finns de inte finns de inte. Eller också erkänner inte folk. Finns ju de som vill och kämpar,men aldrig knystat ett ord utan håller uppe en fasad av att det kvittar om de får barn eller inte. Och all som blir gravida,men får missfall jämt. Har aldrig träffat nån sån,tror nästan ingen jag känner fått m.f. Man är väldigt ensam och udda irl...

jag har en son som är 13 månader. hade inte alls problem me att bli gravid. anledningen till att jag svarar på detta tråd är för att min son har reflux( spyr efter varje måltid) och jag mår piiiiisss!!!

 min man säger alltid: även om han har problem så har vi ett friskt barn. tänk på alla andra som har svårt att bli med barn.

måsta vara kämpigt. lycka till allaa..!!!!!    

Vi har försökt aktivt i över 4 år nu. Jag vet hur jobbigt det är att se alla andra få barn, en efter en.

Jag tycker att det är jobbigt i olika perioder. Vissa dagar vill jag bara lägga mig ned och dö och andra dagar tycker jag att det går bättre.

Livet är så himla orättvist.   

Jag måste också gå ned i vikt. Det är inte lätt alls.

här har vi försökt ett tag, fick min mens i lördags, 
är nu ett år sen vi började försöka. har skickat in
en anmälan om undersöknin för och se om det finns
något fel som gör att inget plus. Håller oxå på
att gå ner i vikt, både för att jag hoppas att det bara
är viktens fel att plusset inte hittat hit och för att man
ju måste ner till ett visst bmi för att få vidare hjälp.
Vill ju vara beredd att starta på en gång om man
får veta att något är fel...        

Nej, du är inte ensam...

Vi har försökt i fem år.
Först ville vi adoptera (lång historia), men så blev jag sjuk och då godkänns man inte i något givarland.

Sen började vi försöka själva, men när inget hänt på nästan två år gjorde vi en utredning som visade att min man är helt steril, det finns inte en enda lite spermie att hämta där. Så nu står vi i kö för spermiedonation.

Viss är det fruktansvärt frustrerande med alla 'vänner' som lider så med en, men sedan ploppar ut unge efter unge och plötsligt inte har tid att umgås med en eftersom man inte kan komma med tips och råd om spyor och bajs... Mammor är ett rasistiskt gäng...

Härom veckan fick en kompis sin andra dotter. De hade svårt att bli gravida första gången och hon och jag kämpade då tillsammans. Sen blev hon gravid och vi följdes åt även i detta då hon ville dela med sig av sin glädje (på ett bra och snällt sätt alltså!).
Men månaderna gick och hon fick en dotter utan att jag fick något plus. Vi pratade massor, bland annat om namn och jag berättade att min man och jag hade bestämt vad vår dotter skulle heta (om vi fick en) redan på tredje-fjärde dejten. Hans mamma dog när han var liten och vi ville döpa vår dotter efter henne, vilket oxå råkar vara vännens namn. Plus ett annat namn som vi båda var överens om direkt.

Vi har sedan hållit fast vid dessa namn genom tårar och frustration. Det har liksom blivit vår symbol för hoppet att en dag lyckas få en bebis!
Döm om min förvåning och chock när jag en morgon loggar in på FB och där ser en bild på vännens jättesöta nyfödda lilla flickbebis, med exakt de namn som hon så väl vet är 'våra'!

Det tog HÅRT!
Naturligtvis har de all rätt att välja vilka namn de vill, men en liten förvarning hade väl inte varit för mycket begärt...

Hur som helst, du är inte ensam! Att 'hata' lite hjälper mej genom dagarna och förbi gravidmagarna och alla barnvagnar...