Mitt barn kommer inte överleva :´(

Hej.

Jag vet tyvärr exakt vad du går igenom. Vi var på KUB i måndags och fick reda på att även vår bebis hade ett bråck på magen, ett sk omphalocele som oftast är förknippat med kromosomavvikelser och andra missbildningar.
Vi hade tid hos bm kl 21.00 på kvällen och hade varit ute och ätit middag innan besöket. På väg till vårt besök sa min sambo att han var orolig och jag sa till honom att det nog var normalt. Som blivande förälder känner man nog en viss oro inför allt. Trodde aldrig att hans oro var befogad...
Efter ultraljudet var jag helt förstörd. Tankarna bara snurrade och jag kunde inte sluta gråta. Min sambo var tvungen att ta på mig min jacka och vi tog en taxi hem. Väl hemma bröt jag ihop igen och en våg av känslor jag aldrig känt tidigare bara sköljde över mig. Jag ringde mina föräldrar som kom över och det var så smärtsamt att se hur fruktansvärt ledsna dom var för vår skull. Jag är inte riktigt säker på hur jag somnade den kvällen men på något sätt gick det. Morgonen efter fick vi reda på att vi skulle till Huddinge på torsdag, eftersom dom hade väldigt bra fosterdiagnostikcenter där.

Min sambo och jag pratade väldigt mycket under de två dagar jag var tvungen att vänta innan vi fick träffa specialisten och det har verkligen hjälpt mig. Men torsdagen kom iaf och när vi träffade specialisten fick vi göra ett riktat UL som visade att vår bebis var väldigt sjukt. Bråcket på magen var väldigt stort, tarmar, lever och magsäck låg utanför magen. Läkaren trodde dessutom att magen skulle vara på tok för liten och att stoppa in organen, om de ens fungerade till 100%, skulle bli vädigt svårt. Vår bebis saknade dessutom ett lårben. Det stod klart för oss att det inte fanns något vi kunde göra. Vår bebis kommer inte klara sig.

Jag var inne på sjukhuset idag igen och tog tabletten som är början på slutet. När vi träffade sjuksköterskan ställde vi hur många frågor som helst, allt för att göra oss så förberedda som möjligt, hur det än är möjligt. Jag känner en otrolig panik och rädsla inför vad jag ska gå igenom på tisdag. Det känns så himla orättvist att detta ska bli vår första erfarenhet av en förlossning.
Det här är ingenting som jag önskar på någon annan och är så himla ledsen över att det har hänt oss. Jag hoppas bara att det är över snart och att man snart kan se ett ljus.

Jag hoppas innerligt att vi alla klarar oss ur det här som starkare människor och att vi inte blir allt för ärrade.

Lycka till alla!

gud vad tråkigt =( blir jätterörd av att läsa både ts och ni andra. kram på er alla 

jag vill inte ge falska förhoppningar eller så men för ett tag sen gick en tvserie på nian som heter livet på BB. det var ett par där som hade fått veta på KUB testet att magen inte växer som den skulle, dock vet jag inte om det var bråck eller ej. men iaf bebisen föddes med alla tarmar utanför och han klarade sig.
önskar er lycka till  

Var tillbaka till sjukhuset idag. Vi fick träffa en annan läkare som sa ungefär samma som den förra att barnet inte kommer överleva. Det var flera olika missbildningar på fostret och det skulle troligen leda till missfall längre fram. Vi fick även träffa en kurator idag för en första kontakt och en barnmorska från avdelningen där aborten kommer ske. Vi fick ett väldigt bra bemötande upplevde vi båda två. Och idag så klarade vi av att ta in informationen vi fick och jag hade med min lilla fusklapp. Idag gick det att göra fostervattenprovet så det kommer väl ge ytterligare lite mer svar längre fram.

nannaj: Jag fick ta första tabletten idag. Har mått illa ett par timmar men mår just nu skapligt, fysiskt sett. Det här är våran första graviditet också och jag känner mig så rädd. De säger att man ska föda fram fostret. Min tanke är hur då, jag har ju inte gått några kurser än som blivande mammor får göra :( Och vilka ärr sätter detta i själen som kommer fram vid en riktig förlossning, vilket jag hoppas jag kommer få uppleva. Jag kommer tänka på dig imorgon. Och hur mår du idag dagen innan?

Vi hade tänkt besöka våra föräldrar efter kubtestet i torsdags men det gick inte. Ringde istället senare på kvällen när jag åter hade fått talförmåga. Jag försäkrade mig först om att båda mamma o pappa var hemma och att de inte hade besök. Mamma blev så ledsen så hon var tvungen att lämna luren till pappa. Det kändes så hemskt. Det känns som vi lurade dem på de första veckorna som vi gladde oss åt vårt kommande barn. Men vi ville vänta tills vi kommit förbi vecka tolv. Vi vill ju bli gravida igen när vi känner oss redo och då kommer de få veta direkt.

Beklagar att även ni har varit med om detta elände. Sänder en tanke till nannaj och Nexo som är mitt i detta tråkiga avbrytande.

Jag har tyvärr varit med om detta 2 gånger :( Vår första son hade missbildningar på lilla hjärnan och vi avbröt graviditeten i v 22 (upptäcktes på RUL men det gjordes flera UL och magnetröntgen innan vi tog beslutet). Jag födde fram en så fin pojk då han var helt perfekt på utsidan men så trasig på insidan. 2:a gången vi blev gravida så slutade det i MA (upptäcktes i v 12 men fostret hade dött i v 9, enligt DNA hade fostret Turners Syndrom). 3:e gången vi blev gravida resulterade det i en frisk dotter :) Största lyckan någonsin! Vår 4:e graviditet var vi på KUB i v 12 och där upptäcktes att fostrets skallben ej var utvecklat och här var det bara att avbryta igen :( Födde fram en mini-mini bebis för ca 3 v sedan. Nu i veckan får vi lite mer svar då jag även gjorde fostervattensprov.

Helt sjukt hur mycket man ska behöva gå igenom... Vi har gjort lite utredning på oss som inte visar nåt men nu ska vi se om det finns ytterligare tester att göra. Känns inte som det kan vara slumpen alla tre gångerna?

Vi önska så ett syskon till vår lilla tjej men vi får se om vi orkar.

Kram till er och har ni några frågor och funderingar så  hjälper jag er gärna.

Nexo: Jag mådde oxå illa de första timmarna men det gick över. Jag är oxå livrädd, vilket nog är normalt, men jag har börjat läsa en hel del här på familjeliv ang avbrutna graviditeter. Det har verkligen hjälpt mig jättemycket. Att veta att det som drabbat oss drabbar även andra människor är en tröst för mig, att jag inte är ensam i det här. Jag trodde verkligen inte att det skulle vara så.

Min sambo och jag pratar hela tiden om det här. Han har verkligen varit fantastik under hela denna veckan. Jag hoppas att du har mycket stöd runt omkring dig. Vi pratar om tex hur vida vi ska titta på fostret el inte. Sjuksköterskan sa att dom brukar rekomendera det men jag är inte helt säker, vi får se hur det blir. Jag kan inte direkt säga att jag ser fram emot imorgon men jag ser fram emot att det här ska vara över nu. Jag har ju fått vänta sen i måndags.

Sen har jag funderat en hel del kring hur det blir med vår riktiga graviditet (vi kallar vår nästa gång för vår riktiga gång). Kommer vi kunna glädjas över att vara gravida eller kommer denna erfarenhet sätta för djupa spår? Kommer det ta tid att bli gravida? Denna gång var inte alls planerad. Jag vet ju hur barn blir till :) men jag förstår inte alls hur det gick till!!!  Jag har så många frågor men jag antar att tiden kommer ge mig vissa svar.

Mitt råd till dig ang imorgon, dagen innan, är att hålla dig sysselsatt. Vi åkte till plantagen och köpte massa blommor till balkongen och vi höll på ett bra tag. Skönt att tänka på något annat än morgondagen. Jag hoppas att det hela går fort imorgon och om det gör det ska jag göra mitt bästa för att tala om för dig hur det var. Önska mig lycka till!

Lider verkligen med er alla! Jag fick avbryta min grav i v15 då fostret hade allvarliga skelett missbildningar oddsen för att överleva var inte stor, smärtan och alla operationer som skulle bli i framtiden gjorde beslutet lätt att fatta! Vi var chockade vi har två friska pojkar sen innan och detta var ofattbart . Efter avbrytandet slarvade kyrkan bort askan så vi fick inget riktigt avslut heller :( dom hat fått askan men vet inte vart dom gjort av den :( efter det kände jag att nu måste vi gå vidare och i februari plussade jag igen för att sedan få missfall nu i Mars :( bara att ta nya tag, men det har vart en fruktansvärd resa och jag önskar att ingen skulle behöva gå igenom det. Kramar

nannaj: Det är lite tuffare att bli gravid efter att man gåt igenom en sådan här händelse. Vår 3:e graviditet som slutade med en frisk dotter var tuff fram till v 20 sen började jag njuta då allt sett bra ut på alla ultraljud. Ju längre tiden gick desto lättare blev det då man fick bekräftelse i form av sparkar. VI tog aldrig ut nåt i förskott förrän jag hade min bebis på magen skrikandes. Ni kommer att fixa det igen och förhoppn.vis har ni lätt för att bli gravida. Vi är i ett dilemma nu om vi vågar på syskon men hoppas så.'

Stor kram och hoppas avbrytandet gick ok!

Nannaj, jag tänker på dig idag och hoppas det går så fort och problemfritt som möjligt.

Vi var till Granngården igår. Sambon köpte en högtryckstvätt som han nu tvättar allt han kommer över med. Han blir mer tyst när han mår dåligt och låter just nu kroppen jobba för att slippa tänka. Men han är ett otroligt stöd. Jag har fortfarande mitt förbaskade graviditetsillamående. Men trots att han inte vet vad han själv heter klockan 4 på morgonen eller när jag än ber honom så hämtar han te eller fil. Han lyssnar o samtalar när jag behöver.
Själv köpte jag pallkragar igår och planterade lite frön som ska bli grönsaker och blommor. Jag önskar jag orkade göra mer men har absolut ingen ork. Jag låter tårarna komma när de kommer, och ibland när jag tänker på annat så kan jag skratta. Pratade med en vän som vet över telefon igår i 45 minuter. Efter att ha berättat om hur det såg ut kom vi in på arbete, en planerad resa och lite annat. Och det var så otroligt skönt att få känna sig själv som en vanlig person för en stund.
Ringde till barnmorskan idag för att avboka mina tider där och bröt ihop i telefonen. Det kändes så definitivt att meddela att tiderna inte behövdes längre...
Jag är glad att solen skiner och ska försöka sätta ihop en pallkrage, försöka äta mat och leta mer information. Men hittar så mycket hemskt när jag surfar runt.

Miss Idan, det låter ju fruktansvärt! Hur kan man tappa bort en sån sak? Vi ska få askan spridd i minneslund i sambons hemstad där vi båda brukar tända ljus för våra släktingar även om mina är begravda på andra ställen.

Förlåt alla att jag skriver så hackigt. Det känns som jag inte kan slutföra mina tankegångar. Det känns som det bara blir massa hafs. Men det är skönt att få skriva av sig ändå.

Vet att inga ord i värden hjälper när man är i stor sorg, men jag skickar ändock en tanke till er båda. Man överlever, för vad annat har man att göra. På något vis tar man sig igenom allt och kan leva, men det tar tid och inne i ens hjärta finns alltid de små som aldrig fick sin tid hos oss här.
Många kramar till er alla som behöver.

Så var det för oss oxå askan skulle spridas i minneslunden där min mans pappa ligger begravd! Begravningsbyrån levererade askan men eftersom asken saknade ett papper som kyrkogården krävde men krematoriet inte brukar lämna med så ställde dom askan på ett ställe och sen var den borta :( antigen har dom gravsatt den utan att notera det eller så har den hamnat i komposten med kransarna ... 1500 per vecka flera månader sedan = omöjligt att kolla :(

Ni kommer klara detta men det är skitjobbigt ...... Låt det vara det och ta den tiden ni behöver !!!

Nu är jag äntligen hemma efter en någorlunda långdragen process som slutade med en nedsövning och skrapning mitt i natten. I det stora hela gick det faktiskt lättare än vad jag hade föreställt mig och nu är jag glad över att det är över.

Nexo: Hoppas även du är hemma nu och att vi kan gå vidare med våra liv och lägga den här tunga perioden bakom oss.
Lycka till i framtiden och hoppas du och alla ni andra mår bra tids nog.

Kramar!

Nu är även jag hemma. Det tog 13 timmar men gjorde inte så ont som jag trott. Det hände inget, och hände inget och hände inget. Sen hände allt sista timmen när ingen trodde att det skulle hända nått mer för natten, och jag precis skickat hem sambon för att sova några timmar. All personal har varit underbar. Jag fick sova över och idag har jag varit ordentligt trött. Vi fick se våran lilla idag och det kändes skönt att ha gjort det. Vi fick också snabbsvaren på fostervattenprovet som inte visade några avvikelser men kommer få de mer helteckande svaren senare.
Det känns skönt att ha detta gjort nu. Nu är rädslan för den biten borta så nu kan energin läggas på att bearbeta och försiktigt börja se framåt.

Tack alla för ert stöd.

Det går faktiskt inte att beskriva känslan av att förlora ett barn....förstår dock precis hur ni känner. Fick själv beskedet den 8 Mars via ultraljud att våran lilla kille hade en missbildning på huvudet och att han inte hade utvecklat storhjärnan som han skulle och att chansen att han skulle kunna leva utanför magen var lika med noll. vi var då i vecka 18+ ( enligt mina beräkningar) Vi förstod inte heller på en gång vad dom menade ,men när det gick upp för mig framför allt så tok bröt jag i hop....det är märkligt hur ens liv kan förändras så drastiskt på bara några sekunder....20 minuter tidigare var vi lyckliga och förväntans fulla över att få se hur den lille hade vuxit i magen, glada över att våran snart 2 åriga son skulle va med på ultraljudet...allt sket sig. Sen var det dessutom torsdag och dom utförde inte aborter ( eller avbrytande av grav) på helgen...så vi fick åka hem med vår då levande bebis i magen, för att sen avbryta grav på lördan ( helt klart den värsta dagen i mitt liv) och så sätta igång förlossningen på måndag den 12 mars.

Det gick fort...bara ett par timmar, sen var han ute...en känsla man inte kan begripa...så ledsamt men ändå så skönt att se att han faktiskt var skadad...det var lättare att förstå åtminstone att det inte fanns nån annan väg att gå. sen gick det bra att sitta med honom, hålla honom så liten som han var . men att va tvungen att lämna honom på sjukhuset det är ännu en av dom sakerna som hamnar på listan över dom värsta sakerna i mitt liv. 

Idag är det precis en vecka sen och jag kan fortfarande inte tänka på det utan att gråta...Men det är skönt på något sätt att få läsa era berättelser och inse att man inte är ensam.

Massa styrke kramar till er

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer. 

I hopp om att någon i tråden finns kvar..

Gjorde en medicinsk abort 24/8 pga fosterfel.. Blöder fortfarande (8 veckor på onsdag) och ska på återbesök hos läkaren nästa vecka. Hur har det gått för er efter aborten? Jag vill så gärna få börja försöka snart igen..

Det är så att det bästa sättet att hantera sorger och svåra företeelser är att känna så mycket som möjligt. Man vill ju vara känslig när svåra saker händer eftersom det då är lättare att leva med sorgen. Det har hjälpt mig mycket att tänka på det sättet vid dödsfall.

Tidigare blev jag deprimerad vid dödsfall. Depression är ju samma sak som att må dåligt utan att gråta och när jag började gråta i stället för att vara deprimerad mådde jag inte dåligt utan var bara ledsen.

oj de ska inte vara massa ???? ... gick tydligen inte använda ledsen gubbe ...