Mitt barn kommer inte överleva :´(

Hej.

Jag vet tyvärr exakt vad du går igenom. Vi var på KUB i måndags och fick reda på att även vår bebis hade ett bråck på magen, ett sk omphalocele som oftast är förknippat med kromosomavvikelser och andra missbildningar.
Vi hade tid hos bm kl 21.00 på kvällen och hade varit ute och ätit middag innan besöket. På väg till vårt besök sa min sambo att han var orolig och jag sa till honom att det nog var normalt. Som blivande förälder känner man nog en viss oro inför allt. Trodde aldrig att hans oro var befogad...
Efter ultraljudet var jag helt förstörd. Tankarna bara snurrade och jag kunde inte sluta gråta. Min sambo var tvungen att ta på mig min jacka och vi tog en taxi hem. Väl hemma bröt jag ihop igen och en våg av känslor jag aldrig känt tidigare bara sköljde över mig. Jag ringde mina föräldrar som kom över och det var så smärtsamt att se hur fruktansvärt ledsna dom var för vår skull. Jag är inte riktigt säker på hur jag somnade den kvällen men på något sätt gick det. Morgonen efter fick vi reda på att vi skulle till Huddinge på torsdag, eftersom dom hade väldigt bra fosterdiagnostikcenter där.

Min sambo och jag pratade väldigt mycket under de två dagar jag var tvungen att vänta innan vi fick träffa specialisten och det har verkligen hjälpt mig. Men torsdagen kom iaf och när vi träffade specialisten fick vi göra ett riktat UL som visade att vår bebis var väldigt sjukt. Bråcket på magen var väldigt stort, tarmar, lever och magsäck låg utanför magen. Läkaren trodde dessutom att magen skulle vara på tok för liten och att stoppa in organen, om de ens fungerade till 100%, skulle bli vädigt svårt. Vår bebis saknade dessutom ett lårben. Det stod klart för oss att det inte fanns något vi kunde göra. Vår bebis kommer inte klara sig.

Jag var inne på sjukhuset idag igen och tog tabletten som är början på slutet. När vi träffade sjuksköterskan ställde vi hur många frågor som helst, allt för att göra oss så förberedda som möjligt, hur det än är möjligt. Jag känner en otrolig panik och rädsla inför vad jag ska gå igenom på tisdag. Det känns så himla orättvist att detta ska bli vår första erfarenhet av en förlossning.
Det här är ingenting som jag önskar på någon annan och är så himla ledsen över att det har hänt oss. Jag hoppas bara att det är över snart och att man snart kan se ett ljus.

Jag hoppas innerligt att vi alla klarar oss ur det här som starkare människor och att vi inte blir allt för ärrade.

Lycka till alla!

Tack för de värmande orden. Det känns som ett vakuum just nu. Jag har aldrig varit med om att dagarna är så långa... Jag känner mig orkeslös och rastlös på samma gång. Vill sysselsätta mig med saker så jag inte behöver tänka. Men så blir jag tvungen att vila och då kommer alla känslor och tankar på en gång.

J N, usch va jobbigt det måste ha varit att få beskedet och det hade gått ännu längre tid än för oss. Men så skönt att det har gått bra sen. Det är en av mina funderingar, om det är fel på detta kan nästa bli friskt? När jag orkar idag ska jag sätta mig ned och skriva upp alla frågor vi kan komma på, så jag inte missar att ställa någon imorgon.