Mitt barn kommer inte överleva :´(

Hej.

Jag vet tyvärr exakt vad du går igenom. Vi var på KUB i måndags och fick reda på att även vår bebis hade ett bråck på magen, ett sk omphalocele som oftast är förknippat med kromosomavvikelser och andra missbildningar.
Vi hade tid hos bm kl 21.00 på kvällen och hade varit ute och ätit middag innan besöket. På väg till vårt besök sa min sambo att han var orolig och jag sa till honom att det nog var normalt. Som blivande förälder känner man nog en viss oro inför allt. Trodde aldrig att hans oro var befogad...
Efter ultraljudet var jag helt förstörd. Tankarna bara snurrade och jag kunde inte sluta gråta. Min sambo var tvungen att ta på mig min jacka och vi tog en taxi hem. Väl hemma bröt jag ihop igen och en våg av känslor jag aldrig känt tidigare bara sköljde över mig. Jag ringde mina föräldrar som kom över och det var så smärtsamt att se hur fruktansvärt ledsna dom var för vår skull. Jag är inte riktigt säker på hur jag somnade den kvällen men på något sätt gick det. Morgonen efter fick vi reda på att vi skulle till Huddinge på torsdag, eftersom dom hade väldigt bra fosterdiagnostikcenter där.

Min sambo och jag pratade väldigt mycket under de två dagar jag var tvungen att vänta innan vi fick träffa specialisten och det har verkligen hjälpt mig. Men torsdagen kom iaf och när vi träffade specialisten fick vi göra ett riktat UL som visade att vår bebis var väldigt sjukt. Bråcket på magen var väldigt stort, tarmar, lever och magsäck låg utanför magen. Läkaren trodde dessutom att magen skulle vara på tok för liten och att stoppa in organen, om de ens fungerade till 100%, skulle bli vädigt svårt. Vår bebis saknade dessutom ett lårben. Det stod klart för oss att det inte fanns något vi kunde göra. Vår bebis kommer inte klara sig.

Jag var inne på sjukhuset idag igen och tog tabletten som är början på slutet. När vi träffade sjuksköterskan ställde vi hur många frågor som helst, allt för att göra oss så förberedda som möjligt, hur det än är möjligt. Jag känner en otrolig panik och rädsla inför vad jag ska gå igenom på tisdag. Det känns så himla orättvist att detta ska bli vår första erfarenhet av en förlossning.
Det här är ingenting som jag önskar på någon annan och är så himla ledsen över att det har hänt oss. Jag hoppas bara att det är över snart och att man snart kan se ett ljus.

Jag hoppas innerligt att vi alla klarar oss ur det här som starkare människor och att vi inte blir allt för ärrade.

Lycka till alla!

Nexo: Jag mådde oxå illa de första timmarna men det gick över. Jag är oxå livrädd, vilket nog är normalt, men jag har börjat läsa en hel del här på familjeliv ang avbrutna graviditeter. Det har verkligen hjälpt mig jättemycket. Att veta att det som drabbat oss drabbar även andra människor är en tröst för mig, att jag inte är ensam i det här. Jag trodde verkligen inte att det skulle vara så.

Min sambo och jag pratar hela tiden om det här. Han har verkligen varit fantastik under hela denna veckan. Jag hoppas att du har mycket stöd runt omkring dig. Vi pratar om tex hur vida vi ska titta på fostret el inte. Sjuksköterskan sa att dom brukar rekomendera det men jag är inte helt säker, vi får se hur det blir. Jag kan inte direkt säga att jag ser fram emot imorgon men jag ser fram emot att det här ska vara över nu. Jag har ju fått vänta sen i måndags.

Sen har jag funderat en hel del kring hur det blir med vår riktiga graviditet (vi kallar vår nästa gång för vår riktiga gång). Kommer vi kunna glädjas över att vara gravida eller kommer denna erfarenhet sätta för djupa spår? Kommer det ta tid att bli gravida? Denna gång var inte alls planerad. Jag vet ju hur barn blir till :) men jag förstår inte alls hur det gick till!!!  Jag har så många frågor men jag antar att tiden kommer ge mig vissa svar.

Mitt råd till dig ang imorgon, dagen innan, är att hålla dig sysselsatt. Vi åkte till plantagen och köpte massa blommor till balkongen och vi höll på ett bra tag. Skönt att tänka på något annat än morgondagen. Jag hoppas att det hela går fort imorgon och om det gör det ska jag göra mitt bästa för att tala om för dig hur det var. Önska mig lycka till!

Nu är jag äntligen hemma efter en någorlunda långdragen process som slutade med en nedsövning och skrapning mitt i natten. I det stora hela gick det faktiskt lättare än vad jag hade föreställt mig och nu är jag glad över att det är över.

Nexo: Hoppas även du är hemma nu och att vi kan gå vidare med våra liv och lägga den här tunga perioden bakom oss.
Lycka till i framtiden och hoppas du och alla ni andra mår bra tids nog.

Kramar!