Inlägg från: Merwinna |Visa alla inlägg
  • Merwinna

    Insiminering på ensamstående. Vad tycker ni?

    Veladis skrev 2012-03-16 09:50:03 följande:

    Utveckla tack. Däggdjurens familje- och flockbildning ser mig veterligen olika ut. Bl a hel del däggdjursungar med "ensamstående mödrar". Eller uppfostras till stor del kollektivt.

    Jo, men då är ju de djuren skapta så. Om vi tar hjortdjuren t.ex., så är de endast intresserade av det motsatta könet under brunsten. Alltså uppfostrar mödrarna sina kalvar ensamma, och kalvarna har inget behov av en fadersgestalt.

    Men om vi tar arter som blir kära, bildar par och håller ihop en hel säsong - ibland hela livet - så är det väl inte för långsökt att tänka att dessa ungar också föds med behovet av en relation till sin far..? Vi kan ta svanar, storkar, tranor och de flesta andra fågelarter som exempel. Vargar och lejon är exempel på däggdjur som har en relation till sin far, och där fadern inte accepterar andra hanars ungar i sin flock. Liksom många apor.

    Och eftersom vi människor har fömågan till både förälskelse och långvariga djupa kärleksrelationer, så bör ju vår avkomma också falla in i typ 2 ovan...     
  • Merwinna
    Veladis skrev 2012-03-16 09:57:13 följande:

    Är genetiska band starkare viktigare än de band som skapas till de som vårdar, älskar och uppfostrar, om de nu inte är samma?



    Jag tror att om de genetiska och sociala banden inte sammanfaller, så kommer de barnen alltid att vara mindre hela människor än om de sammanfallit.
  • Merwinna
    Donum skrev 2012-03-16 10:10:32 följande:
    Javisst, men gemensamt för de absolut flesta är förmodligen att det finns ett särskilt band mellan avkomma och föräldradjur. Det är t ex inte särskilt vanligt att föräldradjur har ihjäl sin egen, friska, avkomma. Däremot händer det allt som oftast att andras avkomma råkar ut för det. Jag argumenterar för att inte glömma bort människors behov av sitt ursprung bara för att vi kan tycka att det är irrationellt att det ens finns. 
    Ja, man behöver ju bara se på lejonhanarna som biter ihjäl sina honors ungar med andra hanar - då de övertagit en redan dräktig hona - och därefter direkt gör honan dräktig igen med sin säd. Självklart finns dessa impulser även inom oss, och detta är en orsak till att man måste vara försiktig med att ge sina barn styvfäder som har svårt att kontrollera sina impulser. För att ta ett annat exempel.  
  • Merwinna
    Veladis skrev 2012-03-16 10:59:03 följande:

    Ja, det det finns oftast ett särskilt band mellan avkomma och föräldradjur. Men nerifrån och upp, från djurungens synvinkel, beror det främst på genetik eller på anknytning, prägling etc av föräldrafjuret som primärvårdare? Hur vet vi det? och hur kan vi applicera det på människor?

    Sen är det ganska vanskligt att använda naturen som mall, för vi kan hitta det vi vill hitta där. Beroende på vad vi vill poängtera och vad vi letar efter. Vi kan hitta lejonhannar som har ihjäl lejonungar för att honorna ska bli brunstiga igen och sprida hans gener vidare. Vi kan hitta andra djurarter som gärna tar sig an andras ungar och agerar fostermammor etc.   
     
    Jag är rätt säker på att vi som de intelligenta varelser vi är i en komplex värld, ofta har ett behov av att känna till vårt biologiska ursprung. Jag tror inte det är trams. Men återigen, är blod verkligen alltid tjockare än vatten, så att säga? Vilka band är viktigast för att en individ ska växa och frodas?  
    Jag tror så här, att man aldrig kan VETA i förväg, hur dåligt ett visst barn kommer att må av att inte veta sitt ursprung. Det kommer alltid att bli sådana barn, p.g.a. att det finns kvinnor som har sex med män som de inte ens vet namnet på. Samt ett litet antal hittebarn, som man aldrig hittar mamman till. Dessa barn får man stötta så gott det går. Men man behöver inte SKAPA problemen med flit! Stor skillnad!
  • Merwinna
    Veladis skrev 2012-03-16 11:01:10 följande:
    Ta det där exemplet med barnen som i mitten av förra seklet råkade förväxlas efter födseln på en sjukstuga i norrland, och när det uppdagades sju år senare ålades föräldrarna att byta plats på barnen så de fick växa upp hos sina genetiska föräldrar.

    Var verkligen de genetiska banden så viktiga, att man bortsåg från 7 års anknytning, kärlek och fostran?  

    Jo, jag tycker att det är så viktigt. Det handlar ju inte heller "bara" om just föräldrarna, utan även om barnens rätt till sina riktiga syskon, sina riktiga far- och morföräldrar, sina riktiga fastrar och mostrar, kunskapen om sin släkt tillbaka i tiden... MEN jag hoppas att övergången skedde långsamt och försiktigt. Att man skolade in barnen i deras rätta hem under lång tid, och inte bara bytte barn plötsligt en dag och sedan aldrig lät dem träffa sin första familj mer..?
  • Merwinna
    Nefernefer skrev 2012-03-16 12:48:39 följande:
    Jag håller ju inte med dig, men vill ändå fråga om du då också vill stoppa all IVF, och särskilt då de med donerade ägg och sperma. Om inte, så får du gärna förklara varför.

    Ja, jag tycker att donation av könsceller ska förbjudas helt och hållet. På grund av barnens behov av sina riktiga, genetiska föräldrar.

    IVF ska dock tillåtas för gifta par, om de använder båda parternas egna könsceller. Då blir ju familjen som vilken normal familj som helst - läkaren hjälper dem bara förbi ett litet hinder. T.ex. i kvinnans äggledare. MEN även i dessa fall tycker jag att man kan utreda paren lite extra innan de får behandlingen - man kan passa på och sovra lite där det går, så att säga, eftersom det blir så många olämpliga föräldrar ändå på naturligt sätt.  
  • Merwinna
    Veladis skrev 2012-03-16 13:26:09 följande:

    Är det då bättre att skaffa barn med "förste bäste" än att låta sig insemineras? Om så, hur ska man förklara det för barnet, och hur bra och stabil blir den familjen? Om inte, ska vi lagstifta mot det också?
    Det GÅR ju inte att lagstifta mot det, så det blir en ickefråga. Vad folk väljer att göra med sina könsorgan, och med vem, och av vilket skäl, är upp till dem själva... på gott och ont. Ingen av oss kan ju förresten veta vad som rörde sig i våra mödrars hjärnor... Vilka beslut, kanske svåra, som ledde till våra liv.  

    Men ska jag tycka någonting, så tycker jag att kvinnor som "nöjer sig" med en man som de inte älskar för att få barn, i alla fall borde kolla in att han är bra pappamaterial. Att han är stabil och trygg, och en person som de vill lämna sina barn hos även efter den eventuella skilsmässan.  
  • Merwinna
    Veladis skrev 2012-03-16 13:33:50 följande:
    Och återigen, du behöver se världen och historien utan de etnocentriska glasögonen en stund.      
    Fast nu lever vi ju i Sverige, vars kultur är en produkt av:

    1. kristendomen o judendomen, där patriarkatet var norm

    2. Romarriket och det antika Grekland, där patriarkatet var norm

    3. vikingatiden och allmogetiden, där patriarkatet var norm  

    ... i ljuset av detta, så vore det ju konstigt om vi skulle göra om våra lagar så att de passar hottentotterna... Spöke       
  • Merwinna
    Veladis skrev 2012-03-16 13:34:22 följande:

    Och det grundar du på att...?
    Många, många människors berättelser...
  • Merwinna
    Veladis skrev 2012-03-16 13:36:44 följande:

    Eller Estridsson om modern var mer högättad... Det behöver inte ha med frillobarn att göra.
    Det har jag aldrig hört. Inte i Sverige. Källa på det..? (OK jag tror väl inte att lilla Estelle heter Westling i efternamn, men...)
  • Merwinna
    Veladis skrev 2012-03-16 13:33:50 följande:
    De enl dig konstiga exemplen har att göra med en debattörspåstående att bl a adoption var en ny företeelse.

    Adoption är naturligtvis inte någon ny företeelse. Det har alltid funnits föräldralösa barn och barnlösa par, vars behov kunnat mötas. Men de barnen FINNS ju redan. Det har inget att göra med att SKAPA barn som inte får växa upp med sina riktiga föräldrar.
  • Merwinna
    Veladis skrev 2012-03-16 13:39:00 följande:

    Hur kan det vara självklart att dessa impulser finns hos oss? Vad grundar du det på?

    X antal fall där barn mördats av sina styvfäder. Statistiken visar nämligen att nästan alla fall av dödlig eller mycket svår barnmisshandel, sker i familjer som består av en styvfar och en biologisk mor.
  • Merwinna
    Veladis skrev 2012-03-16 14:15:09 följande:

    Fast är verkligen "riktiga" detsamma som biologiska i det fallet?

    Nej, tyvärr gick det inte smärtfritt alls. Den ena familjen ville inte byta, den andra ville och fick igenom det i rätten. Vid sju års ålder slets det ena barnet från sina för honom enda kända föräldrar med våld. Hans familj beslöt att inte slita upp den andra pojken på samma sätt, trots att han var deras biologiska son, utan valde att låta honom stanan där han vuxit upp och att då leva utan barn. Det gick fler år innan de träffade pojken igen. Rekommendationerna på den tiden var att glömma och gå vidare...  Finns en gripande SVT (tror jag) dokumentär om eländet.

    Ett fruktansvärt trauma för alla inblandade, och lyckligtvis en tämligen isolerad händelse (även om det uppdagats att fler barn bytt plats innan man började med id-system på bb). men det utgör bra diskussionsunderlag för vad som egentligen är viktigast, och hur man ska definiera "förälder".

    Nej, jag tycker inte att det utgör bra diskussionsunderlag, eftersom det involverar just en traumatisk separation. Man kan ju tycka att DET var så skadligt för barnet att det hade varit bättre för pojken att få stanna hos fosterföräldrarna bara därför, även om man i princip är för genetiska kärnfamiljer. Detta kan jag även tänka ibland, när det gäller barn som varit fosterhemsplacerade länge - och plötsligt återförs till en mamma de inte minns..

    Jag menar: skadan av den plötsliga separationen kanske skadar barnet mer än att inte få växa upp med sina riktiga föräldrar. I fallet inseminationsbarn finns ju ingen sådan traumatisk faktor, och alltså inget som motiverar att de barnen ska växa upp utan sin biologiska pappa.
  • Merwinna
    Veladis skrev 2012-03-16 14:32:26 följande:
    Inte den bästa källan, vet jag, men den snabbaste: Detta är dock bara att söka vidare på så ser du att det stämmer. Så har du lärt dig ngt nytt!

    "Under medeltiden var det inte ovanligt att moderns namn ingick i sonens. Bruket var som mest utbrett under första hälften av 1000-talet, och vanligast var det i Sydfrankrike (12%).[2]

    I Norden förekom metronymika särskilt i de fall, där en persons moder var av högre börd än fadern. Ett känt exempel är den danske kungen Sven Estridsson, som var son till jarlen Ulf Torgilsson och Sven Tveskäggs dotter Estrid Svensdotter. Andra exempel är Magnus Marinasson."


    Ja, det visste jag faktiskt inte! Annars har ju grundregeln varit att barnen får sin pappas status i samhället, oavsett vem modern var (så länge de var födda inom äktenskapet).

      Hur eller hur, så är jag rätt säker på att Sven Estridsson visste vem pappa var också!
Svar på tråden Insiminering på ensamstående. Vad tycker ni?