anknytningsfunderingar

Ingen som har några tips på saker att läsa om detta heller? har googlat, men hittar inget överskådligt och bra tycker jag...

Lite kort så tror jag att det tar mycket energi från honom att vara där utan sin trygga mamma. Att han inte blir omedelbart glad av att se dig igen är nog helt normalt. Gentemot dig kan han ju vara trygg med att visa både glada och ledsna känslor.

Läs Lars H Gustafsson och Jesper Juul.

Du tror inte att han är lite arg och ledsen på dig? Jag hjälpte min mamma att flytta när min yngsta var 1½ år (period med separationsångest) och var borta över en natt. När jag kom hem ville han inte "säga" hej. Klamrade sig fast hos pappa och var inte intresserad av mig, var avvisande. Det handlade inte om störd anknytning på något vis utan bara helt enkelt att han var arg och ledsan på mig som åkt iväg, lämnat honom. Han hade haft det jättebra med pappa och storebror hela tiden jag varit borta (glad och god, hade inte visat några tecken på saknad gentemot pappa), men det var hans sätt att visa att islka/besvikelse gentemot mig. Och det hade han ju rätt att känna. Kan det inte vara samma med din son. Han har det ba på förskolan, men är ändå missnöd med det faktum att du lämnar honom. Min yngsta började förskola senare, men han skulle fortfarande - blir 3 år i april - hellre vara hemma om han fick välja. Han trivs jättebra på förskolan men hade han frit val så skulle han hellre vara hemma med mig eller sin pappa.

jag tror inte du ska fundera alltför mycket på anknytningen just nu. man blir smått galen av att hela tiden oroa sig för den. På min förskola sa de att det var normalt beteende att de inte blev glada när man kom ibörjan. Det är deras sätt att visa besvikelsen över att bli lämnade. De kan inte visa den för personalen på dagen, för de är ju besvikna/lednsa på dig som förälder. Alltså kommer det när du dyker upp igen. 

så är det hemma för oss när någon varit borta ett tag. Sonen visar sig irriterad, ledsen och vill itne vara med den föräldern.  

Tusen tack för era svar!

Han har varit ganska klängig och närhetstörstande övrig tid hemma och det känns ju som ett gott tecken tycker jag, att han försöker hålla koll på mig så att han inte ska bli lämnad typ.

Jag hoppas ni har rätt.

Det är just Lars H Gustafsson jag läst, och jag älskar hans tankar och böcker, men det var där jag läste något om att den här studien man gjort på anknytning och hur barn betedde sig när man kom tillbaka efter att ha lämnat dem i ett rum med en främling och då tolkade jag det som barn som vände sig bort från föräldern hade en otrygg anknytning... var ett tag sen jag läste dock.

Jag brukar få höra från andra (ex förskola) att mina barn verkar trygga och harmoniska och har egentligen ingenting att gå på förutom nån gnagande oro som dyker upp ibland, men man kanske bara funderar för mycket? Ibland upplever jag att barnen (framförallt äldsta) "bråkar" mycket mer med sin pappa och jag tolkar det som att hon är tryggare med honom och vågar visa alla sidor för honom, hon verkar lite mer ängslig när hon är med mig, mån om mina känslor på ett sätt jag inte tycker hon ska behöva vara som bara är 3 år... det är nog det som startat mina funderingar mycket.

Efterlyser fortfarande tips (gärna länkar) där man kan lära sig mer om vad som kännetecknar barn med anknytningsproblematik.
 

Kanske jag också blev osäker när jag läste att just Lars H Gustafsson var kritisk till att man delade föräldraledigheten "samtidigt", precis vad vi har gjort, att båda jobbat halvtid och turats om att vara hemma..

Finns det någon speciell anledning till att du känner dig osäker angående anknytningen? Det är egentligen omöjligt att svara på hur det är för din son utifrån bara just specifikt denna hämtning. Det kan vara precis vad som helst, han kanske var trött, han kanske faktiskt var förvirrad, han kanske inte hade förstått att du åkte därifrån, han kanske var besviken, sårad etc. Det är helt normala reaktioner, och tyder på att barnet visserligen reagerat negativt och blivit sårat, men att anknytningen då ändå funnits där även om tilliten kanske fått sig en "törn" så att säga, rent tillfälligt. Då blir de ju ofta mammiga osv efteråt. Det kan ju mycket väl vara så att ni går för fort fram, han kanske inte riktigt var med på noterna och kände sig kanske inte tillräckligt trygg där ännu. Det är helt klart en invänjningsperiod och man ska inte ha för bråttom.

Angående tips på läsning har du naturligtvis Brobergs böcker om du inte redan läst dem, som jag själv tycker är mycket bättre än Lars H Gustafsson om man nu ska se till just anknytningsteorin. För han beskriver väldigt konkret hur saker och ting egentligen ligger till och det finns inte utrymme för missförstånd, vilket jag vet är väldigt vanligt om man läser i många andra böcker där man försökt förkorta ner hela teorin och då stämmer faktiskt inte helheten (vilket är just varför du nu är orolig, antagligen helt i onödan). Brobergs böcker heter "anknytningsteori" och "anknytning i praktiken". Sedan finns också "Vi är våra relationer" av Tor Wennerberg som är otroligt bra och mer djupgående än Brobergs böcker.

Dessa böcker handlar alltså om anknytning och anknytningsteorin, vilket ju inte vare sig Jesper Juul eller Lars H Gustafsson har fokuserat på alls i sina böcker, i synnerhet inte Jesper Juul. De skriver ju främst om uppfostran.

Här är en länk med tre artiklar av Wennerberg:
www.psykologforbundet.se/Psykologtidningen/Aktuella%20artiklar/Anknytningx3.pdf

Angående förskola och anknytning kan du kolla upp Kihlbom som skrivit "förskola för de allra minsta - på gott och ont" och även Kågesons bok "tid för barn" som båda tar upp aktuell forskning kring barns utveckling i relation och ser den i relation till dagens barnomsorg. Även Gerhardt tar också upp lite om förskolans effekter i boken "Kärlekens roll" om du hört talas om den. Men där fokuseras mer på fysiologisk utveckling, dvs vad som konkret sker i hjärnan, och inte lika mycket just kring anknytning.

Tack för dina tips skogsvitter! Ska läsa mer sen. Jag tror lite som du, att jag läst något väldigt förenklat och förkortat, skrivet av tex lars h gustafsson, vilken jag inte tror heller haft för avsikt att beskriva anknytningsteori särskilt djupgående, och sedan dragit väl långgående slutsatser...

Anledningarna till att tankarna dykt upp annars tror jag som jag skrev här ovan bland annat har att göra med skillnaden i relationen mellan barnen och barnens pappa samt barnen och mig, plus tankarna kring hur vi delat föräldraledigheten (vilket jag varit väldigt nöjd med förutom att jag blev lite osäker när jag läste Lars H Gustafssons syn på det)