De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Vad föräldrarnas ombud säger har inte alltid någon genomslagskraft hos förvaltningsrätten. Barnets ombud lyssnas det mer på, och vad socialen säger förutsätts ofta vara riktig. Inte alltid, men tillräckligt.

Det är, som jag sagt i tråden många gånger, hela systemet det är fel på. Där räknas naturligtvis förvaltningsrätten in, men hela ansvaret vilar inte på den.

Att du kan tycka att soc inte ska ha kritik för att de hittar på och/eller drar felaktiga slutsatser om en förälders psykiska tillstånd övergår mitt förstånd. Att sedan FR ser genom fingrarna med detta är naturligtvis under all kritik det också, men bägge instanserna gör i det fallet fel!

"...det är väl bara..." Så nedlåtande skrivet. Nej, det är inte alls "bara" att göra saker. Visst kan man begära en ny utredning, men det är inte alltid man får den begäran beviljad. Dessutom är sådant här otroligt psykiskt påfrestande (hade man inga psykiska besvär förut lär man få det av soc kränkningar) och det är inte alla som orkar ta i tu med saker, speciellt inte om det pågår under lång tid. Omhändertagande är ofta ett trauma även för föräldrarna.

Jag vet fall där föräldern har gjort som du föreslår, men utan att det hjälper ett dugg.

En pappa var med om en traumatisk händelse flera år innan barnet ens föddes. Han fick behandling och blev efter något år friskförklarad. Soc säger i detta fall att de "har en känsla av" att han är psykiskt labil och tar den här perioden där han mådde dåligt som bevis för sin sak. Pappan genomgick en stor psykiatrisk utredning efter omhändertagandet av barnet och blev friskförklarad. Trots det fortsätter soc att hävda att de "har en känsla av" att han är sjuk och rätten ignorerar hela den frågan.

En mamma var fullt frisk innan soc akut omhändertog hennes enda barn, men efter psykisk terror och kränkningar från soc sida har hon hamnat i en depression. Soc använder detta tillstånd hos henne som bevis för att hon inte är kapabel att ta hand om barnet och ignorerar det faktum att det är de själva som har orsakat mammans depression och att den skulle bli markant bättre om hon fick vara med sin son igen.

Exemplen ovan är hämtade från verkligheten. I bägge fallen leker soc experter och psykologer. Det är soc "känsla" som är avgörande för deras bedömningar, inte konkreta läkarutlåtanden. Dessutom anser jag att det är en oerhörd kränkning både att hävda psykisk sjukdom där den inte finns och att ignorera att förälderns psykiska tillstånd är en direkt konsekvens av att inte få ha barnet hos sig.

Och flera av de gånger jag har gått igenom fall där soc hävdar sjukdom och skickar med vårdjournaler, är det gamla inaktuella vårdjournaler. Jag har även sett soc klippa och klistra i journaler, allt för att undvika att ta med saker som motsäger dem.

Det jag nog aldrig sett, är att soc innan de utreder pratar med en läkare om hur man ska tolka journalerna och vad diagnosen innebär för föräldraförmågan.

(Och visst finns det fall där soc har en poäng med att föräldern är sjuk, men min personliga åsikt är att många gånger, inte alltid, kan föräldern klara sina föräldraåtagande bra om denne får stöd.)

Vad tror du att utbegärandet av en journal är för något??

För att soc inte är läkare och psykologer. De besitter helt enkelt inte den kunskap som behövs för att rätt kunna ta till sig exakt vad som står och vad det innebär i praktiken.Kanske inte som direkt orsak, men soc tvekar inte att använda precis vad som helst som "bevis".Nej, det är soc som har bevisbördan (i teorin i alla fall).

Samma sak för oss. I vårdplanen stod det att vi var tvungna att bevisa att vi var bra föräldrar innan soc ville låta barnen komma hem. Exakt hur soc tänkt att vi skulle kunna bevisa det när vi träffade barnen två timmar var fjärde vecka är oklart. Den formuleringen var en av de saker som FR sedan kritiserade.

Socialtjänsten är, med stöd av det hundratal utredningar jag hittills har gått igenom, någonting som socialtjänsten är experter på. Uppenbarligen ingår logiskt tänkande inte i socionomutbildningen, eller så använder sig kanske utredarna av mer eller mindre subtila moment 22 för att de inte vill avsluta LVU.

 Sveriges socialsystem är något Lenin och Stalin garanterat jublar åt i sina gravar. De gick för fort fram och systemet kollapsade, Sverige tog små, små steg. Paddan i grytan...

Då kan man fråga sig varför soc.sekreteraren som utredde oss satt med i rummet på mötet med IFA (vi behövde försörjningsstöd de första två månaderna för att komma på fötter igen efter att blivit psykiskt misshandlade och förföljda av nämnda socialsekreterare).