De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

- En enskild socialsekreterare har aldrig makt att omhänderta ett barn med tvång! 

Inte i teorin, men i praktiken så har den enskilde socialsekreteraren en otrolig makt eftersom det inte är ovanligt att både socialnämnd och förvaltningsrätt inte sätter sig in i ärendet utan litar på tjänstemännen.

Utredningar kommuniceras och föräldrarna har rätt till ombud som hjälp vid inställelse hos socialnämnd och domstol.  Men det kan säkert vara så att alla ombud inte har "huvudet på skaft" .....

Och vad har det med den oerhörda mentala press föräldrarna utsätts för? Jösses...

- ja, åtminstone de som stormar in o skriver inlägg i olika internetforum - det skulle räcka rätt långt!
Du har ju faktiskt ingen egentlig aning om hur många som är aktiva här som faktiskt gjort anmälan. Gång på gång visar du hur oempatisk du är.

Det var onödigt hårt sagt. Det är sent och jag är mindre försiktig än vanligt. Säger därför godnatt här.

Jag har pratat med och läst utsagor av flera barnpsykologer. De flesta sa samma sak; soc bryr sig bara om psykologernas bedömningar om de stämmer in med soc åsikt. Jag har sett fall där soc helt sonika undanhåller psykologernas uttalanden från utredningar och rättssal när dessa uttalanden inte styrker soc åsikt.

Inte i vårt fall heller. Trots att soc hävdade att våra barn blev fysiskt och psykiskt misshandlade blev barnen aldrig läkarundersökta eller träffade någon psykolog. Varken skola, förskola, läkare och BVC svarade soc att de sett eller märkt något misstänkt.

Prestige kallas det för.

Kommunen får bidrag från staten för varje placerat barn.

Ja, i teorin. I praktiken är det inte riktigt så. Både nämnden och förvaltningsrätten litar ofta på tjänstemännens bedömningar. Klicka på "visa endast" och läs vad jag skrivit tidigare.

När vi var uppe i FR om det akuta omhändertagandet gick domstolen på soc linje. Nästa gång, med andra personer, dömdes det till vår fördel, trots att utredningen i princip var densamma och att inget nytt hade hänt (det var ett av soc paradargument, att inget hade hänt sedan senaste domen. Jo, tacka för det när soc inte lyfter ett finger och sätter in någon typ av insats varken för oss eller barnen. Och då hade det gått nästan ett år sedan omhändertagandet.). Så olika kan det alltså bli.

Första gången var det tydligt att rätten var oengagerad, att de inte satt sig in i utredningen och att de inte var intresserade av att göra det heller.

Andra gånger var stämningen helt annorlunda i rättssalen. Både lagmannen och nämndemännen lyssnade uppmärksamt, ställde vettiga och insiktsfulla frågor både till oss och till soc. Domslutet kom och där kritiserades både socialens utredningar och deras handlande (och brist på).

Det kan alltså vara så att det i princip är de enskilda tjänstemännens bedömningar som är hela grunden till ett omhändertagande. Det beror på hur engagerade nämnden och rätten är. Försök aldrig påstå något annat.

Sveriges system används som skräckexempel runt om i världen (inte bara i länder där aga är tillåtet). Sverige är även det land i Europa som fällts flest gånger i Europadomstolen i Strasbourg för brott mot mänskliga rättigheter i just LVU-mål (då handlar det inte om själva omhändertagandena, utan hur socialtjänsten hanterar ärendet och bemöter föräldrarna).

Ja, så trodde jag också. Det pågår en oerhörd indoktrinering i Sverige när det gäller myndigheters handlingar.  En myndighet begår liksom inga fel annat än i extrema undantag. Om man ifrågasätter blir man snabbt kallad för konspirationsteoretiker, bitter satkärring, okunnig eller psykfall. Det är rena rama Sovjet fast med finare kläder (nu menar jag inte att hela Sveriges system med lagar är kommunistsikt, men just socialsystemet är det i högsta grad).

Det var NKMR som hjälpte oss också. Maken till kunniga, engagerade människor får man leta efter.

BBIC har inte tillfört någonting alls. Det är bara en rökridå för att få det att se bättre ut, men i praktiken är det samma elände som förut.

Helas systemet behöver göras om, inte bara domstolarnas handläggning. Återigen försöker du avsäga socialens ansvar.