De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Socialtjänsten har i regel mycket dålig kunskap om barn med diagnoser inom autismspektrat. www.autism.se/RFA/uploads/nedladningsbara%20filer/granskning_LVU.pdf

Det gör att utredarna ofta gör bedömningar som är helt åt skogen eftersom de saknar kunskap. Det är dags att revidera socionomutbildningen och införa mer psykologi.

Anledningen till att han inte får vittna har alltså ingenting att göra med att det han säger inte skulle vara sant, utan att han inte går in på den specifika utredningen i just det fallet.

Så, han påtalar alltså de utredningsmetodiska fel som socialen gör i sina utredningar, utan att göra en bedömning om huruvida själva omhändertagandet skulle vara korrekt. Det tycker jag låter vettigt och att försöka avfärda honom för att han först och främst ser utredningsmetodiken och inte själva händelserna  tycker jag är felaktigt.

Summan av kardemumman är alltså att socialens utredningar är under all kritik.

 Utredningsmetodik är ju inte något som han uppfunnit eller har patent på, man kan utifrån andra källor lätt se att socialens utredningar inte håller måttet.

Menar du på fullaste allvar att han skulle vara partisk bara för att han är kritisk till utredningsmetodiken i LVU-ärenden och får betalt för att granska utredningar? Att han får betalt för att uttala sig är inte något som gör att hans bedömningar är värdelösa. Även andra experter på olika områden får betalt för att granska olika saker och vittna i rätten.

Jag förstår faktiskt inte riktigt vad det är du försöker få fram.

Visst är det tråkigt att rätten inte vill lyssna på dessa privata utredare, men det förändrar ju inte om det som de utredarna säger är sant eller inte.

Det finns även andra experter som får stor del av sin inkomst genom att anlitas som sakkunniga av socialen.

I praktiken är det väldigt ofta de enskilda socialsekreterarnas ord som är grunden för bedömningen som görs i först socialnämnden och sedan förvaltningsrätten. Jag är så trött på detta ständiga skylla ifrån sig. Även en socialtjänsteman är själv ansvarig för sina handlingar. Om socialsekreterare hade en yrkeslicens, om det fanns en granskning som fungerade, då skulle väldigt mycket av socialens felbedömningar och misstag avhjälpas illa kvickt.

Så du tycker inte att den enskilde utredaren har något som helst ansvar i det hela? Hjälper den inställningen kanske dig att sova på nätterna?

Intala dig det själv du, så kan du gå till jobbet och fortsätta blunda för kritiken.

Jag, och många med mig, anser inte alls att de enskilda handläggarna skulle vara ondskans avföda, utan vi kritiserar hela systemet. Eftersom socialtjänsten är en stor del av det systemet, hamnar följaktligen en del kritik på den.

I vårt fall har socialtjänstens "hjälp och stöd" inneburit att mina två barn felaktigt tillbringade ett år i tre olika familjehem och att de är djupt traumatiserade och behöver mycket psykologhjälp (även jag och min man utsattes för ett trauma, men det är litet i sammanhanget när jag måste se att mina barn har gått från två trygga, självständiga och frimodiga individer till två ängsliga, skrämda stackare som kissar i sängen och blir helt förtvivlade om jag eller min man kommer ur synhåll när vi är ute.). Allt pga okunniga handläggare som inte tålde att ha fel.

Det är ett system som Stalin skulle ha älskat.

Återigen häver du över det största ansvaret på någon annan. Jag har aldrig påstått att ingen annan är socialtjänstemännen har ansvar.

Både Socialstyrelsen och JO är inte tillräckligt oberoende och de kan inte göra mycket när det är hela systemet det är fel på. I Sandvikenfallet sa ju Socialstyrelsen bara att riktlinjerna hade följts, trots att alla förnuftiga människor kan se och förstå att den familjen utsattes för onödiga och allvarliga kränkningar.

En privatperson har inte mycket att sätta emot en myndighet. Socialsekreterarna har en enormt maktövertag över föräldrarna, de har ju makten att ta och hålla barnen i från dem. Tänk dig också att gång på gång åka på mentala smällar ifrån denna myndighet (först själva omhändertagandet, sedan behöva läsa lögnaktiga, vinklade, fula utredningar, sedan få det kastat på sig i domstol osv). Hur många människor orkar i det läget sätta sig och skriva en anmälan till Socialstyrelsen och JO? Jag tycker du verkar väldigt oempatisk som inte kan sätta dig in i hur det känns att råka ut för något sådant.

Varför ska man arbeta emot socialen? Är det inte bättre att arbeta för att hela systemet ändras? Socialen är ju bara en del i del hela, och utredningsenheten barn och ungdom är ju bara en liten del av socialen.

Det finns ju delar av socialen som fungerar bättre, där socialsekreterarna har arbetsuppgifter som de har ordentlig utbildning för.