De RIKTIGA historierna bakom omhändertagande av barn (LVU), inte mammans version

Det är ett av de stora problemen med soc, de svävande resonemangen som sedan görs till sanning av utredaren själv. Det dom ofta anser vara "samarbetsproblem" är egentligen något så enkelt som yttrandefrihet. Alla har rätt att uttrycka sin åsikt om offentliga myndigheter, även socialtjänsten. Att man använder den grundlagsskyddade rätten säger ingenting om individens föräldraförmåga. Sen är det så att den som fäller ett påstående också äger bevisbördan, det har dom inte heller förstått. Många reaktioner som tex "nervös" säger mer om kontakten med soc än om personen i övrigt.

Jag känner flera stycken som blivit LVU:ade som barn, inklusive jag själv. I ALLA fall anser såklart föräldrarna att de blivit väldigt orättvist behandlade av soc. 

För egen del blev jag omhändetagen redan vid födseln då min mor satt inne för mordförsök på min bror. Syskonen var såklart också LVU:ade, och hade varit det i perioder även innan denna händelse. Hon tyckte det var att "ta i" eftersom hon älskade sina barn och gjorde allt för dem. Hon trodde hon skulle få hem mig efter att ha avtjänat sitt fängelsestraff men det fick hon såklart inte, vilket är hennes stora sorg. De andra fick hon dock tillbaka (!)

En flicka jag vuxit upp med blev omhändertagen vid tio månaders ålder, då hennes mor missbrukade allt hon kunde få tag på. Morsan har  fått hem henne i några omgångar och sen blivit av med henne lika fort igen. Tack vare att soc släppte hem henne då och då har hon behövt utstå att se sin mor hora, se yxslagsmål och andra fyllebråk, blivit lämnad hemma ensam som mycket liten. Lämnad på restauranger, satt utanför krogar, lämnad på hotellrum när morsan varit ute och festat (resor som soc betalat för att hon och flickan skulle ha lite "kvalitetstid")
Varje gång flickan kom hem till oss efter att ha varit hemma en tid har hon lidit av fruktansvärda mardrömmar, sängväteri, ångest, och sockerabstinens då hon sällan fick riktig mat utan bara godis. Mamman anser att hon inte gjorde speciellt mycket fel, eftersom hon älskade sitt barn och gjorde sitt bästa.

En pojke jag växte upp med blev omhändetagen när han var tre år. Han kunde då inte tugga, eftersom han levt på välling enbart i hela sitt liv. Han hade i stort sett bott i sin spjälsäng hela livet och där brukade mamman ibland glömma bort honom, och åka till stan, gå hem till väninnor osv. Han fick ny blöja endast när han bajsade, och det kunde gå timmar tills den byttes. Hon var "lättare utvecklingsstörd" och hade inga missbruksproblem. Hon slog honom, brände honom med cigaretter och diverse. Hon ansåg att soc gjort fel som tog honom, för han mådde bra och hon tyckte inte att hon gjorde nåt fel. 

Jag anser att soc är på tok för slappa, inte tvärtom. Fler barn borde tas omhand, utan en massa jävla daltande med föräldrarna. Ungar kan inte leva på att föräldrarna älskar dom enbart. Det krävs mer att vara förälder än att knulla och sen föda fram ett barn. Man ska VARA en förälder, ta ansvar, och göra sitt allra yttersta varje dag. Jag tamejfan hatar alla skitföräldrar därute som inte fattar att dom gör ett förjävla kasst jobb som förälder, och sen skyller ifrån sig på allt annat. 

Det är ett av de stora problemen med soc, de svävande resonemangen som sedan görs till sanning av utredaren själv. Det dom ofta anser vara "samarbetsproblem" är egentligen något så enkelt som yttrandefrihet. Alla har rätt att uttrycka sin åsikt om offentliga myndigheter, även socialtjänsten. Att man använder den grundlagsskyddade rätten säger ingenting om individens föräldraförmåga. Sen är det så att den som fäller ett påstående också äger bevisbördan, det har dom inte heller förstått. Många reaktioner som tex "nervös" säger mer om kontakten med soc än om personen i övrigt.

Det här med samarbete är ett kapitel för sig. Enligt min och många andras erfarenhet blir man kallad icke samarbetsvillig om man inte håller med soc i allt. Protesterar man det minsta så är det kört.

Våra barn omhändertogs akut. Min man och jag är bägge intelligenta och kan prata för oss. Vi påpekade en hel mängd metodikfel och ologiska uttalanden i utredningarna och vi höll inte med socialsekreterarna om deras slutsatser, men vi gjorde allt vad de bad oss (samlade i hop kläder till barnen, var punktliga på alla möten, svarade på alla frågor osv). Ändå blev vi kallade för osamarbetsvilliga och det tror jag beror på att vi påpekade utredarna vilka otroligt dåliga utredningar de gjort och dessutom ta fram läkarintyg och ljudinspelningar som bevisade att utredarna hade fel. Det var pinsamt uppenbart att utredarna inte var vana att bli intelligent motsagda, de tappade fattningen flera gånger. De kände sig definitivt intellektuellt underlägsna, vilket vårt ombud sa att det var troligen anledningen till att de gick ut så hårt.

Tack och lov vann vi tillslut i förvaltningsrätten (det omedelbara omhändertagandet gick igenom och av olika anledningar tog det nästan ett år innan vi kom upp i FR igen), domslutet kritiserade socialen ordentligt. Trots det jobbar dessa utredare kvar, de har inte ens fått någon typ av reprimand, samtidigt som vi måste söka psykologhjälp till våra barn som blivit traumatiserade av separationen. Detta för att ett par unga, nyutexamiterade tjejer inte tålde att ha fel.

Jag tycker problemet ligger i att man tar barnen istället för att skaffa åtgärder som gör att föräldrarna får chans att lära sig och ändra sig innan ett omhändertagande sker. Ibland går det lite för fort i vändningarna.

Problem nr 2 är att det inte alls blir något omhändertagande när man ser tecken på misshandel mm mm.

Men NÅGONTING är ju galet när ett barn blir akut omhändertaget. Det är ju inte så att det händer alla barn bara föräldrarna väntat 5 min längre än vanligt att byta blöja...

Så du anser att det är pga halvfabrikat du har problem med soc? Eller är det en droppe i havet?

Men så ska det ju inte behöva vara. Men jag misstanker det är så. Att ha olika åsikter om saker borde man kunna ha, och inte bli stämplad som samarbetsovillig.

Har läst alla inlägg hittills, och efter en initial önskan om att kanske äntligen få se en sida av soc som jag inte sett hittills, kommer jag bara till samma slutsats som alltid tidigare - tack o lov jag inte bor i Sverige, det skulle inte vara värt risken, fast jag inte gör riktiga fel, utan bara småsaker som en del andra anser vara typ icke-Svensson, eller inte alltid helt perfekta. Jag har inte en personlighet som skulle underkasta sig soc vansinninga förslag, vare sig det handlar om en trasmattas vara eller icke vara eller hur man bakar bullar. Håller mig därför borta från Sverige tills barnen blir 18.

Men NÅGONTING är ju galet när ett barn blir akut omhändertaget. Det är ju inte så att det händer alla barn bara föräldrarna väntat 5 min längre än vanligt att byta blöja...