Stödgrupp för partner till narcissistisk personlighetsstörning

Så skrämmande lika vi har varit med om.. Jag har en särbo som jag ser att han har starka drag av narcissen.

Vi har varit tillsammans i två år och det har varit turbulens hela tiden och det är jag som blir totalt beskylld så fort det är nåt. säger jag nåt om han då är det bara fel på honom. Empatilös, trycker ned, har haft kvinnor som har problem med sig själva och unga, han använder sina barn i detta sjuka, när han trycker ned så ser man hur han njuter, han kan inte säga älska dig eller älskling, kan inte kramas för då blir det sex, han pratar illa om folk men sätter sina barn förutom en på en piedestal, han ska alltid ha rätt, han har fina sidor och det faller jag på och när det blir kaos då säger han att det är mitt fel men att jag sen inte vet  hur jag ska känna och vara då de skiter han i. Hans grejor går alltid först, vi ska alltid vara hos honom för det är hans borg och trygghet, han umgås inte med någon, gillar tredje världskriget, har en autistisk son som börjar bli likadan, märkeskläderna finns för då är man någon mm. Finns hur mycket som helst att skriva. Hans ex pratar han mycket om mig och jag vill inte höra men fattar varför han har kvar en del, för blir han utan mig så har han de kvar. Han är duktig i sängen ett rykte som finns och är sant.

Jag fatta för nåt år sen men nu kom det till mig för någon vecka sen att han har detta och jag vet inte hur jag ska bryta men känslorna är svala och jag ringer inte honom längre.
 Själv har jag symtom på borderline och jobbar med mig själv en hel del och det får jag höra ofta från honom att jag är så sjuk.
Jo om jag vill prata då kan han säga att det här gör att mina känslor för dig svalnar och då har han sagt nåt precis innan.

Här är en till... har inte läst igenom trådarna men kommer att göra det.

Insikten kom till mig för en vecka sedan. Då föll alla pusselbitar på plats... alla dessa små saker som sagts, märkliga och ibland lustiga beteenden som först var lite charmiga - som till slut lades på hög. Jag förstår varför vi har sex så som vi har sex. Och jag förstår att en människa som jag, som är lite naiv, som vill alla väl och tror att alla har gott uppsåt är ett lätt byte...

Nu står det klart att jag måste lämna, för jag orkar inte leva ihop med ett barn. Ett barn vars ego måste blåsas upp ständigt - men när jag pratar om mina behov och vad jag vill så är jag bara egoist...  Just nu blir relationen bara sämre och sämre. Inte för jag vet om jag behöver det, men jag har packat en "nödväska" med lite kläder och ställt på annan plats.

Vi flyttade ihop för drygt 2 år sedan, jag flyttade ifrån mina vänner (3 mil) och kom längre från jobbet. Han hade hus som jag köpte in mig i. Livet med honom blev inte som jag trodde. Jag har kännt mig såå ensam. Han har inget umgänge på orten. Han jobbar, och åker sen hem och lagar mat (han är hemma innan mig). Ibland går han och lägger sig innan jag kommer hem, och går upp igen för att se på TV senare. Strax efter att vi flyttade ihop blev jag utbränd och var sjukskriven ett tag. Ett år senare skojade jag med honom, skvätte lite vatten på honom (så som han skojat med mig tidigare) varpå han öste två liter över mig och gick iväg, iskall. En vecka senare tog jag mina nödvändigaste saker och flyttade till ett vandrarhem. Lämnade en lapp på köksbordet där jag försökte förklara hur jag kände, och att det var slut. Han var förtvivlad. Vann mig tillbaka och vi hade smekmånad. Vi skulle varit på familjeterapi men kom inte iväg.

Nu, ytterligare ett år senare så har det vid ett tillfälle hänt att han knuffat mig. Vid ett tillfälle har han sagt att jag ska passa mig så han inte drar till mig. Ytterligare en gång har han sagt att han ska slå sönder min TV.

Men det som fått mig att dra öronen åt mig på riktigt är väl detta gnäll på sonen... Sonen bor hos oss varannan vecka. Han är 16. Vi skulle ut med båten och sonen ville följa med. Han ville inte ha sonen med utan han ville åka ensam med mig. Jag kunde inte med att säga till sonen att han inte "fick följa med" - visst hade jag kunnat styra så sonen åkt till sin far, men då hade jag ju fått fråga sonen på ett "annat sätt"...  Nu ville han ju följa med, vilket jag blev glad för!
Eftersom sonen skulle med så ville inte sambon åka båt alls. Då sa jag att "jag o sonen åker kanske till Liseberg istället". Sambon svarade inte på det, vilket jag antog att det var OK då. Så jag och sonen åkte till Liseberg. Sambon skickar massor av sms med både det ena och det andra. Kallar mig otrogen, försöker få mig att tro att han står bakom en buske och tittar på oss, men också att han tagit ut pengar för att tanka båten. Tittar på bank-appen och ser att de gemensamma bankkontona är helt tömda.... Nu hade jag egna pengar så det hindrade tack och lov inte mig i min framfart.... Historien tar inte slut där, men för mig gjorde nog förhållandet det.

Jag gjorde slut på kvällen när sonen åkt till pappa. Han blev chockad och tyckte synd om sig själv för att han skulle bli tvungen att sälja sin älskade båt, eftersom han inte har råd att ha den själv. Hans båt är ju som hans barn (han har inga egna)
Han satte tillbaka pengarna på kontona. Jag höll mig lugn och han undrar om jag äter antidepressiva eftersom jag är så "iskall". "Det passar inte dig att vara så iskall". Och "nu måste jag stanna hemma från jobbet imorgon för jag har ont i magen".

Dagen efter smsar han när jag sitter på jobbet. Han undrar om vi kan gå i terapi. Ja, svarar jag. Han gör Lovetestnow-testet, vilket vi går igenom tillsammans på kvällen. Det känns som vi kan hitta tillbaka igen. Han är hur go som helst, vi ligger till och med sked utan att ha sex... (har aldrig hänt). Det håller i tre dar, sen spricker fasaden igen.

Några dagar senare hittar jag texter om narcissism och alla pusselbitar faller på plats. Jag inser nu att den jag lever med ALDRIG kommer att VILJA ge mig det livet jag ville ha. Jag kan omöjligt fortsätta älska den mannen som en partner. Möjligen som människa med ett visst medlidande över att det fattas stora bitar i hjärnan på honom. Dessa brister har han lärt sig kamouflera, men inte helt.

Jo, vi har haft bra stunder också, men det har alltid funnits en skavande obehagskänsla någonstans. Jag har skyllt detta på en tidigare destruktiv relation, jag trodde att jag hade PTSD. I själva verket var det kanske min intuition som ville säga mig något...

Nu återstår att ta sig ur detta på ett så skonsamt sätt som möjligt. Har tid hos psykolog nästa fredag. Kan knappt bärga mig.

Tack för ordet. Ska börja läsa igenom era texter, det hjälper mig! Lycka till allihop!

Märker hur han spinner sitt nät om mig igen. Varje stund jag är hemma så maler han på. "Vi kan iallafall lova varann att.... Eller hur!" Sagt med silkeslen röst. Jag känner mig snärjd. När han säger så så är det liksom bestämt och går inte att ändra på. Bemöta bemöta bemöta, jag blir tokig!

Han lyssnar fortfarande inte på mina tankar och på vad jag vill eller är intresserad av.

Försökte tala om för honom att han inte har förmågan att lyssna på mig:

- Jamen jag lyssnar ju nu! Finns det nåt jag är bra på?

- Nu var det inte det det var frågan om, utan att jag vill att du ska höra vad jag säger och ge mig bekräftelse i att du hört vad jag sagt. Och nu vill DU ha bekräftelse istället?!

- Ja det är ganska skönt att få det ibland.

(Tystnad)

Han bytte till nytt ämne.

Äntligen har jag hittat en tråd, med många samlade på ett ställe! 
Skulle vara jätte tacksam om ni ville beskriva en narcissistisk människas typiska drag! 

Vi blev ihop väldigt tidigt och det började med otrohet från hans sida! Skulle redan då lämnat egentligen. Han kunde bli tokig om jag skulle iväg själv på fester, tillslut slutade jag åka på fester själv, blir nån av mina vänner singel så är det tabu att umgås med dom, han ser inte vad som kan hända om man gör på ett visst sätt, alltid han i första hand, hans fritid är till för hans intressen,  tjatar på sex och får han inget blir han sur, respekt för äldre är lika med noll, han är en periodare med sina vänner, gör jag något själv som han inte tycker om kör han med "tystpsykning". Han är proffs på att vända på allt mot mig, till att bli mitt fel! Hotar med olika saker, han har aldrig rört mig men däremot har hemmet fått stått ut en hel del! 
Listan kan göras lång! 
Var på fest häromveckan och bestämde mig dagen innan att sova kvar, så jag skulle slippa skaffa skjuts hem. Säger de t till han och han bara skaka på huvudet lämnade matbordet och gick och la sig i sängen, kom ner till middagen och åt, gick och la sig igen! 
Vi hade ett uppehåll för ett tag sen och han bad om en chans till och jag skulle få ha ett "eget" liv och glra saker för mig själv, jag gick tillbaka och under tiden vi skulle försöka igen, så går han och är otrogen, svaret jag fick när jag ifrågasatte det var 'ja vad ska jag säga' 
för mig är detta ett normalt förhållande...

Hej,
Sökte och fann denna sida/tråd i ett ämne som jag idag blivit till ett helvete för mig!
För att göra en lång historia kort och gärna få synpunkter, feedback, hjälp och kanske stöd från någon för det är det som behövs nu.
Träffade en dag i Juli 2011 en tjej jag tidigare jobbat tillsammans med och hade ett gott öga till för 11-12 år sedan Jag hade inte sett henne sedan dess då hon bytt jobb och företag och nu var hon tillbaks. Vi började luncha tillsammans då och då och det visade sig att vi hade gemensamma intresse osv, lucherna blev till några helgpromenad och inget ont anades. Jag tog då långsemester 6-8 veckor från nov - jan så jag bjöd ner henne till asien ett par veckor och det gick inte många dagar förrän jag märkte ett vad jag tyckte lustigt beteende några gånger. När hon inte fick som hon ville eller när jag inte gjorde på "hennes" sätt visade hon irritation. Nåväl jag var kär och blåögd och fäste väl inte så stor vikt vid det, tänkte väl att det går över? Hon åkte hem och jag kom några veckor senare, hon mötte mig på flyget mitt i natten och var så vänlig och omtänksam. Vi fortsatte vår "påbörjade" relation och hon visade vid några tillfälle sitt "lustiga" beteende och irritation. Ibland försvann hon bara och hörde inte av sig per mail, sms eller tog kontakt på något sätt. Lagade hon mat och jag råkade röra om i grytan när jag gick förbi kunde hon bli irriterad osv. Jag mådde dåligt och försökte prata om det och få förståelse och ett svar på hennes beteende och varför hon bara "försvann" då och då!? Hon berättade att hon under sin uppväxt ofta blev åsidosatt av föräldrarna, hade hon någon vän på på besök så kom vännen i första hand. Hon berättade dåockså att hon gått i terapi men att det inte hjälpt så hon hade inte "fullföljt" den. Relationen kändes bra när det var bra och vi pratade om barn som var hennes högsta önskan. Hon berättade om sin svårighet att bli gravid och vi började prata om IVF då hon började närma sig en ålder som gjorde det svårare att bli gravid. Vi tog steget och kontakt med en klinik för detta, under det samtalet kom det fram att hon tidigare varit gravid men fått missfall, när jag frågade med vem fick jag svaret att han lämnat henne, var en person man inte kunde vara tillsammans med, hade förföljt henne osv. Vi bestämde oss för att genomföra IVF med början efter sommaren. I juni 2012 besökte vi en storstad i USA och när vi en kväll promenerade hem till hotellet var vi inte riktigt överens om hur vi skulle gå för att komma tillbaks, jag har ett extremt bra lokalsinne så jag visste i stort hur vi skulle gå så jag gick och hon gick 10 meter bakom och var irriterad. Till saken hör att jag gick rätt till hotellet och när vi kom upp på vårt rum försvann hon in på toaletten, när hon kommer tillbaks lägger jag armen om henne och hon slänger sig runt med med mord i blicken och skriker Fuck You, jag ryggar tillbaks för hon verkar så aggressiv. Nästa morgon är avslagen men hon visar inget och vi har en riktigt trevlig dag. Under vår sommarsemester gjorde vi en längre bilresa och då hände det en massa lustiga saker. Om vi inte var överens om något och hon fick sin vilja igenom gick hon bara och la sig och "stängde" av, det gick då inte att få någon kontakt med henne, hon slöt sig helt inom sitt skal. Dagen efter visade hon inget av detta! Under hösten fortsatte hennes beteende då och då. Vi genomförde IVF, hon vart gravid men det gick fel och hon fick utomkvedeshavandeskap runt åtta veckor, vi var då framme i nov 2012 . Senare samma månad märkte jag att det var något skumt som pågick då hon vart hemlighetsfull, irriterad när jag ville träffas och allmänt undvikande. I början av dec kom jag på henne med att inte sovit hemma en natt och fick en massa lögner till svar var hon varit. När jag konfronterade henne med det och ställde frågor slöt hon sig inom sitt skal och var inte kontaktbar. Hennes telefon ringde på kvällarna och hon svarade inte, vid ett tillfälle såg jag numret och hon blev vansinnig. Jag kollade upp numret och såg att det var en tidigare kollega som sökte henne. I mitten av jan 13 sökte jag efter något jag skrivit upp i hennes block där allt skulle skrivas upp och fann då att hon skrivit upp sin ängslan, hur kunde det bli så här vem är det osv. Hon var då alltså gravid och visste inte vem det var med andra ord så hade hon varit otrogen. När jag konfronterar henne med vad hon skrivit förnekar hon allt, hon är inte gravid och går återigen in i sitt skal. Jag orkar inte mer då, hämtar mina saker och lämnar henne för en tid. Vetskapen om att hon är gravid och att jag kan vara fadern gör att jag återvänder efter en tid, hon bekräftar då att hon är gravid men att det inte kan vara någon annan än jag. Graviditeten fortlöper och vi mår väl dåligt båda två men jag finns där hela tiden vid hennes sida. Slutligen i juli 13 bekräftar hon sin oro över att det kunde vara någon annan som är far till det väntande barnet. I sep 13 föds en välskapt kille och det visar sig att det är jag som är fadern. Nu är det mesta frid och fröjd under en period men hennes beteende visar sig då och då främst när vi är oense om något eller när jag frågar och ifrågasätter. Hon är hemma och föräldraledig och när vi närmar oss sommaren 14 och jag aviserar att jag vill vara föräldraledig till hösten börjar problemen på allvar. Jag ställer frågan när hon tänkt att börja jobba för jag måste informera min arbetsgivare men får inga svar och datum. I slutet av aug säger hon helt plötsligt att hon skall börja jobba 1okt, jag protesterar då jag måste informera på jobbet senast 2mån före, svaret jag får är att hon berättat det tidigare vilket hon inte har. Fler lögner och jag förstår sedan att hon tänker ta hjälp av sin mor som då skall ta hand om vår lilla kille vilket jag definitivt inte vill då hon och modern har en lustig relation som inte känns sund för mig. Jag lyckas nu få FL från den 01 okt och när jag berättar det tar det hus i helvetet, hon blir helt vansinnig. Du kan inte komma här och tro att du skall vara FL, nu har jag engagerat min mor så nu ska hon ta hand om sonen. Jag säger det skall hon inte för det skall jag, då får du ringa min mor säger hon vilket jag gör och där får jag samma svar, nu skall jag ta hand om mitt barnbarn och jag protesterar då jag är fadern. Får höra att jag ljuger då jag berättar att jag inte fått veta datumet 01okt tidigare osv. Jag blir hemma med sonen och nu eskalerar allt, vid ett tillfälle får jag höra att jag är aggresiv, har ingen empati, är egoist har IQ 0 osv allt är bara fel. Jag får höra att jag ljuger en kväll och när jag säger att den enda som ljuger här är du frågar hon vad hon ljugit om och jag svarar din graviditet så exploderar hon och skriker ut ur mitt hus annars ringer jag polisen,gör det säger jag vilket hon gör. Jag pratar med polisen, hon jagar efter med sonen i famnen och polisen hänvisar till socialen. Jag lägger på luren och 15min senare så är det lugnt och som vanligt.
Kvällen efter tycker hon att vi skall umgås då vår son behöver ett syskon, jag nekar. Under hösten får jag sedan höra allt som man inte vill höra, blir utslängd flera gånger i veckan och får höra - åk in till stan (har min lght kvar) jag vill inte ha dig här osv. En natt när hon skall införa en ny metod för att lära sonen sova själv där han skall få skrika en längre period protesterar jag, får höra att du tar inte upp honom vilket jag gör då blir hon hotfull och försöker provocera fram bråk. Jag går undan och hon skriker - Fuck You, när jag några sekunder senare frågar vad säger du svarar hon - Jag har inte sagt något. Efter 10-15min är det lugnt, när jag på morgonen efter frågar om metoden skriker hon återigen Fuck You och när jag då säger nu sa du samma sak som i natt säger hon - Jag har inte sagt något. När hon säger detta byter hon på något sätt ansiktsuttryck och blir som en trotsig 12åring. Det har hänt flera gånger och är riktigt skrämmande. Allt blir bara värre och värre, jag pratar med socialen, jurist via jobbet osv vad jag/man skall göra och försöker prata med henne. Jag säger till henne att om vår relation inte fungerar så får det inte gå ut över vår son, han är oskyldig! Försöker få henne att vilja prata om hur vi skall lösa det på bästa sätt då vi inte kan ha det så här och svaret jag får är att vi kan inte prata, ok säger jag då får vi ta hjälp av socialen vilket hon då inte verkat vilja. Det går fram till början av dec då hon en kväll beter sig märkligt, när jag känner efter sonen som ligger i mitten kommer jag åt henne och hon blir tokig.. Skriker ut ur mitt hus, jag vill inte ha dig här jag hatar när du är här osv. det sluta med att hon slänger ut mina saker och kräver sin nyckel. Jag tar mig därifrån. Vad som sedan hände är att jag hämtade sonen nästa morgon då jag var fl och hon jobbade, när jag på kvällen kom för att lämna henne möts jag av hennes mor med orden att jag inte var önskvärd osv. fick lämna ifrån mig min son och det vart lite tjafs, för att skona min son tog jag mig därifrån och fick på kvällen ett sms där hon skriver att något vidare umgänge inte var aktuellt och att hon avsåg att kontakta mig via advokat. På eget bevåg tog hon sig där friheten att beröva mig rätten att träffa min son vilket hon inte tillät förrän 2,5 vecka senare. Allt är nu en mardröm med advokater inblandade, hon begär egen vårdnad med skäl som inte finns såsom att jag inte tillvaratagit sonens intresse osv. Skäl som inte finns då jag älskar min son över allt annat och gör allt för hans bästa. Det är hon som inte visat aktsamhet mot sonen genom sitt sätt emot mig med sonen i sin famn har hon skrikit åt mig, varit hotfull osv osv. Nu är min rädsla att hennes sätt förvärras med åren och ett trotsigt litet barn kan få henne att bli våldsam och otrevlig mot sonen. Kan nu bara hoppas att rättvisan gör sig gällande om det går till tingsrätten vilket det gör om vi inte kan komma överens. Det är så hemskt att ett litet oskyldigt barn skall behövas drabbas av detta. Hon kunde säkert vara en underbar kvinna om hon blev kvitt sina problem och som jag tror kinde ta avstånd till sin mor som troligen har del i det som hänt. Till saken hör att föräldrarna skiljde sig när hon var runt 22 - 23år. Är det någon som har tips och råd, erfarenhet av detta eller kan stötta mig i det som nu är en mardröm kontakta mig gärna här så kanske vi kan se eller pratas vid, jag bor i Stockholm.                                          
Det som skulle bli kort blev inte så kort ändå finns det mer att skriva.
Tack för ordet!                                   

Äntligen. Äntligen. Det föll på plats. "Ledsna frågetecken hängdes efter" fick mig nästan att börja gråta. Efter tretton år är jag äntligen på väg ur. Bara vetskapen att det finns fler som försöker förstå, som sörjer söndertrasandet, som plötsligt en dag förstod att kränkningarna, hånen och nedtryckandet faktiskt INTE är normalt. Att anledningen till att det BARA INTE GÅR att ha att göra med honom inte är jag, det är inte mitt fel. När man försökt allt, och sen lite till, och sen på ett nytt sätt, och sen tvärtom, och sen med mothugg, och sen med medjamsande, och sen med tystnad och INGENTING duger. För mig föddes steget, precis som fler av er beskriver, genom att lära känna ett par andra män, som påminde om vad som inte är okej. Bara genom att vara sig själva. Nu lever jag på känslan när allt det här är över. Sorgen dock, med en treåring, och sorgen över illusionen över det som aldrig var. Ibland när jag tänker tillbaka på vad han sagt, gjort och hur jag tillåtit mig att bli en spillra vänder det sig i magen. Alla dessa år? Hur har jag orkat? Nu när jag vet lite mer ser jag plötsligt hans reaktioner så tydligt. Skrämmande hur lika främmande människor kan bete sig, ni ger exempel och det hade kunnat varit jag som skrivit :) kan han någonsin själv se problematiken? Vi gick länge till en parterapeut (en fantastisk man) och jag har fortsatt gå fot själv den här vintern. Det var han som förra veckan tipsade mig om vad min karl ev kan ha drag av, han förklarade hur en sådan fungerar och allt föll på plats. När jag sen på kvällen läste lite mer och hittade er känner jag både styrka och en undran över om man någonsin blir hel igen?

Det värsta med att leva med en narcissism är när allt visade sig vara luftslott och när alla förhoppningar raseras. När man väl tror man nått botten visar det sig senare att man inte ens var i närheten. Hur man tappar så många bitar av sig själv och till slut vet man inte vem man är längre. Att börja ifrågasätta sig själv, bli otroligt självmedveten och konstanta rädslan att göra fel. Vad som var rätt igår är fel idag, vad är det imorgon? Men det värsta är den krossande drömmen som så gärna vill göra sig påmind men som man måste fly från för att inte gå sönder helt. Den där drömmen man gärna refererar till när allt är som sämst, allt var ju så bra i början. Det kommer snart bli så igen. På något sätt blir det den bilden man jagar, som man så gärna vill uppleva igen. Men efter lång tid av nedbrytande är det bilden av sig själv som gått förlorat som man springer efter. 

Jag är väldigt påläst om narcissism och olika typer av narcissism på grund av min längtan efter förståelse. Man vill ju bara förstå och finna svar. Jag vill rekommendera samvak.tripod.com/ som är en narcissist och skriver om fakta, tips, etc.

Och ni som är ute efter att dela erfarenheter, stöd, osv. Tveka inte att skriva till mig. 

Styrkekramar till er!