Ärliga nätdejtingstråden!

Man behöver inte vara utlämnande för att vara ärlig och sig själv.

Ja jag vet att vissa är så, den bekantskapskrets (inkl jag själv) är inte riktigt så måna om att måla upp en låtsas bild av sitt liv; Vissa vänner jag har är det absolut, men jag skrev tex ett tag när jag mǻdde dåligt och mina tankar om det och du kan inte ana om hur många privata meddelanden jag fick från personer med tillsynes perfekta liv som skrev dom "önskade vara lika modig och stark som dig", jag har aldrig förlorat något jag brytt mig om genom att vara mig själv och välja den väg jag själv kommit fram till är den bästa. Däremot dom gånger (och nu senast när jag och ex:et "gick i sär") jag valt att lägga min tillit och få vägledning av andra så har jag mått skit efteråt och det har aldrig lett till något gott. Jag kan inte svara för andra, men i min värld så är det jag och mina upplevelser av saker som räknas, Jag anser och vad jag fått feedback om generellt är att jag tvärtemot vad det låter är en av dom mest osjälviska och generösa människor många träffat på, varför? För att jag är som jag önskar andra vore. I vissafall träffar man på människor som är så, dessa knyter jag kontakt med och lyssnar på deras åsikter och tankar, jag behöver inte nödvändigtvis ta till mig dom fullt ut, men jag väger med dom väldigt tungt i mina egna tankegångar.

Jag har och kommer aldrig vara eller utge mig för att vara något jag inte kan bevisa eller stå tillsvars för, tyvärr verkar många tro att man ljuger när man säger den absoluta sanningen. Jag vet inte jag kanske väldigt unik på många sätt och en direkt annorlunda och udda person på många sätt, men egentligen är jag väldigt simpel och lätt att ha att göra med om man bara förstår det. 

rainbow, ja sen beror det ju lite på vad man har för "vänner" på FB. Alla gör vi saker man ibland ångrar man gjort efteråt... Att stå för vad man gjort och den man är tycker jag är det viktigaste, det finns ingen som är perfekt. Personligen så beundrar jag personer som är så även om jag inte håller med i sak, att våga ta beslut, att stå för dess konsekvenser och att be om ursäkt (även om det inte kan få något ogjort, så är det ofta något stort att bekräfta att man insett man gjort fel) är det som gör skillnaden mellan en människa och ett får för mig.

Skickade det där mailet, och det var som jag tänkte... Och jag vet inte varför det känns så jobbigt, för jag kände ju också att han inte var rätt person för mig. Men ändå... Efter att ha skrivit och haft trevligt och ändå ha ansträngt sig så känns det så trist och självförtroendedödande när det blir så här.

Ni som nätdejtar mycket, hur gör ni för att inte ta åt er när det inte går som ni vill? Jag känner att jag måste känna intresse för att vilja träffa någon, och nåt sånt bygger man ju inte upp på tre-fyra mail. Och då är det lite oundvikligt att man skapar sig en bild av den andra och hur det ska bli... 

Och inte blir det bättre av alla idiotmail som trillar in. Tappar ju hoppet alldeles. 
Angående om det ett "hej snygging" funkar eller inte: Är personen någon som faller mig i smaken så blir jag nog lite glad och tar mailet på rätt sätt. Är det däremot någon som jag känner mig tveksam till så får ett sånt mig att helt tappa intresset. 
Jag skriver ofta till folk, och jag skriver inte alls långt, men jag försöker alltid skriva speciellt och ha med en eller kanske två frågor om personens presentation eller bild (i fall då en person bara har bilder blir det ju lite knepigt, men då kan man ju skämta om hur ytlig man är som bara går efter utseendet).      

Haha du är ju för go trodde ingen var så intresserad av att veta hur det gick men det var det tydligen

Lite chockad är jag nog, iaf lite förvirrad.. vi dejtade bara i ca 2timmar (har läst att det är max på första dejten) man ska ju sluta när man ligger på topp osv osv. Var faktiskt helt slut efteråt.. han hade ville gärna fortsätta men jag sa att vi kan ju träffas igen istället.
 Det var trevligt och han var mysig på något sätt och lätt att prata med. Han fick bara en kram när vi sa hej då, så det är ju svårt att veta om det finns någon gnistrande kemi? ska man veta det redan? när jag träffade mitt ex så blev jag ju så tokkär med en gång och det slog gnistor bara jag petade på honom. Jag jämför nog undermedvetet med det även om jag inte vill det. Han den nya verkar dock veta precis vad han vill och har redan messat både igår och idag. Han ska absolut få en chans till men man önskar ju att det kändes lite mer pirrigt redan nu....

Jag har råkat ut för lite bes vär; Träffade på en kille ute i helgen som det tände till med lite, men det visade sig att han har strulat med en vän till mig. Hon blev inte alls så glad och tycker att jag ska hålla mig borta eftersom han är "hennes"  kompis,  tror hon har lite känslor kvar för honom. Hon har ett nytt förhållande, så jag tycker hon är lite väl krävande där. Både killen och jag anser att vi är vuxna fria individer som gör som vi vill men jag orkar ändå inte behva stå till svas så jag har backat lite. 

Vad kräver du av en vän? Jag hade, även om jag kanske varit lite småkär i killen ha sagt att go ahead för tusan, jag har mitt på det torra och unnar dig all lycka. Sitt känskoliv får man själv ta ansvar för? Man kan väl inte ha ensamrätt på människor i  vänskapskretsen i en eviget bara för att man någon gång har strulat?

Hade adrig någonsin kommit på tanken att inleda något med hennes riktiga ex, de är för evigt hennes enligt mig men det är annorlunda med hennes konstiga gamla strul som inte ens fattat att vi är vänner kan jag tycka, och som jag aldrig har sett tillsammans med henne (hon frågade dessutom om han inte kunde vara något för mig för ett tag sedan vilket gjorde att jag trodde att det var helt fritt fram när det väl begav sig).

Hur som helst, tyvärr är han inte tillräckligt intressant för att jag kommer att riskera vår vänskap för honom men! jag tycker att hon har fel och jag känner också att jag genom att säga nej tll honom mer följer  hennes principer än mina egna och det är lite trist känner jag.