Ärliga nätdejtingstråden!

Javisst, men det är fortfarande 90% som tröttnar. Man kan råka tillhöra till de få som är fortfarande lika kära som är början, men att det är ömsesidigt är det ännu mindre chans. Så om man ska vara realistisk, ömsesidigt livslång kärlek är snarare undantag än något vanligt. Man är lite naiv om man förväntar sig det. Det är som att förvänta sig att vinna pengar på lotto. Det kan hända men man knappast förvänta sig det.

JAG har inte sett dem så jag tror inte på dem. Det finns dem som tror på spöken och Gud. En del tror att de har sett dem, det är för mig vad de tror. När jag ser det själv ska jag tro på det själv. Men alla är fria att tro på vad de vill.

Passionen tar slut, resten kan vara kvar, man kan även då stanna kvar tillsammans om man vill ha en långvarig relation. Allt beror på hur man bestämmer sig, men man ska vara realistisk. Jag tror bara inte på kärleken/passionen till en person livet ut men det finns massor av äktenskap som fungerar livet ut. Vad håller folk tillsammans är lite annan sak, men stanna tillsammans livet ut är helt möjligt. Mina föräldrar bodde ihop över 40 år tills mamma dog. Ingenting jag önskar mig när det gäller att vara exlusiv eller bo ihop delen, men att vara vänner med eller utan förmåner, helt möjligt.
Kul att Tusse är tillbaka, lite mer action i tråden.

Precis, inga parfym varken för mig eller min kille, jag blir så irriterad på starka lukter. Hade en gång en dejt som jag glömde vana om det med parfym, jag kunde inte koncentrera mig på något annat under dejten än hans parfymlukt. Han var snygg men det hjälpte inte alls.

Han var så bra men det slutade ändå? Jag menar först ställer man höga krav när man söker, sen efter 1,5 år tröttnar han eller hon eller båda ändå.
Det vore idealiskt att först känna passion som ska övergå till den lugnare varma kärleken. Man ska inte vara rädd eller förvånad när passionen/förälskelsen tar slut och börja leta på nytt utan vara förberedd till det och utveckla relation på en ny nivå.

För kort eller för lång? jag har varit i kontakt med killar som är över 2 meter långa. Vissa ser det som ett problem, andra ser det som tillgång. Jag känner en kille som är 39 och oskuld, 204 cm, var retad för sin längd sen har var tonåring, också av sin familj. Det finns en kille här där jag bor, han måste vara länre än så, kanske 210, kvinnor är galna i honom, och han vet att han är snygg. Fast han har den speciella karisman förutom längden som lyser upp allt. Det var en tjej i någon av dr.phils program som hon ville ha någon som är mellan 180-188 cm, den perfekta längden. Jag gör sällan undantag för någon under 180, hellre uppåt än neråt.

Skriv in mig också där, vad står N för? Ni har kanske skrivit det men jag orkar inte läsa allt. Läser bara då och då, men utseende spelar absolut roll för mig.

I see, han kan vara ännu kortare i verkligheten. Har varit med om att folk ljuger om sin längd. Träffat en man en gång som sa att han var 168, vältränad och utan ölmage. Han var kortare än mig som är 162 och jag bär inte klackar. Och vilken kagge han hade! varför ens nämna det i sin profil när han har i själva verket en stor mage? Det står fortfarande i hans profil att han inte har någon ölmage. Vi hade jättebra kemi när vi skrev och träffades utomlands för några år sen. Hans charm, pratsamhet och värderingar (lika fria och accepterande som mina) övervann nog hans brister. Det lönar sig ibland att ljuga när man är kort.

Ibland vet man inte det, jag blir ibland under dejtens charm påverkan under dejten så jag kan tro att jag vill träffa honom igen, sen går han hem och charmen försvinner, och efter några dagar vill jag inte träffa honom alls.

jag blir jätteirriterad på bara Hej eller korta fraser i chat stilen, jag chattar aldrig, jag tycker att det är stressande. Jag föredrar "romaner" med substans, kanske en gång om dagen eller även mer sällan.  Så det finns folk för allt.