Anonym (Hejhopp) skrev 2012-07-28 14:20:37 följande:
Oavsett vad som är den objektiva sanningen (att killen är besatt eller att tjejen lider av hjärnspöken och tolkar ett "friskt" beteende som besatthet) så vet man ju inte om det förrän det är för sent. Hur ska man veta om det finns ett hot eller om man bara inbillar sig? Som tjej spelar man med höga insatser. Man är oftast mindre och svagare, och har man stött på fel person så finns risk för både våld och sexuellt våld (våldtäkter mellan personer som tidigare har haft en relation är inte helt ovanligt). Våld i en relation börjar ofta som psykisk misshandel, så det anonym beskriver om att man inte vågar säga ifrån/bryta är nog en ganska bra beskrivning av hur det kan vara att bli psykiskt misshandlad. Även du som kille borde vara försiktig, även om du är starkare så kan en tjej som inte är helt frisk i huvudet göra dig skada t.ex. genom ryktesspridning. Hon kan också hålla kvar dig genom att hota med självmord, en typ av psykisk misshandel enligt mig. Jag tror helt enkelt inte att det är så enkelt att stå upp för sig själv i alla lägen.
Jag tog upp besatthet lite ironiskt i mitt första inlägg, och menade inte att du skulle ha varit besatt av ditt ex! Jag drog lite generella orsaker till att någon reagerar negativt på en dedicerad partner, och tyckte då att man behöver nämna att jag menar en NORMAL dedicerad partner, inte en besatt person.
Sedan tycker jag att det du beskriver om att du, pga tidigare erfarenheter, försöker att inte lita på någon till 100% mm låter som att du har blivit riktigt bränd och drar väldigt drastiska slutsatser av det. Visst, man är alltid ensam, inte ens ett barn kan lita på sin förälder till 100%. Men det är på den nivån. Man kan lita på en partner lika mycket som man kan lita på en bra vän, ett kärt syskon eller en hängiven förälder. Men vem som helst kan plötsligt vara otrogen efter 20 år tillsammans, vem som helst kan också dö när som helst så det finns alltid en risk att man blir ensam. Det gäller att hitta någon som man kan ha det bra med, någon som inte ger en anledning att oroa sig, och njuta av ett bra liv tillsammans så länge det varar.
Visst är det så, man om man går och oroar sig över sådant så kommer man ju aldrig kunna träffa någon. Det finns som du säger inga som helst garantier för att personen man stöter på är en glad, rolig och ärlig person.
Nej det är absolut sant, men det jag säger är att märker man sådana tendenser så får man säga ifrån direkt. Jag tror problemet främst är att man älskar personens andra sidor snarare än att man är rädd för personen i det exempel du beskriver. Men du har helt rätt i ett friskt förhållande bör inte sådant förekomma, sen är det ju helt omöjligt att vara sams om allt så bråk kommer det ju bli förr eller senare, frågan är bara hur villig man är att kompromissa. Och det är lite det jag känner jag lärt mig nu, jag känner jag vet mig varje gång det var osämja- även om det kanske var jag som från början drog upp det och började ta upp något som störde mig eller inte kändes bra, sen argumenteras det, blev tjurigt vilket resulterade i att man fick "the silent treatment" och när man lugnat ner sig lite så blev jag orolig så in åt helvete varje gång, tänkte att kanske var jag för krävande och varför ska jag driva på så hårt om en sådan skitsak osv och det brukade bli att man backade tillbaka alla sina krav och bad om ursäkt.
Det är något jag lärt mig nu, eftersom jag gjorde det en gång så blev resultatet att jag fick göra det i varenda diskussion (nu var det iofs inte så många, men det blev några st och oftast om samma orsak varje gång).
Nej, jag kände bara att jag var tvungen att ge min syn på det. För det är absolut inte omöjligt att hon fått för sig det. För det var faktiskt en av dom saker vi blev osams om mest, jag tyckte det kändes helt normalt att höra av sig till varandra några gånger om dagen, hon tyckte det räckte med någon gång i veckan. Och ja vi hade ett distansförhållande vilket var huvudanledningen till att jag tyckte det var jobbigt att inte höras så ofta. När vi väl sågs så brukade det sällan vara något problem så, man liksom satt inte klistrade- även om jag ibland skulle velat det. Men som sagt det är ganska uppenbart att hon inte tyckte om mig egentligen, jag var en ofrivillig vän inget annat.
Nej inte alls, du missuppfattade mig. Jag är tvärtom och tror gott om dom flesta innan jag blir motbevisad, men jag vet samtidigt att om det verkligen skulle komma till en situation där man skulle behöva lita på personen till 100% så vet jag inte om jag kan det. Så du det du beskriver är vad jag förstått nu, tidigare trodde jag faktiskt att man kunde lita på den person som sade sig ha känslor. Jag själv hade gått och lita på till 110%.
Sen så kan alla känslor ändras, man kan inte styra överkänslor oavsett hur mycket man vill. Men man kan styra över vad man säger och hur man behandlar någon, att säga en sak men egentligen mena något helt annat, att säga man älskar någon fast man egentligen inte gör det, det gör ingen i förhållandet glad. Isynnerhet inte när det är den ena personens innersta önskan och det kan sätta eld på hoppet, men håller det på så om och om igen så anser jag att man agerar väldigt oetiskt och fel. Det är betydligt bättre att säga som det är från början då, att veta att man kastat bort en massa år och tid på någon som bara är feg och mentaltstörd till den grad att denne inte kan få vad munnen och tankarna säger att synka är bara tragiskt tycker jag. Så ja du har rätt på det sätt att jag känner mig riktigt bränd, men jag har äntligen blivit av med dom delar som varit förkolnade, jag vet bara att jag skulle aldrig göra samma sak mot någon; Jag skriver precis vad jag känner och tycker även om det inte alltid är politiskt korrekt eller ens uppskattat i vissa sammanhang. Men så har jag nog varit hela tiden bara att jag var mer förhandlingsbar tidigare och utan större svårigheter förhandlade bort mina egna känslor och vilja.
Men som sagt förhållandet gick som det gick och ut över det har jag kapat bort några vänner som fungerat på liknande sätt, så visst har jag decimerat antalet kompisar jag har på den ort jag bor från 6 till 1 var av en av dom var en person jag känt sedan jag var 3-4 år, men det fick fan vara slut tillsist... Och faktum är att jag har nog faktiskt roligare på egenhand nu, för jag vet att den jag umgås med (mig själv) går att lita på till 100% och kan och kommer försvara mig i vilken situation som helst. Hur dumt det nu än låter... Men man har som sagt inget för att känna sig beroende av andra för att få uppmärksamhet, bekräftelse osv osv. Och det är också därför jag inte är speciellt aktiv i sökandet egentligen, om man någon dag stöter på någon så får man se hur det blir då.