Vi som snart är gravida efter utredning i Aten!

Lite ledsen blir jag då jag inte vet hur jag ska tolka tystnaden i tråden då jag skriver här. Kanske tycker ni att jag inte hör hit då jag inte ännu kommit till Athen. Eller är det något annat. Har ju som sagt gjort många äggdonationsförsök utan att lyckas o nu kommit in på immunologiska faktorer. Känns som ni här är de som har störst kunskap/erfarenheter om detta. Följer även "vi som planerar äggdonation" men där handlar det inte om immunologi. Idag är det alltså insättning av sista embryot o jag är så nervös för att det ska misslyckas också.

Pink lily Tack för stöttande ord o jag ska ta kontakt med Serum igen för råd o diskutera vår situation.

Redan jag kräver verkligen inga svar i tråden undrade bara om jag var på fel plats då ni andra har tidigare relationer. Ledsen om jag stressat/pressat dig o Frk röd har inte alls varit min avsikt. Blir bara så angelägen o famlar efter halmstrån i denna påfrestande process. Har stor förståelse för er trötthet nu när ni äntligen lyckats. Tycker också att jag skrev i tråden att jag själv är väldigt känslig just nu med alla misslyckanden o hormoner i omlopp. Tråkigt i alla fall att mina inlägg uppfattats så.

Frk röd ta det lugnt nu o ta hand om din kropp/graviditet. Inte behöver jag någon behanlingsplan nu vi tar det senare.

Sista ÄD 7:de försöket gjordes alltså igår på kliniken Irema i Spanien. Slemhinnan var ca 10 fin o insättningen gick komplikationsfritt som vanligt. Är hemma nu o får just nu dropp hos Marie. Känns bra även om jag har mycket lite hopp. Känner mig ovanligt känslig ledsen o uppgiven inför denna gång mot tidigare ruvningar. Kanske mest för att tiden går o åldern snart sätter stop. Också att nästa gång blir ett helt nytt försök med allt vad det innebär med byte av klinik mm. Vet inte hur vi kommer orka det.

Tyvärr så håller jag på att få tidigt missfall... Hcg minskat samt att jag börjat få småblödningar och rejäl värk i ryggslutet. Vilken känslomässig berg-och-dalbana detta är. Hade ff inte hunnit smälta att jag lyckats bli gravid förrän det var över. I sorgen känner jag ändå tillit till att det kommer att funka. Jag lyckades ju faktiskt bli gravid för första gången i mitt liv och måste kunna bli det igen ! Samtal inbokat med Dr D imorgon. Hur har ni andra gått vidare?
Tack alla ni fantastiska kvinnor som ger hopp att fortsätta kämpa!
Kram

JZ79 tack för tummar o vilken bra ökning , vad skönt.

Tack trex2013! Serum i september låter bra. Om vi inte lyckas nu kanske vi också åker dit i augusti september. Vi gjorde hystro inför detta försök o bra enligt många för själva fästningen o även bra att få se hur det ser ut där inne.

Tack Cathy för din tummhållning o välkomnande ord. Jag blev nog främst orolig att jag inte hörde hit o förstår nu också att jag kanske varit för krävande i mina inlägg vilket inte varit min mening alls. bra då vet jag om IL. Tog själv IL ca en vecka före insättning , imorse ett knappt dygn efter insättning o planerat i ett ett om en vecka. Sedan får vi se utifrån vad denna ruvning ger. Ja jag har fått både prednisolon fragmin trombyl förutom progynon prolotexinjektion ustragestan o folsyra omega3 d-vitamin zink magnesium e-vitamin. Ja så piller i massor blir det :)

Hej alla, 
Det var ett tag sen jag var här. Läser om både roliga och mindre roliga nyheter. Grattis till alla + : ) 

Jag gjorde en embryotransplantation den 24 april i Spanien. Dagen före min 45-års dag.  Fick några dagar senare en infektion med lite feber och började på eget bevåg med Prednisolon som jag fått i Riga efter IVF-försök där. Min svenska läkare tyckte inte alls om det, och de i Spanien tyckte absolut att jag skulle trappa ner efter 6-7 veckan. Jag började trappa ner och i början gick det bra, men sen började jag må sämre och sämre (trött, infektioner, lite feber). Började sedan för ca 2 veckor sen ana att ngt kanske hänt. Slutade må illa, började bli sugen på öl, choklad som jag avskytt. Hur som. I morse gjorde jag ett KUB-test och då såg vi inget hjärta som slog. Mitt hjärta värker och jag är sååå ledsen. Min forskarhjärna undrar förstås om det KAN finnas ett samband mellan att jag trappade ned kortisonet för snabbt (för så känns det) och att det blev ett missfall i v. 10 troligen (upptäcktes dock idag i v. 12+6). Till saken kanske även hör att jag haft en rejäl binjureutmattning för några år sedan och inte har världens mest kraftfulla binjurar. Jag fick också börja med Levaxin-behandling pga något förhöjt TSH (endast 2.9 dock). 

Någon som har någon tanke om ovan? Anledningen till att vill luska är förstås att jag ändå inte riktigt kan släppa det här och funderar på att kanske göra ett försök till... och vill då inte göra om samma misstag (om det nu var ett misstag..). Eller är jag galen?