Vi som snart är gravida efter utredning i Aten!

Jag fick svar nu:

Hello xxxxxx

Unfortunately I'm afraid so.

I think that you should stop all your medications except the prednisolone, that you will reduce the dose every three days to half, and when you will take 5 mg for three days then you will stop it.

I think that we had a very beautiful travel together. We reached very close to the dream, but real life wake us up!!

It is difficult to comment on where the problem was, the most probably is that it was related with the quality of the embryos or potential of the embryos, but we shouldn't forget the strong reaction you had a few days ago.

Of course we will discuss it again, but at the time being I want you to stop all your medications and in a few days, both of us would be ready to discuss it with more clear mind.

Please be strong and proud. It was a really beautiful battle!!

I hope i have neen helpful, please dont hesitate to contact me if you have any question

With kind regards

Ja, vad gör man efter 25 st återförda embryon? Vill inte förringa dina 8, men känns rätt absurt med 25 st återförda utan en lyckad graviditet. Jag vågar inte trappa ned så snabbt som han säger med Prednisolonet. Jag är uppe i 32,5 mg per dag. Funderar på att trappa ned med en halv tablett och behålla den dosen i tre dagar och sedan en halv tablett mindre i tre dagar osv. Jag är rädd att mina trötta binjurar får problem annars. Stor kram, visserligen helt fylld av rinnande tårar.

Redan47, du börjar ju direkt med förberedelse för nytt FET, för att dra nytta av hysteroskopi etc. Jag vill göra likadant, dra nytta av denna korta graviditet och tidiga bortstötning (kan ju vara lättare precis efter), samt mina Humirasprutor och min hysteroskopi, jag nedreglerades ju inför detta FET, men det går ju inte om jag ska börja efter kommande mens. Hur gör du, nedregleras du och i så fall hur, så tacksam om du orkar berätta. Kram.

Tack söta rara! Då kanske det finns möjlighet för mig att göra FET i juli. Tack till dig och alla ni andra för fantastisk förståelse och fina ord till mig och Solkattan! Jag är er evigt tacksamma! Ni lyfter mig lite! Kramar till er alla.

Samma, de stänger oxå i augusti.

Jag tror att det du skrev om var färsk ägg- och spermiedonation, inte embryoadoption som innebär överblivna embryon från andra IVF:are som inte längre behöver dem.

Jag tycker det låter mkt bra att han lovar 10 ägg.

Jag har fått svar från D och han tycker att det finns många fördelar med att göra transfer i juli, efter min hysteroskopi, efter mina Humira-sprutor, efter den kortkorta graviditeten etc. Dock tycker han att jag ska börja nedreglera om 8 dagar och han tror att min mens kommer att dröja minst 14 till 16 dagar, så jag förstår inte att vi ska hinna innan de stänger.

Jag har nu ställt några motfrågor, så får se vad han säger. Jag får inte det att gå ihop.

Just nu tror jag inte dugg på att de kan funka, men jag ska genomföra det.

Oh Solkattan, känner mig precis som du! Min sambo är långt ifrån i den sorg som jag är i. Han har dessutom två vuxna barn sedan tidigare. När jag blir så här genomledsen, blir jag mest liggande/sittande och stirrande och ibland kommer något som jag tänker på, min hjärna går på högvarv, jag ältar och ältar. Jag blir irriterad. Jag kan liksom inte lägga mig i hans famn och bara gråta, det blir som jag inte kan släppa in honom, även om min högsta önskan är att han ska trösta mig. Han kommer inte heller nära på ngt sätt, av sig själv. När jag kastade mig in i på Aten-spåret direkt efter min 6:e misslyckade IVF (7:e återföringen), ville han avsluta vår relation. Det var också då jag fullständigt bröt ihop när min tvillingsyster 45 min efter att jag berättat för henne att min sista IVF misslyckats, berättade att hon var gravid med sitt fjärde barn. Jag visste inte då att jag skulle få möjligheten i Grekland, så för mig var det då slutet. Han tyckte det var för jobbigt! Jag kastade mig gråtandes på ett plan för utredning 1 1/2 vecka efter mitt misslyckande/min systers lycka. Började sedan stimulera för en IVF i Grekland och då kom det, han sa då att hade jag inte redan påbörjat den, hade han inte gått med på att göra den. På ngt sätt reparerade vi det, faktiskt kanske gm de dgr vi var tillsammans där och då i Aten. Jag pratade knappt om behandlingen, även om jag ville, jag gjorde allt för att låtsas som ingenting och gjorde det bästa av "semestern", men jag var livrädd inuti. Efter det gjorde vi ju en till IVF där och sedan alla dessa insamlingar, så hans inställning ändrades på ngt sätt. Jag har liksom bara kört på och han har liksom hängt med, även om han stundtals tyckt det varit jobbigt. Oh, jag känner mig så otroligt ensam i min sorg. Jag är oerhört tacksam för er alla, ni är faktiskt i stort sett mitt enda stöd.

Något jag verkligen ältar just nu är VARFÖR satte inte D in dropp och höjde dosen av Neupogen och Prednisolon redan i måndags, för säkerhets skull? Jag hade till och med bokat tid för dropp måndag em och Neupogen och Prednisolon hade jag ju hemma. Jag ältar varför D inte svarade på mina blodprover fredagen innan (RD 6), samt där jag berättade att jag börjat få lite nattsvettningar. Jag ältar att jag på morgonsidan RD 7=lördag hade rejäla nattsvettningar, men ville inte tjata, då D inte svarat på mitt meddelande jag skrev dagen innan, där jag också detaljrikt beskrev mina symptom, men då endast känt av lite lite nattsvettningar. Jag ville inte tjata, så jag skrev inte ngt förrän söndag kväll, när jag inte hört av honom, och då hade jag haft ytterligare en natt med rejäla nattsvettningar. Då ville han akut att jag skulle ta en dubbel dos Neupogen den kvällen. Sedan då på måndag när jag ändå hade ett litet HCG-värde och haft en sådan immunattack och hade tid bokad för IL-dropp, varför sa han då att han inte tyckte jag skulle ta det? Han tyckte även det räckte med den mindre dosen Neupogen. Sedan på onsdag när hcg gick upp och mitt immunsystem var aggressivt igen, då blev det akut med IL helst samma dag på onsdagen, vilket jag inte lyckades greja. M var ledig just den em och han som hjälper mig privat hade inga tillbehör för droppet hemma och han far för trött (jag fixade nästan tillbehören själv hos en annan). Var det detta som gjorde mitt misslyckande? D var stressad även när jag var där, fick aldrig några direktiv, vad han ville att jag skulle vara lyhörd för och vilka symptom som var viktiga för honom att veta och hur snabbt. Just nu anklagar jag mig själv sååååå mycket och faktiskt lite D också. Varför "tjatade" jag inte redan förra helgen? Varför tog inte D, eller jag, det säkra före det osäkra? Kan dessa fördröjningar ha äventyrat min lycka? Jag måste försiktigt ta upp detta med honom, vet bara inte hur...... Har jag "slarvat" bort min chans, slarvat bort 6 blastocyster, med ett eller kanske flera dugliga embryon, genom mitt aggressiva immunförsvar? Hjälp, dessa tankar är så otroligt jobbiga att ta in och bära, men det värsta är att jag just nu känner att jag och/eller D slarvat bort min chans. Jag hoppas jag har fri och att det verkligen beror på att embryona inte var levnadsdugliga. Usch, det här är så svårt att bära.........

Solkattan, ingen fara att du berättade för M. Hon mejlade och ringde mig igår precis när jag fått beskedet, så jag svarade inte då. Jag mejlade sedan kort att det misslyckats och hon svarade kort idag att hon var ledsen för min skull och att jag var välkommen närhelst jag behöver.