Vi som snart är gravida efter utredning i Aten!

Jag vet inte hur jag ska formulera mig. En av de två infrysta blastocysterna klarade upptiningen och fortsatte att utveckla sig. Jag såg resultatet när jag skulle skriva på papper i receptionen på plan 1. Jag hade gulliga Georgette, akupunktören, med mig. Vi tittade båda på pappret och jag började storgråta. Till slut kom en av de yngre tjejerna, som ofta varit med på många av mina ÄP och strök mig på armen och frågade hur det var. Georgette fick berätta. Unga tjejen försökte trösta mig och hon var väl insatt att detta var min sista chans. Jag såg och kände hur mina chanser minskade....... Sedan fick jag och Georgette komma in på rum 108, vilket var ett mkt bra nr enligt Georgette. :) Jag fick akupunktur, gråta och prata. Jag förstod och sa till Georgette att säkert har D en annan uppfattning. Till slut, efter lång väntan kom D. Jag berättade genast att jag var ledsen och hade gråtit. -Varför då? Detta är jättebra! Du borde ha ett party! Det är ju en blasto! En riktig fighter som klarat två infrysningar, ingen fragmentering, inga tecken på att sjunka ihop, inte svart inuti, ser jättefin ut. Sköna ord att höra från just honom. Dessutom sa han vid förra tillfället att det skulle bli en sen implantation om det blev ngn, och nu trodde han att om vårt guldembryo (måste tro) fäster, så gör den det inom några timmar, alltså typ nu. Det måste väl ändå visa på en fin blasto? Man ser redan på bilden två delar, en för baby och en för moderkaka, men den hade inte börjat kläckas. Så här i efterhand är jag glad att jag fick se resultatet ca två timmar innan transfer, så jag hann bearbeta och kunna vara lite gladare vid insättningen, som för övrigt gick enkelt och smidigt utan blod. Ni kanske tycker att jag "gapar efter för mkt", men ni vet alla hur mkt jag kämpat och hur många resor jag gjort för att skapa dessa embryon. Min ålder står i vägen för mig. Tvillingar hade ju varit lyckligt då i min ålder. Nu har jag inga embryon kvar att återföra. Antalet återförda embryon med mina genetiska ägg slutar alltså på 26 st (!), varav en mkt kort graviditet (nu senast). Nu hoppas vi på att detta embryo är starkt och levnadsdugligt. Ska detta fina guldembryo bli vår mirakelbebis? Jag hoppas och ber!

Jag mår mycket bättre idag.
Det var överstimulering har det konstaterats. Inget att göra utom att vänta på att det ska bli bättre.
I torsdags var smärtan en konstant 10 och jag fick återberättat för mig att jag krampade en massa när jag svimmade. Riktigt otäckt. Extra otäckt när man åker in och sambon berättar det här för läkarna på gynakuten då jag själv gled in och ur medvetande och svaret han får är "ja hon kan ju få två alvedon".
Igår svimmade jag inget men kräktes konstant och smärtan var ca en 8.
Idag har jag inte kräkts än OCH jag har kunnat ta ett djupt andetag utan att gråta så det går framåt här. :)

Dr D ringde igår ist för att maila och det kändes så mycket bättre efter det samtalet. Han sa att "jag förstår att det är jobbigt men jag tror att det är positivt".
Idag ska jag få ett dropp också och med tanke på hur lite näring jag har fått i migde senaste dagarna så är det nog väldigt bra :)

Tack för all er omtanke tjejer

Haha, månlandningen går lite fram och tillbaka. Jag har varit positiv sedan transfer i fredags. Idag har jag varit ängsligare. En mer oroande känsla bara. Ni vet hur upp och ner det är under ruvardagarna. Jag tog blodprover i lördags som visade på mkt bra immunbalans. Nya tagna idag, som vi ännu inte fått svar på.

Jag har typ känt av samma saker som jag kände motsvarande dagar vid förra FET, med undantag av att jag dag 1 och 2 efter transfer inte haft diffus mensvärk korta stunder som jag hade sist. Tolkade det som positivt när jag pratade med D idag. Dock har ngt som liknar mensvärk krupit på för en stund sedan. Visst, allt kan bero på mediciner, eller bortstötande eller positivt! Så svårt att veta! D önskar nu samma symptom som kom lite senare vid förra FET, men att de ska dyka upp tidigare denna gång. Vem hoppas inte på det? :)

Är också nyfiken hur det gott för er RobSab. Det börjar väl närma sig testdag.

Hej tjejer!

Ja här är det "bara" 4 dagar kvar tills testdag.
Jag vet ingenting om vad som händer i kroppen just nu känns det som. Den känns inte riktigt som min vanliga kropp om jag säger så.
Vanligtvis brukar jag få en sinnessjuk pms 7 dagar innan mens och rejäla menssmärtor.
Nu har jag inte det och det tycker jag är positivt. Jag har ibland lite sammandragningar i livmodern vilket jag aldrig haft förut och tolkar som väldigt positivt.
Jag är också så otroligt emotionell hela tiden och gråter för minsta lilla.
Jag är i en sommarstuga med min mamma och syster på en kort semester (jättemysigt och troligtvis väldigt skönt för min stackars sambo som vakat över mig som en hök under nätterna efter överstimulationen då han trodde jag skulle kvävas i sömnen eftersom jag svimmade hela tiden) och vi har väldigt roligt åt mina hormonella utspel allihopa. Jag gråter för allt allt allt, och då menar jag verkligen allt. Igår grät jag för att vi hade det så mysigt?! 
Men jag har inga andra symtom på vare sig graviditiet eller mens på gång. Jag är just nu livrädd för jag är så gott som säker på att jag är gravid och är jag inte det så är fallet ner till botten mycket längre än det varit när man redan innan känt det på sig. Förstår ni hur jag menar?

Använde mig även av werlabs för första gången idag sen zwillinge tipsade mig om dom. Revolutionerande! Har dock jättemycket vita blodkroppar och dåligt blodvärde. Har mailat Dr D och inväntar svar från honom angående om jag ska höja doser eller ta dropp eller nåt. Har hittills tagit 5 dropp under den här behandlingen. Ser ut som en nåldyna...precis som vanligt ;)

Hej alla kära här inne.
Idag varvår testdag och det var ett solklart minus.
Vi gjorde fbc

HCG <2. Det blir inga genetiska barn för mig. Går inte beskriva hur ledsen jag är.

Katt12: Tack! Vad synd, jag förstår, kanske nån annan som vill ha:) Ja du, det är ju så svårt och veta vad det var egentligen som gjorde att vi lyckades den gången. Jag har en egen teori men det behöver inte stämma och det var att jag hade opererat blindtarmen några månader innan. Jag var inte alls mig själv i kroppen länge, fick feber helt plötsligt då och då och även under IVF behandlingarna. Det var verkligen som att nåt var fel med immunförsvaret så jag hade väl gått med blindtarmsinflammation länge. Direkt efter operationen ( läkarna sa att jag egentligen kanske ej behövde opereras utan skulle räcka med antibiotika men eftersom vi försökte få barn var det ej bra med inflammation i kroppen) kändes det helt annorlunda och vi lyckades. Vi hade hela tiden haft toppenembryon och jag blev gravid på första IVF också men fick MA i vecka 7.

Annat som var annorlunda var att det var en annan klinik än innan. Jag hade tagit D vitamin och folsyra i många månader, var väldigt vältränad och såg till att jag verkligen mådde bra både fysiskt och psykiskt. Egentligen vet jag inte om jag tror på det sistnämnda då jag alltid har tränat och försökt ta hand om mig själv men men....hoppas du och alla andra också lyckas snart!! Är det första barnet eller syskon ni försöker för?

FET närmar sig med stormsteg ! Fredag 12/9. Efter två östrogen sköljningar kom slemhinnan upp i 8.4mm. Upptill. Den är inte perfekt... Men möjlig att ge graviditet. Nu före transfer , varma salta bad här ovh mycket kärlek med min man som oxå kom ner. Humöret svajar hemskt upp ich ned. Gråter massor. Skönt att vara tillsammans.

Kände inget av IL droppen, ev lite konstig känsla i armen bara.