Ni som förlöstes med kejsarsnitt med första barnet

Var det en undersökning du ville göra? För nu blev det ett quiz istället, och det blev ju lite konstigt...

Ja :). Är rätt ny här och inte fattat än hur man ska göra...

Du gjorde nog det mesta rätt, men skulle ha valt omröstningstråd istället för quiz. :)

Hursomhelst, jag fick tvillingar vid min första graviditet, och förlöstes med halvakut snitt eftersom den första låg i säte.

Vid min andra graviditet nu så förlöstes jag med akut (komplicerat) kejsarsnitt eftersom babyn lagt sig på tvären och kilat fast sig.

Kommer inte att bli fler barn, men OM det skulle bli det så blir det planerat kejsarsnitt nästa gång, för nu är min livmoder så ärrig så nu bör jag inte föda vaginalt.

Hade planerat snitt efter eget önskemål, han valde dock att komma en vecka tidigare. Fick vänta på förlossningen i ca 3 timmar till att barnmorskor, narkos och kirurg skulle finnas tillgängliga (akuta snitt gick före).

Tycker det va en jättebra upplevelse. Mycket personal i rummet men alla väldigt gulliga . Alla väldigt måna om att berätta vad deras roll va och det var en lätt stämning. Allt gick vldigt fort och det kändes mest som om någon buffade på magen när sonen förlöstes. Snittet gick så fort så jag först inte förstod att det var vår son som skrek i rummet. Trodde det kom från rummet brevid.

Fick han upp på bröstet en stund och allt kändes overkligt. Pappan gick med dem när de torkade av han och mätte och han fick klippa navelsträng.

Sedan fick min sambo ta med sig vår son till bb medans jag blev ihopsydd och sedan körd till uppvakavdelning där jag fick vara ca 1,5tim tills bedövningen släppt. det kändes som en eeeevighet :) Sambon och sonen kom och hämta mig och vi fick åka till bb alla tre.
Jag fick smärtstillande var tredje timme och hade svårt att gå själv. Mitt första försök att ta mig till duschen svimma jag. Men sen gick det bra.
Det tog inte många dagar att komma på fötter. Man får ta det lite lugnt bara :) Nu har det gått ca 10 veckor och jag mår hur bra som helst. Allt har läkt perfekt och jag har börjat träna igen.

Jag skulle lätt göra om det om jag skulle bli gravid igen.

:). Jag fick min första dotter med planerat snitt pga havandeskapsförgiftning + säte (de ville inte ens försöka vända på henne). Snittet gick strålande och jag funderade inte en sekund på att det ena eller andra förlossningssättet var bättre eller sämre. När jag nu blev gravid igen sade jag att jag ville bli snittad även denna gång och det var inga problem för mig att få (gamla bm som visste hur jobbigt det var med havandeskapsfögiftningen under första graviditeten). Jag tvivlade aldrig på mitt beslut och skulle snittats den 14/11 men jag fick verkar den 10/11 och när jag kommer in försöker de övertala mig att föda vaginalt men jag nekar och blir akutsnittad. Nu plötsligt har jag massor av skuldkänslor, känner mig svag och att jag har tagit fel beslut och att min lilla dotter kommer nu få allergier osv. Dessutom känner jag mig ledsen att jag inte gick till Aurora och pratade varför jag inte ville föda naturligt. Det snurrar bara så himla mycket...

Det hände ngt i mitt huvud där den natten när jag blev ifrågasatt av personalen varför jag skulle snittats. Ingen ( varken min läkare eller min bm) hade gjort det tidigare så därför blev det så konstigt nu..

Upp med hakan, det gick bra eller hur?
Försök att inte fundera på vad som kunde varit eller inte. Snittet var rätt för dig, annars skulle du inte be om det.
Och din dotter mår säkert inte dåligt utav det :)

Ja det gick jättebra och som du säger så skulle jag inte bett om det inte hade varit rätt för mig. Nu plötsligt bryr jag mig vad alla andra tycker om mitt beslut.. Jag brinkar annars aldrig vara så. Får jag fråga varför du valde snitt?

Jag hade förlossningsskräck därför valde jag snittet. Men fick prata med aurorasköterska innan samt läkare. Extremt jobbiga möten där de försökte övertala mig, måtte riktigt kasst efter varje besök där.

Tror man kommer vara med om sånt där under hela barnens uppväxt.. folk som tycker och tänker och jämnför. Kejsarsnitt, naturlig födsel med eler utan bedövning, amma eller inte, längd på föräldraledighet, godis eller mathållning, läggtider.. you name it. Nån kommer alltid tycka att du gör fel utifrån vad de själva skulle valt. Därför har i allafall jag valt att lyssna på mig själv, min kropp och mitt barn när det gäller vad vi ska göra. Så länge ni mår bra, så fungerar era val uppenbart :)

Första barnet snittades planerat pga sätesläge.

Andra barnet fick vi planerat snitt för i och med att man var orolig för ruptur vid ärret i livmodern efter första snittet. Dock ville hon ut redan några veckor före det planerade snittet så det blev ett "akutsnitt" den dagen som vattnet gick (v 35).

Jag upplevde mina snitt som väldigt bra upplevelser. Jag hade helst VALT vaginalt, men nu blev det med snitt de kom båda två. Och det var en otrolig upplevelse att få barn! Jag fick ryggbedövning vid båda snitten och allt gick bra. Vid första åkte jag direkt upp till BB efteråt och vi fick umgås alla tre. Vid andra snittet fick jag åka till uppvaket då bedövningen tagit väldigt högt upp; där låg jag några timmar innan jag fick träffa sambo + barn igen.

Jag fick planerat snitt pga av sätesläge.
Jag tog det hela med ro, även om jag ville föda vaginalt, men vi gjorde vändningsförsök utan större framgång och sätesförlossning var det inte tal om.
Dock bröt de lårbenet på min son, vilket innebar att vi fick ligga inlagda i två veckor eftersom han låg i sträck.
Han var 11 dagar när jag fick hålla honom i min famn på riktigt för första gången, för efter snittet kunda jag ju inte hålla honom utan då låg han bara på mitt bröst. Det var hemskt. Vi låg på neonatalavdelningen och det kändes så fel, vi skulle ju inte vara där! Vår son var inte för tidigt född utan vi var där endast för att kejsarsnittet inte gick bra.

Sen följde en massa infektioner och komplikationer med snittet efter det och jag har fortfarande hugg i magen, min son är 5 månader idag.

Jag vill absolut inte ha snitt igen och skulle nog bli förkrossad om det händer igen, även om jag vet att det som hände oss är ytterst ovanligt!
Skulle nästa också ligga i säte så får de undersöka mig om det är möjligt med sätesförlossning för min del ifall inte vändningsförsöket lyckas. Kommer att göra allt för att motarbeta ett snitt till.        

Jag fick ett akutsnitt efter en misslyckad igångsättning. Snittet i sig gick bra o var inte så skrämmande som man kunde tro. Det var mer en räddning från den brutala hemska "naturliga" förlossningen jag precis gått igenom. Men jag förlorade mycket blod o erbjöds blodtransfusion, dock fick jag välja o eftersom riskerna med att få blod alltid finns (man kan ju få nån annans sjukdomar). Jag valde att inte ta blodet utan fick istället under många veckor järninjektioner (sprutor). Dock gjorde detta, o obt i snittet att det tog hela 3 månader innan jag kunde sköta barnet själv. Jag satt strandad i soffan o ammade medans man o familj skötte resten (jag blev sjukskriven). Ingen kul start o jag hade fullt upp med att själv komma på fötter för att orka ta hand om ett barn. Höll nästan på att få en depression av det, men klarade mig i sista stund.

Min slutsats är att jag aldrig skulle råda någon till igångsättning, än mindre ett snitt utan rejäla medicinska orsaker (att man inte kan föda normalt). Trots detta får jag ett planerat snitt i mars med mitt 2a barn o hoppas att detta går bättre o att rehabiliteringen går snabbare eftersom jag slipper plågas med vanlig fl innan (något som gav mig 1,5 års rehab pga att min foglossning förvärrades när de tvingade mig att i 26 h ligga på stenhård förlossningsbrits). Tyvärr har jag myom i livmodern vilket ger ökad blödningsrisk även denna gång så detta skrämmer mig såklart...

Mitt var inte planerat, det blev akut kejsarsnitt utan förvärkar för att mitt barn höll på att dö i magen innan BF. Det kom chockartat även om jag var inställd hela graviditeten på att alla förlossningar inte går bra. Än idag håller jag på att smälta allt och återhämta mig psykiskt.

Jag har fött ett barn med akutsnitt efter igångsättning som inte ville funka, 2 barn med planerat snitt. Alla tre är födda inom 3,5 år och är friska barn. Själva snitten har gått bra och läkt fint.
Jag valde planera med tvåan eftersom jag inte litade på min förmåga att föda vaginalt efter igångsättningen.
Trodde inte att min kropp klarade av det och ville inte ha akutsnitt igen.
Jag gick på Aurorasamtal innan beslutet att bevilja snitt gick igenom, men BM där såg att jag inte kom vidare och rekommenderade snitt.
Du vet väl om att du kan få komma på samtal även efter förlossningen? Det kan kanske vara bra att få bearbeta dina känslor kring detta så det inte blir jobbigare längre fram.
Jag gick och pratade efter akutsnittet också, visserligen bara en gång, men att få prata igenom det efter en tid när man smält allt det nya var bra även om det inte hjälpte inför framtida förlossning.

Just det där med snitt är svårt eftersom en del anser det mindre värt på något sätt, att man inte fött barn utan tagit den lätta vägen ut.
Det är ju inte riktigt sant för det är trots allt en stor bukoperation med följder därefter.
En del får ju komplikationer med infektioner o.s.v

Jag tycker inte att du ska skämmas eller känna dig mindre värd för att du valt att föda med snitt.
Det gör dig inte till en sämre mamma!