Vi som försökt ett tag utan plus
Tack alla ni underbara för ert stora stöd!
Allt känns bara så tomt just nu. Och overkligt. Även om blodet alltid oroade så fick vi ju ändå positiva test och vi blev ju sinnesjukt lyckliga! För en dag iaf, för lika fort som det kom, lika fort togs det ifrån oss.
Den enda trösten är väl att nu vet vi iaf att det går att bli gravid. Men nog är det allt en liten tröst. Det som förbyllar är att testen blev starkare från onsdag till lördag. Och sedan negativt söndag. Antagligen skedde missfallet lördagmorgon när jag kände små stickningar/huggningar i magtrakten en kortare stund. Det gjorde inte direkt ont, men det kändes ju ändå oroväckande. Så min fundering nu är om kroppen inte fattat att jag var gravid och kickat igång mensen som vanligt och att det var det som till slut fick det lilla pyret att ge upp. Eller om MF var på G redan i tisdags (när jag började få ljusrosa flytningar), men att det tog flera dagar innan det slutligen stöttes ut.
Det är fruktansvärt jobbigt att vara på jobbet idag. Jag vill helst inte ha kontakt med någon. Värst av allt är att jag måste vara med på en kortare presentation idag, usch vill verkligen inte stå framför en massa folk idag.
Längtar tills det blir onsdag, vår TD, och vi får ringa kliniken. Förhoppningsvis kan man begrava detta och försöka blicka framåt efter det samtalet.
Tack än en gång för ert fina stöd! Blir tårögd av alla fina kommentarer, kram