Nellin skrev 2012-11-27 22:06:45 följande:
Hörrni, till veckan är tanken att jag ska ha min fertila period. Vi gör nu försök nummer 2 år. 24 månader. Känns galet. Jag har köpt ägglossningstester, även om jag vet att jag aldrig riktigt får fullt utslag. Äter också rosenrot igen för att trigga igång ägglossningen lite och sen tänker jag testa Progesteronkräm. Men det är ju svårt att veta exakt när man ska börja om man inte vet ifall eller när ÄL inträffar. Jag får gå lite på känn.
Jag har som ni vet varit rätt off väldigt länge och ända sedan vi fick diagnosen "oförklarligt barnlösa" har allt känts sämre. De gav oss det svaret med en slags förväntan att vi skulle ta det som något positivt, att inget är fel. Och visst är det positivt, på ett sätt, men samtidigt ökar ju känslan av hopplöshet och maktlöshet. "Varför händer ingenting om det inte finns några fel?" Och jag har väntat på att kämparglöden ska komma tillbaka. Nu har den gjort den.
Ända sedan jag läste om östrogendominans, progesteronbrist och progesteronkräm har jag känt mig manad att kämpa vidare. Äntligen finns något nytt att testa, för hittills har vi ju för tusan provat ALLT förutom IVF, vilket vi kommer göra i april om inget hänt. Men nu finns ett annat steg att ta, istället för att bara stå still och trampa bland spottings, PMS och den förbannade mensen som aldrig kan hålla sig borta. Nya chanser öppnar sig och jag tror min motivation så smått är på väg tillbaka.
Det jag egentligen vill ha sagt är att jag ska sluta deppa och istället börja hjälpa till att peppa här inne i gruppen igen. Jag skakar av mig den här hemska odugligheten som tränger sig in i varenda vrå av den jag är, ställer mig och upp tänker att jag visst duger ändå. Att vi alla duger ändå! Vi är inte våra misslyckade försök att bli gravida - vi är starka och kämpande individer på väg mot något som verkligen är värt att slåss för. Och i varje lidelse finns något vackert, för när dagen väl är kommen så har det varit värt allt.
Man ska inte ta något för givet, och mitt i all sorg känner jag mig tacksam över att få gå igenom det här kriget. För när man har lärt sig hur illa det svider och ändå inte ger upp - då kan man verkligen uppskatta det fina som väntar på andra sidan mållinjen.
Ni är alla mer än tillräckliga och ni duger precis som ni är!
Jag vill påminna er om det för jag glömmer det själv så lätt.