Vi som försökt ett tag utan plus

Hej på er töser!

Hur har ni det?
Här tror jag mensen är på ingång. Jag vet ju inte riktigt när jag har BIM, men börjar få mensvärk så det dröjer nog inte. Det är första mensen på två år som faktiskt SKA komma, vilket känns lite skumt.

Jag försöker hitta lusten och viljan och längtan, men det går inte. Jag vill inte försöka bli med barn. Jag längtar inte ens efter det. Det är så himla konstigt. Och min sambo är jätteledsen och vill så himla gärna fortsätta försöka. Han vill inte ha paus. Jag får så dåligt samvete. Och till april blir det IVF, men jag vet inte ens om jag vill göra det då. Inte nu längre. Jag vet inte vad som har hänt! Jag har bara glömt vad det är jag egentligen längtar efter. Vi har kämpat så länge att jag glömt vad det är jag kämpar efter. Alltså ens varför... Lite så känns det.

Usch, jag skäms. 

Stegen: Grattis till dina fullgångna 12 veckor! Vilken milstolpe! Jag är så glad för din skull. :)

Till alla er som svarade på min något deprimerade inlägg: Tack för att ni peppar! Det är ju så skruvat att försöka varenda månad i två år och sen plötsligt så vill man inte ens ha barn längre. Jag förstår att jag inte är den enda, och jag förstår att det förmodligen kommer att bli bättre så småningom, men det är knäppt. Och det blir ju väldigt knasigt när min sambo absolut vill försöka stenhårt varenda månad och INTE vill ta paus.

Det där med att alltid vara två om alla beslut... det är tufft ibland. Min sambo förtjänar att få må bra och vara lycklig precis lika mycket om jag. Och även om det är min kropp som går igenom alla behandlingar och grejer så påverkas ju han också. Det blir tokigt när två människor vill så olika. Det är ju tänkt att jag ska börja testa med Ovitrellspruta denna cykel och tajma in ÄL med hjälp av VUL på fertilitetskliniken. Sambon bönar och ber att jag ska ta sprutan, och jag vill inte. Han accepterar ett nej, men jag vet att det gör honom olycklig.

Mensen är två dagar sen, så jag kanske inte fick nån ÄL denna månad. Den kanske hoppar över helt. På ett sätt vore ju det skönt för då får jag en månad ifred, hahahaha.

Nä jag ska rycka upp mig. Nån gång vänder det.  Det kanske är någon försvarsmekanism som har kickat in som ska skydda mig om vi faktiskt aldrig får ett eget barn. Vem vet? Jag får försöka ge det lite tid.

Puss på er! 

Jayt: Det är bra att du ska kräva dina IVF-försök. Jag förstår dig helt och fullt när det gäller äggdonation. Visst kan det vara ett alternativ som man kan fundera på när man testat allt annat, precis som med adoption. Men jag skulle nog också vilja göra som du, och testa alla alternativ oavsett odds. Så stå på dig! Och få ägg betyder ju faktiskt inte att det inte går... det betyder bara att antalet chanser är lite färre än för vissa andra.

Så jag håller tummarna! Vad jag undrar dock, är varför ni ska försöka stimulera fram ägg UTAN att göra IVF direkt? Är det inte säkrare att ta varenda möjligt ägg som bara går att stimulera fram och ta ut dem direkt och befrukta? Vad händer om du får en massa ägg och sen gör man inget med dem? Ja menar 1-2 ägg är ju toppen och då är det ju bara att köra på, men tänk om du skulle få 5 ägg? Är det inte bättre att ta ut dem då? 

Alltså, läs mitt inlägg som en nyfiken undran. Jag lägger absolut inte in några värderingar i att inte börja med IVF! Jag vill vara tydlig med det. Jag "tycker" ingenting och vet ju inte helt hur er situation ser ut. Jag undrar bara för att jag vill förstå.

Kämpa på nu! Jag är säker på att de ägg som du har, är riktiga dunderägg! 

Kanske 4a: Om du inte ens kan ha vita byxor på dig så behöver du absolut inte finna dig i att läkaren inte vill gå vidare. Det är väl klart att du ska kunna gå i vita byxor! Om det var helt normalt så skulle väl alla eller de flesta kvinnor ha det så? Men så är ju inte fallet. Stå på dig för tusan! Du har rätt att få hjälp!

Tänk att man alltid ska behöva kriga sig igenom vården... 

Ja precis, men att köra järnet om exempelvis 5 ägg släpper innebär ju en ökad risk för en massa bebisar, vilket ju kan vara väldigt riskfyllt. Samtidigt vill man ju inte "slösa" på de ägg som kanske blir. Ja du fattar ju hur jag tänker, men jag förstår samtidigt hur läkaren menar. Men om du får mens regelbundet varje månad och testar ÄL-positivt, så får du väl ägg? Av dig själv? Eller vad är det jag inte begriper? Varför får du exempelvis inte en ägglossningsspruta till att börja med, som ska hjälpa ditt ägg att släppa? Eftersom du verkar få egen ÄL...
Varför stimulera fram ÄNNU fler ägg, när du har så få, när du ändå verkar få i alla fall ett varje månad?  

Återigen, inga värderingar, bara nyfikenhet!

Haha, tänk det var precis så jag menade, men du var visst mycket skickligare på att sammanfatta det konkret på mindre text. Det var det där jag försökte få ur mig på mina två romaner här ovanför... hehe...

Skriv gärna ner alla funderingar du kommer på under tiden du väntar på nästa möte och ta med. Man glömmer ofta hälften och då är det skönt att ha en minneslapp.

Själv har jag istället väldigt många ägg kvar, men min läkare klurar på om jag kanske inte har så bra kvalité på dem och att det är därför det inte tar sig. Kvalitén är ju det enda man inte kan kolla, om man inte göra IVF och plockar ut dem. Allt annat är tipptopp både hos mig och mannen. Så kanske har jag taskiga ägg, vad vet jag? Det lär ju märkas när vi gör IVF i april. Om vi gör det.

Annars kanske det helt enkelt är så att just jag och just min man inte "klickar" med varandra där inne. Vissa är väl inte menade att få barn tillsammans. Om det nu är så, så får vi hitta andra sätt att njuta i livet. Man ska inte ta något för givet. Men hoppas kan man ju alltid.

Vill ni bli lite rörda? Titta på: 



Egentligen tycker jag väl kanske inte att just låten är så värst bra, eller att sångerskan är så intressant. Men alla människor i videon rör mig och får mig att minnas att ändra kämpar så som vi, runtom i hela världen. Hur många människor som helst, som går dag ut och in och längtar. Kämpar och väntar på det där barnet som aldrig kommer. Undrar om det någon gång ska bli deras tur. De, och vi, vet hur den där tomheten känns. Hur uppgivenheten, sorgen, hopplösheten, skulden, desperationen och ovissheten får hjärtat att brista. Varje dag.

Människor som misslyckas gång på gång och som till slut får acceptera att leva utan.
Men också människor som till slut får uppleva den där villkorslösa kärleken som aldrig kan beskrivas.

Jag tänker på alla dem ikväll. Runtom hela världen. Och jag ber för deras lycka.
För er. Och för min egen.
 

Det är nog inga spökveckor. Du har helt enkelt tagit dig förbi den jobbigaste tiden. Runt den 13:e veckan brukar ju de flesta gravida komma över all trötthet, allt illamående och de flesta symptom. Att du inte känner någonting är alltså helt enligt planering och jag tycker du ska njuta av det! :)