"Jag fick se, vad jag icke trott: ?Lort-Sverige? och då avser jag icke bara kroppslig lort utan även andlig. Och i alla klasser!?.
Det skrev Ludvig Nordström om hur Sverige såg ut på 1800-talet och det är nu exakt så vi deltagare Farmen känner att vi lever. I vårt kök finns till exempel ett köksbord. Det är av trä och det är där vi både äter och lagar all vår mat. Det är även där vi styckar våra slaktade djur. Det tar en hel dag att stycka en gris och vi har väldigt slöa knivar och sågar för att kunna genomföra det, dessutom har vi inte kunskapen om hur vi ska göra det. Allt får bli till små grytbitar som vi lägger i smutsiga kärl eftersom vi inte kan diska ur dem ordentligt och kärlen luktar allt från gammal sur sill till surt kött. Vi tar vatten ifrån sjön som vi blandar med lite salt för att köttet ska hålla så länge som möjligt men det möglar fort ändå sedan får det ligga nere i vår jordkällare bland råttorna och vi är tvungna att äta upp det inom en vecka annars kommer det maggots i, vilket det också gör i vår mat några gånger. Vi är så pass hungriga att vi äter det ändå, med eller utan maggots! Har vi väl börjat äta av köttet och upptäcker att det är maskar i efter ett tag tänker vi att det kan kvitta.
?Blir vi magsjuka så blir vi!?, resonerar vi. Det är och förblir ett under för oss alla som är med här på Farmen varför vi inte blir sjukare än vad vi blir? Visst, våra magar är kassa av vår diet men det är som om våra kroppar anpassar sig efter de förutsättningar vi nu har. Vi lägger heller inte så stor vikt vid ifall vi råkar hitta en död mus när vi häller upp den sista mjölken ur bunken utan vi dricker sur mjölk många gånger. Vi har inget annat val än att äta det som är dåligt och vi överlever ändå! Vi häller lite av det salt vi fått till vårt förfogande på köksbordet i hopp om att försöka ta död på de värsta bakterierna fast lukten finns kvar ändå och det luktar ruttet kött i hela huset! Ja, det är så lortigt överallt att vi är svarta på våra kroppar, av både sot och annan skit. Under våra naglar fastnar rått kött som vi inte får bort av enbart sjövattnet. Vi stinker grispiss och koskit och vi får i oss mycket av det i vår mat som vi äter. Komjölken är full av mörka prickar som ser ut som vaniljpulver. Det är egentligen torkat koskit som smulats ner i spannen när vi mjölkat. Vi har inga handdukar att torka oss med utan får lufttorka i kylan. Senare får vi några kökshanddukar av linne som är till för att ta bort kobajset med från spenarna innan varje mjölkning. De försöker vi koka rena fast bajset går aldrig riktigt bort, det känns som om de är feta av smuts hela tiden. När du ser hur vi torkar disken med dessa tror du säkert att det blir rent? Sanningen är något helt annat! Vi försöker torka bort den värsta skiten vi inte får bort i disken med just dessa bajshandukar. Vi äter med bestick som ser ut att ha ett lager av både rost och gammal skit på. En ur kamera-teamet ska en gång låna en gaffel och tar den ur besticklådan. Han tittar äcklat på den och frågar bestört:
