Hur acceptera barnlöshet?

Ingen som känner igen sig i tankarna? Är ni andra bara säkra på att ni orkar?

Jooo, jag är där med.
Vi har sagt 2 st 3 paket och sedan är det slut. Vi har 2 utplock kvar.
Fast med den erfarenheten man har så är det inget stort hopp för oss.

Jag lägger min sista energi på levaxin för att sänka mitt TSH värde, det ska hamna under 1,0 nu för då ökar chanserna att bli gravid.
Det tråkiga är att jag mår så otroligt mycket bättre med levaxinet så jag HAR problem med sköldkörteln. Och ingen har tagit mig på allvar när jag sökt läkarvård för att jag varit sååååå trööööt.
Inte ens de på IVF reagerade när jag tog upp värdet på TSH utan allt sååååg sååå braaa ut :-S

Jag hoppas att det lyckas för dig!
Hur känner du inför tanken att faktiskt sätta stopp om det (gud förbjude) inte skulle lyckas? Vad får du för tankar och känslor?

Jag känner blandade känslor inför att ge upp: Dels en lättnad och befrielsekänsla. En längtan efter andra mål och glädjeämnen i livet. En förhoppning att få må bra både fysiskt och mentalt. Dels en sorg och ledsenhet över tanken på ett liv utan barn. Särskilt om jag tänker på andra som nu är föräldralediga med sina nyfödda. Om jag tänker på här det skulle kännas att ha den där lilla här hemma.
Så svårt att hantera känslorna och tankarna.

Just nu mår jag pyton men jag gissar att jag kanske ändrar mig och vill försöka igen när jag mår bättre. Men då riskerar jag ju att fortsätta att förstöra mitt liv och det vill jag inte. Herregud vilket dilemma

Jag känner igen mig i dig, din smärta & sorg!!! Är verkligen ledsen för din/eran skull. Så här ser våran situation ut: Jag har 2 stora barn sen ett tidigare förhållande som jag älskar över allt annat, jag är så glad att jag har dom! 2 flickor som är 14 & 19 år, som är helt underbara!

För 5 år sen träffade jag en man (han har inga egna barn) som jag kände på en gång att det var honom jag ville leva med & bilda en familj, vi skulle bli en stor & härlig familj, jag var 34 år då & vi kände att vi ville ha iaf 2 barn tillsammans. Efter ca 1 år tillsammans så tyckte vi att det var dags, vi försökte & försökte & försökte, men ingenting hände!!! Jag var helt övertygad om att det var nåt fel på mig så vi sökte hjälp. Utredningen var igång... allt gick fort, så snart var vi igång med våran första insemination & jag var helt säker på att vi skulle lyckas på första försöket, men det gjorde vi förstås inte. Vi gjorde ytterligare 2 inseminationer utan resultat, efter det var det dags för nästa steg, IVF med allt vad det innebär. Nu var jag säker på att vi skulle lyckas! Efter varje försök som misslyckades mådde jag sämre & sämre, men försökte hålla humöret uppe. På vårat fjärde försök fick vi äntligen ett plus på stickan & lyckan var gjord, vi svävade på moln i 3 dagar tills jag fick en blödning, då var jag helt övertygad om att det var ett missfall, men efter många VUL & ett stigande hcg visade det sig att det var ett utomkvedshavandeskap (ett X som det kallas). Hela världen rasade, jag trodde inte jag skulle orka mer. Jag var sjukskriven i ca 3 veckor för att återhämta mig, sen bestämde vi oss för att göra ett femte försök. Kliniken såg det som positivt att vi ändå hade lyckats, så det gav oss hopp, men det gjorde det inte. Ännu en gång rasade allt, kraften & orken började kännas på ordentligt nu, men vi bestämde oss för att göra ett sjätte & sista försök. Jag kände att jag inte vågade hoppas den här gången för att inte bryta ihop fullständigt, blev inget den gången heller. Vi har slitit så jäkla ont av allt det här, nu har vi varken råd heller ork att göra fler försök. Alla dessa försök har kostat oss över 150000 & har drabbat jobbet, vänner & så mycket mer. Vi gjorde vårat sista försök i juni i år & det är först nu som jag börjar känna av det psykiskt, innan levde vi i en bubbla & var så fokuserade på det vi höll på med, så allt bara rullade på. Nu försöker vi stötta varandra & hitta andra ljusglimtar i livet! Det kommer inte att bli lätt, men vi är starka tillsammans & gör så gott vi kan!

Oj, det blev ett långt! 

Hur har det gått för er? Ta hand om er!  
     

Efter mitt femte missfall (kemiska graviditeter inte inräknade då) kom sambon och jag överens om att testa EN sista gång. Jag medicinerade ordentligt (även självmedicinering ) och gjorde allt "by the book". Fick många skrämskott under graviditeten (blödningar, avtagande tillväxtkurvor, proppar i moderkakan etc), men har nu min lille prins som sitter och leker bredvid mig. Hade det inte lyckats den gången så tror jag att jag hade fått acceptera barnlösheten, men det kändes viktigt att göra ett ordentligt sista försök. För att acceptera barnlösheten helt hade jag nog dock sökt en bra samtalskontakt, insatt i den här sortens problematik.

Vad härligt att ni lyckades tillslut ! Jag håller med dig i att det är viktigt att bestämma sig för ett SISTA försök & att man iaf försöker gå vidare utifrån det, det är tufft men vi ska klara det. Ha det bra!

Veronica, usch vad jobbigt! Jag tror att jag har en rätt god förståelse av det helvete ni gått igenom. Hur känns det nu när ni bestämt er för att sluta försöka?

Jag var och pratade med en KBT-terapeut häromdagen och det hjälpte mig väldigt mycket. Hon sade bl.a. att jag för tillfället inte bör försöka fatta beslut angående om jag ska försöka igen eller ge upp. Detta för att jag är så sliten just nu efter mitt senaste missfall att jag behöver rehabilitering. Jag behöver vila, leva i nuet så mycket det går och försöka att hitta positiva saker att fokusera på. När jag känner mig helt återställd kan jag fundera på om jag vill försöka igen eller låta bli.

Hon menar att detta är ett sådant svårt beslut att det är svårt att känna att man slutgiltigt bestämt sig. Man kan känna att man fattat ett beslut, men så händer det något (en vän får ett barn t ex) och då ändrar man sig. Även om det kan kännas befriande att ge upp, så kanske detta beslut bara blir kortvarigt.

Det är lite skillnad för er dock.  Om inte annat så sätter ju er plånbok stopp! Men det kan ju fortfarande ske spontant och då gissar jag att ni bara är glada?

Terapeuten tipsade förresten om att lära sig mindfulness. Att lära sig att leva med problem som inte går att lösa. Att acceptera att de finns. Att leva mer i nuet och njuta av livet. Men ändå acceptera att man är ledsen ibland och får jobbiga tankar ibland. Och att det är OK. Det är normalt i vår situation.  

Jorå, det är upp & ner, just nu känns det tungt! Vet inte riktigt varför, det bara sköljer över en ibland, man deppar ihop & sen tar man sig samman igen... Det vore ju konstigt om man inte hade sånna dagar, vi har kämpat för det så länge & sen så blir det inte alls som man har tänkt sig! Livet är hårt!
Ett mirakel hoppas man ju på såklart, men inget jag går & tänker på.

Det är jätte bra om du känner att det hjälper att gå till en terapeut, jag har oxå funderat på det faktiskt. Kanske kan hjälpa mig att tänka på ett annat sätt. Nu vet jag inte riktigt vad jag tänker ibland, känslorna är så blandade.

Hur går du/ni vidare?

Sköt om dig! 

Jag har lite svårt att tänka att jag ska ge upp..
Om nu inte det funkar men IVF så ska jag försöka helt och hållet med en homopat.
Har hört solskenshistorier där med.
De behandlar ju kroppen på ett helt annat sätt än vår läkarkår.
Men detta är inget som jag har talat om för min man..

Det är svårt att ge upp.... men för våran del finns det inte pengar kvar till så mycket mer, vill ha råd att leva oxå. Jag provade diverse när jag höll på med IVF, slutade med koffein helt, drack vetegroddsolja & andra produkter, kinesisk akupunktur bl.a, men tyvärr! Hur funkar det med homeopat? Jag tycker allt sånt där är intressant . Är det här erat tredje försök?
Hoppas det går bra för dig!  

En homopat som jag förstår det tittar en i ögonen och kan berätta om din hälsa.
Sedan har de sina egna mediciner. (Nu pratar jag inte om cacer osv)
Jag pratade med en äldre herre som arbetade på en hälsokost och han hade hjälpt 2 släktingar att bli gravida med preparat som de säljer. (Nu beror det ju på vad det är för fel)
Han skulle ta reda på vad det var till mig för det var länge sedan nu och så skulle han se efter om det kommit något nytt.
Men han började prata om sköldkörteln direkt och bidrottninggele.
Bidrottninggele tar jag ju redan och levaxin har jag nyss börjat med.
Vi påbörjar vårt 5 försök i Jan.