Hur acceptera barnlöshet?
Jag känner igen mig i dig, din smärta & sorg!!! Är verkligen ledsen för din/eran skull. Så här ser våran situation ut: Jag har 2 stora barn sen ett tidigare förhållande som jag älskar över allt annat, jag är så glad att jag har dom! 2 flickor som är 14 & 19 år, som är helt underbara!
För 5 år sen träffade jag en man (han har inga egna barn) som jag kände på en gång att det var honom jag ville leva med & bilda en familj, vi skulle bli en stor & härlig familj, jag var 34 år då & vi kände att vi ville ha iaf 2 barn tillsammans. Efter ca 1 år tillsammans så tyckte vi att det var dags, vi försökte & försökte & försökte, men ingenting hände!!! Jag var helt övertygad om att det var nåt fel på mig så vi sökte hjälp. Utredningen var igång... allt gick fort, så snart var vi igång med våran första insemination & jag var helt säker på att vi skulle lyckas på första försöket, men det gjorde vi förstås inte. Vi gjorde ytterligare 2 inseminationer utan resultat, efter det var det dags för nästa steg, IVF med allt vad det innebär. Nu var jag säker på att vi skulle lyckas! Efter varje försök som misslyckades mådde jag sämre & sämre, men försökte hålla humöret uppe. På vårat fjärde försök fick vi äntligen ett plus på stickan & lyckan var gjord, vi svävade på moln i 3 dagar tills jag fick en blödning, då var jag helt övertygad om att det var ett missfall, men efter många VUL & ett stigande hcg visade det sig att det var ett utomkvedshavandeskap (ett X som det kallas). Hela världen rasade, jag trodde inte jag skulle orka mer. Jag var sjukskriven i ca 3 veckor för att återhämta mig, sen bestämde vi oss för att göra ett femte försök. Kliniken såg det som positivt att vi ändå hade lyckats, så det gav oss hopp, men det gjorde det inte. Ännu en gång rasade allt, kraften & orken började kännas på ordentligt nu, men vi bestämde oss för att göra ett sjätte & sista försök. Jag kände att jag inte vågade hoppas den här gången för att inte bryta ihop fullständigt, blev inget den gången heller. Vi har slitit så jäkla ont av allt det här, nu har vi varken råd heller ork att göra fler försök. Alla dessa försök har kostat oss över 150000 & har drabbat jobbet, vänner & så mycket mer. Vi gjorde vårat sista försök i juni i år & det är först nu som jag börjar känna av det psykiskt, innan levde vi i en bubbla & var så fokuserade på det vi höll på med, så allt bara rullade på. Nu försöker vi stötta varandra & hitta andra ljusglimtar i livet! Det kommer inte att bli lätt, men vi är starka tillsammans & gör så gott vi kan!
Oj, det blev ett långt!
Hur har det gått för er? Ta hand om er!
) och gjorde allt "by the book". Fick många skrämskott under graviditeten (blödningar, avtagande tillväxtkurvor, proppar i moderkakan etc), men har nu min lille prins som sitter och leker bredvid mig. Hade det inte lyckats den gången så tror jag att jag hade fått acceptera barnlösheten, men det kändes viktigt att göra ett ordentligt sista försök. För att acceptera barnlösheten helt hade jag nog dock sökt en bra samtalskontakt, insatt i den här sortens problematik.
! Jag håller med dig i att det är viktigt att bestämma sig för ett SISTA försök & att man iaf försöker gå vidare utifrån det, det är tufft men vi ska klara det. Ha det bra!