Hur acceptera barnlöshet?

Ingen som känner igen sig i tankarna? Är ni andra bara säkra på att ni orkar?

Jag hoppas att det lyckas för dig!
Hur känner du inför tanken att faktiskt sätta stopp om det (gud förbjude) inte skulle lyckas? Vad får du för tankar och känslor?

Jag känner blandade känslor inför att ge upp: Dels en lättnad och befrielsekänsla. En längtan efter andra mål och glädjeämnen i livet. En förhoppning att få må bra både fysiskt och mentalt. Dels en sorg och ledsenhet över tanken på ett liv utan barn. Särskilt om jag tänker på andra som nu är föräldralediga med sina nyfödda. Om jag tänker på här det skulle kännas att ha den där lilla här hemma.
Så svårt att hantera känslorna och tankarna.

Just nu mår jag pyton men jag gissar att jag kanske ändrar mig och vill försöka igen när jag mår bättre. Men då riskerar jag ju att fortsätta att förstöra mitt liv och det vill jag inte. Herregud vilket dilemma

Veronica, usch vad jobbigt! Jag tror att jag har en rätt god förståelse av det helvete ni gått igenom. Hur känns det nu när ni bestämt er för att sluta försöka?

Jag var och pratade med en KBT-terapeut häromdagen och det hjälpte mig väldigt mycket. Hon sade bl.a. att jag för tillfället inte bör försöka fatta beslut angående om jag ska försöka igen eller ge upp. Detta för att jag är så sliten just nu efter mitt senaste missfall att jag behöver rehabilitering. Jag behöver vila, leva i nuet så mycket det går och försöka att hitta positiva saker att fokusera på. När jag känner mig helt återställd kan jag fundera på om jag vill försöka igen eller låta bli.

Hon menar att detta är ett sådant svårt beslut att det är svårt att känna att man slutgiltigt bestämt sig. Man kan känna att man fattat ett beslut, men så händer det något (en vän får ett barn t ex) och då ändrar man sig. Även om det kan kännas befriande att ge upp, så kanske detta beslut bara blir kortvarigt.

Det är lite skillnad för er dock.  Om inte annat så sätter ju er plånbok stopp! Men det kan ju fortfarande ske spontant och då gissar jag att ni bara är glada?

Terapeuten tipsade förresten om att lära sig mindfulness. Att lära sig att leva med problem som inte går att lösa. Att acceptera att de finns. Att leva mer i nuet och njuta av livet. Men ändå acceptera att man är ledsen ibland och får jobbiga tankar ibland. Och att det är OK. Det är normalt i vår situation.