Alltså, har tänkt precis samma om dig...men exakt, eftersom chansen är så liten så antar jag helt enkelt att det inte är så.
Likheten är slående men som sagt, oddsen...;)
Trots oddsen! Tänk om?
Det kan vi göra! Fråga mig något som inte skulle outa mig här? :)
Ok..datumet för när jag fyller år är 18.
Japp, vi har gemensamma intressen :)
Galet förälskad, hur har det gått för dig? Vill höra om framryckningar du gjort! ;)
Men åhhhhh!!!! Är det sant!? :D Helt, helt fantastiskt...vilket glädjepiller såhär på söndag kväll! Ja galet är det...
Rakt på sak alltså...vill du berätta så är jag mer än idel öra ;) Hur känns det?
Dina rädslor skrämmer mig... Ibland blir jag rädd för att din rädsla handlar om mig men sen inser jag att det du säger är det du menar. Du är rädd för vad andra ska tycka och tänka om oss! Du är rädd för vad dina föräldrar ska säga när de får veta att den du träffar inte är vad de förväntar sig, du är rädd men inte för hur andra ser på mig, utan hur andra ser på oss...
Och jag är rädd för att det som är vi inte är på riktigt... Det som är vi skrämmer mig på andra sätt än det skrämmer dig.
Kom, ta min hand. Vi kan övervinna våra rädslor, tillsammans, om du vill, om du vågar... Annars besegrar våra rädslor kärleken. Kom, vi låter kärleken besegra allt!
Jag lovade mig själv att aldrig låta mig känna så här för någon igen ? Så bara dyker du upp och jag faller handlöst! Var kom de här känslorna ifrån!? Undrar om du redan märkt det, det kändes så när våra blickar möttes igår. Fan, be mig och jag sitter på ett tåg upp imorgon! Men egentligen borde jag väl bara försöka släcka den här känslan så fort som möjligt ? Du känner nog inte som jag ändå.
Jag framstår nog som en idiot varje gång jag pratar med dig. Orden fastnar och kommer ut helt fel. Jag insåg i fredags att du får mig ur balans och gör mig nervös på ett sätt jag inte känner mig bekväm med, ändå längtar jag efter varje nytt tillfälle att få prata med dig, träffa dig och lära känna den du är. Jag är inte kär eller förälskad i dig, eller jag tror jag hindrar mig själv från att känna efter, men jag är attraherad och gillar dig genuint, bryr mig om och är nyfiken.
Mina tankar vill tolka vissa saker du gör och säger som att du kanske känner något liknande men jag borde nog släppa allt här. Hur släpper man någon som tagit ett grepp om ens inte känslomässiga jag? Kanske ska jag träffa någon annan, flytta fokus ett tag!
Känner precis samma som dig. Hade gärna spenderat mer tid ihop för och se vad som händer och komma förbi denna akwardness.
Men för att göra det så behöver någon av oss föreslå en riktig dejt. Finns det ett genuint intresse så hade jag mer än gärna fixat barnvakt en fredag eller lördagskväll, men jag vill se intresse tillbaka då inte orkar eller vågar hoppas på att någon kan vilja vara med mig. Så jag håller tillbaka.
Tänkte efter vi träffades i fredags att jag kanske bara ska låta det rinna ut i sanden, sannolikheten att du skulle göra tid för mig känns låg och jag har inte orken eller självkänslan att vara den som driver. Kanske du bara inte är så intresserad.
Vill veta vad det är som händer mellan oss, inbillar jag mig bara eller gillar du mig lika mycket som jag gillar dig?
Vill du att vi fortsätter flörta subtilt, det är mysigt med spänningen, eller hur? Eller önskar du egentligen en tydligare kommunikation även när det gäller attraktionen vi känner för varandra?
Vill du följa med på en vacker vandring, bara du och jag?
Jag blir inte klok på dig! Flörtar du med mig? Försöker du visa ett intresse så får du vara lite tydligare, jag är nämligen ganska trög när det kommer till visat intresse så jag fattar långsamt där eller ja, jag kanske fattar men jag tänker bort det genom att förklara det med annat.
Men jag faller tillbaka i att undra vad det är du vill, egentligen, så därför vet jag inte om jag kan fortsätta avfärda dina handlingar som annat?
Om du är attraherad eller intresserad, visa det rejält då! Ge mig ett tecken som jag inte kan bortförklara! Bär något grönt klädesplagg på julbordet, då vet jag. Vi måste inte ta fler steg än så men allt blir så mycket enklare när det inte ligger som en outtalad dimma i vägen.
Gör du det medvetet? Klär dig i grönt, så som jag bad om, dina blickar höll på att riva mina murar under kvällen. Varför? Varför visar du så mycket men pratar samtidigt emot det? Är du inte överens med dig själv, bråkar logiken med känslorna? Du är för stolt, eller hur? Du vill inte erkänna det och samtidigt vill du inget hellre. Sånt här äter upp en inifrån men det vet du lika väl som jag att det går inte att ta sig hel ur det, det går inte att tänka bort det! Jag står där jag står, jag ska ingenstans, du vet var jag står när du har krigat färdigt med dig själv. Kom då, ta min hand så lovar jag att strida mot varje väderkvarn vi möts av på vägen.
Undrar hur många som klädde sig i grönt egentligen?
Hata slumpen, vi provar en till! Du klär dig i din ljusa blommiga tröja på nästa planerade möte om du vill att jag ska förstå att det faktiskt finns något där som du vill utforska. Vill du kontra?
Annars får du faktiskt sluta nu, det är påtagligt svårt att motstå dig
Jag önskar mig inget men jag hade velat ha dig vid min sidan nu! God Jul
S jag tycker om dig vansinnigt mycket! Jag orkar inte bry mig längre, du är den jag vill ha, hela du och allt det för med sig. Det får bära med sig vad det vill, låt det komma ? Jag river murarna, har inget mer att förlora! Du kan kliva rakt in i min famn, har har dig, jag fångar oss.