"Dom har stängt av behandlingen nu och hon har fått höra att hon troligtvis har en sista sommar kvar. Jag vet att du inte brydde dig då och jag antar att du bryr dig ännu mindre nu men jag vill verkligen bara andas din luft nu, jag är så jävla svag utan dig."
Jag är fortfarande kär i dig och det du har gjort är inte OK!!!
Men jag är ändå kär i dig, det är dig jag vill leva med. Vill du veta en sak. jag vill kanske inte ha nåra barn, eller allafall 1!! Men snälla kan vi inte bara lösa det här?! För jag saknar dig så jävla mycket!!!
Jag vill ju inte krypa till korset, för jag är beroende av dig. Du trängde in i mig o nu har jag svårt att hävda mig.
Ok vet inte vad du menar men det är väl bra att du e rädd om det du har
Bristfällig kommunikation är bränsle för många tårar. Försöker att inte skuld lägga dig; krävs en heroisk insats från min sida. Jag kan lindra, säga att du har mitt stöd, säga att jag är villig att börja om, men det har jag redan gjort och vad fick jag.
Det är ditt ansvar att se till att det går att reparera, jag mötte dig långt över din halva, flera gånger. Fan, det var bara sista pelaren kvar, men gjorde du något rätt? Varje gång så rev du ned allt. Ser inga byggstenar; har stenkross och saknar murbruk.
Har rest mig ur det sista dammolnet. Kall. Bitter. Sviken. Förträngd är vad du är, vill inte minnas vad jag kände, vad någon sagt. Minns dina underbara ögon, ditt leende. Jag hoppas det lägger sig med dammet; vet att det är där för att stanna.
En tanke i ett brev, ett ord i ett sms, ett viskande i mitt öra, men nej.
Du behandlar mig som dammet som lägger sig runt oss, oönskat och ovälkommet.
Säg mig vad ska jag tro?