Här kan du skriva det där sms:et eller mailet du så gärna vill men inte vågar skicka!

Kära svenska folket,

Det var varken 33-åringen, Christer Petterson eller Skandiamannen, det var jag.
Det hade gått för långt, och detta var min enda chans att få bort honom från makten så att jag kunde ta min rättmätiga plats. Ingen kan beklaga mer än jag att det behövdes så drastiska åtgärder, men annars hade vi inte fått igenom budgetreformen som räddade rikets ekonomi. 

Jag är ledsen för det nationella trauma jag orsakat, men jag kan bara be om förlåtelse och att ni tror mig när jag säger att det var bäst som skedde. 

Tack för ordet,
/Ingvar 

Ruttna i helvetet. 

Kan bara tala för mig, men känner jag att jag börjar känna för mycket för någon, så flyr jag. Det är mitt sätt att hantera det, tyvärr har jag sårat människor pga. det. Men det är för att jag själv inte ska få chansen att bli sårad igen.

Jag räknar till sju punkter. Har personen du tänker på sju bokstäver i sitt namn?

Kan du inte avslöja en av bokstäverna åtminstone? Helst den första.

Det är inte konstigt jag dragit till mig dysfunktionella människor och relationer efter att ha växt upp med dig. En konstant kritisk röst som inte gett annat än dålig självkänsla. Du är sjuk men det kommer du aldrig inse. Värsta är att ibland hör jag dig i min egen röst. Måtte jag aldrig bli som dig. Du är elak och jag tror det svider att jag hittat något funktionellt och stabilt. Du lyckades aldrig med det och jag tror du är rädd att jag kommer göra det för du inte vill vara ensam själv. 

Nej det är det inte. Efter för många sorger och för mycket smärta, så blev jag kall och blockerade känslor. Men ibland så var det någon som ändå lyckades ge mig känslor, då var jag tvungen att klippa eller fly, som jag säger. Jag vägrade helt enkelt att bli sårad igen.

Dock är jag inte där nu, men önskar att jag vore det.

Ja

Har iofs inte tilltalat dej men absolut

Det framgår ju iofs redan av rubriken att tråden är för de som inte vågar göra det.

Du var aldrig den jag trodde du var, men jag trodde aldrig i min själ, att du var den du är!

Jag njuter av tanken av att ni alla kommer dö en vacker dag, och man behöver inte ens lyfta ett finger. Fan vad jag hatar er

Jag har fastnat i tankar på dig och analyserar allt du säger och gör. Jag önskar att jag bara vågade ta mod till mig och röra vid dig på ett sådant sätt jag längtar efter. Istället går vi här, sida vid sida, år efter år och njuter av stulna stunder som vi gör till våra, men aldrig ändå riktigt vågar. Du verkar lika feg som jag, lika rädd att våga visa, ändå tycker jag mig se det i dina ögon, men vänder bort blicken för att du inte ska se det i mina.

Varför kan inte den jag älskar, älska mig tillbaka någon gång? Och varför älskar alltid någon mig, som jag inte kan känna likadant för? Varför är kärleken så svår och orättvis?
Jag går sönder 😔

Kanske dags att hoppas att detta är ett avslutat kapitel nu då, slut på manipulationer, lögner, svek och allt du utsatt mig för. Du älskar i alla fall dig själv!