Anonym (Galet förälskad) skrev 2019-04-28 14:03:41 följande:
Ja det är ju så ... Det är väl så jag tänker, att jag tar med mig mina känslor och går vidare, trots att jag går sönder lite då. Det är inte vad jag vill och det gör så förbannat ont i mig. Det svåraste av allt det här är att vi är så lika och jag tror att vi tänker och känner lika! I allt det här så tror jag att hon upplever liknade känslor och tankar som jag. Jag tror att hon känner det här lika ouppnåeligt som jag och jag tror att hon upplever mig och mitt sätt likadant som jag upplever henne/hennes. Tror att hon brottas med tankar och fördomar och undrar om det hon känner är ömsesidigt, precis som jag...
Är ni båda upptagna? I mitt fall så är inte jag det men hon är. Det gör att jag inte *kan* säga vad jag känner men hon skulle kunna enligt mitt sätt att se på det. Det jag funderar på är om det är lättare för en av er att ta ett avgörande steg.
Alltså, eftersom ni är så lika så skulle det väl inte behöva vara så farligt att säga det högt som ni väl båda är högst medvetna om. Det värsta som skulle kunna hända enligt hur du beskriver borde vara "jag känner som du men jag kan inte ha en relation med dig pga ...."?
Hur skulle det kännas att se/veta att hon är i en ny relation enbart pga att du aldrig gjorde något? Om det är som du tror så är det väl du som är hennes förstahandsval rimligtsvis?
Sorry för alla ifrågasättanden och frågor, vet att det inte är lätt. Men det behöver eventuellt inte vara så svårt som man tror heller kanske.
Vet att man inte kanske ska skämta ens om sånt här men tänk om det är jag? :)
