Jag hatar dig din jävla förbannade klimakteriefitta!!! Jag förstår att du gjorde som du gjorde, för du är en jävla psyk-kärring, men det är HUR du gjorde det som gör så förbannat ont!!! Du är så sjuk och förvriden, och du tog allt som var vackert, mina renaste känslor, och förvandlade det till falskhet och manipulation. Det är inte jag! Det kommer aldrig vara jag! Du kan anklaga mig bäst du vill, och kräla i självömkan och martyrskap. Stackars stackars dig! men det är din sjuka verklighet, bara din! Och du fick mig inte, alltså försökte du krossa mig, men tyvärr, stumpan, det lyckades du inte med, men du gjorde mig jäääävligt illa! Men sanningen är den att jag kom inte tillbaks till dig för att jag insåg att vår tid var förbi, och att du hade tappat din charm och skönhet. Jag var inte kär i dig längre helt enkelt. Men jag trodde vi kunde gå vidare tillslut på ett bra sätt. Men du var tvungen att dra ner allt i smutset, din jävel! Och du har svikit mitt förtroende, och trampat så jävla hårt, och nu hatar jag dig så intensivt att det uppfyller var enda tanke. Är du nöjd nu???? Blev det bättre så här???
