Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

Min mamma höll mig tillbaka när jag pratade med folk som var underklassade, hon sa att det var galna osv. Vilket resulterade i att jag blev mindre och mindre social. Är idag fortfarande lite blyg, men förstår att alla är lika värda :)

Men kan tycka att det var en okej metod att hålla mig borta från knarkare, alkisar osv.. jag var ju asrädda för dem.

Sen så har hon nog påpekat att varför är jag inte som henne, hon är kreativ och snabb.. jag är ganska försiktig och seg.. då har hon flera gånger påpekat om varför jag inte kunde bli liiite som henne, vet att hon skojar men det stör mig ändå lite. Tycker att nu när jag själv har familj och är nöjd med mitt liv kunde hon väl låta mig vara lycklig :p

Mina foraldrar brakade och skrek infor oss sa lange jag kan minnas. Vidrigt...
Jag borjade fa utbrott och grat mycket nar jag var ungefar 5-10 pga av dessa brak. Min mamma brukade lasa tidningen och nar jag kom for att saga forlat (efter jag gjort nagot dumt) sa sa hon att hon letade efter nya familjer som dem skulle skicka ivag mig till. Trodde verkligen pa detta och utvecklade svar angest.
Nar mina sma-systrar foddes sa glomdes jag och min bror bort, sen flyttade hon med dem nar jag var 16.
Har sedan dess inte haft nagon relation for att hon vagrar inse hur daligt hon behandlat mig.

Ska fa min forsta bebis snart och hoppas att jag blir en battre mamma =)

Precis vad min mamma gjorde! Hon hotade med att nagon hort hur jag brakade och att dem skulle komma och hamta mig. Kunde aldrig ta hem vanner for att dem brakade hela tiden.

Idag sa ar jag en perfektionist, har en universitetsexamen, man och barn pa vag. Men varje dag kanns det som jag gjort nagot fel, ar otrygg och har grov angest. Skulle helst vilja grava ner mig sjalv =)

Jag kan inte minnas att mina föräldrar någonsin sagt jag älskar dig till mig. De har sagt någon väldigt enstaka gång att de varit stolta över mig. Detta när jag varit vuxen. Aldrig som barn. Att mamma inte satte tillräckligt med gränser främst mot min syster som löpte lite smått amok då hon alltid varit oerhört viljestark och hade behövt mer gränser. Jag fick aldrig höra att jag dög precis som jag var. Vi fick sällan kramar av våra föräldrar. De växte upp utan. Särskilt mamma som hade två rätt känslokalla föräldrar hade och har fortfarande svårt för att visa kärlek. Min morbror kan fortfarande inte hantera en kram. Och eftersom vi sällan fick kramar så tog det mig lång tid att klara av när folk kramade mig.

Så ÖS kärlek över ditt/dina barn. Tala om varje dag att du älskar dem. Krama dem ofta. Tala om vad som gäller - sätt gränser på det som det behöver sättas gränser på och uppmuntra barnet/barnen att prova nya saker. Stötta dem och visa att du finns där.

Min pappa var oerhört duktig på att säga elaka saker om våran mamma. De skilde sig när jag var sju. Julen när jag var 16 var första julen han inte gjorde så att min lillasyster grät på julafton. Det var första gången han inte sade en massa elakheter om mamma. Under åren däremellan var det ENBART elaka saker han hade att säga om henne. Och varje gång knöt det sig i magen på oss barn och kände att mamma är ju halva oss. Varje elak sak han sa om henne gällde ju även oss eftersom vi är halva mamma genetiskt.

1. Läxor. När jag hade läxor så sade pappa åt mig att göra läxorna, han erbjöd sig dessutom att hjälpa mig, vilket både och är bra. Problemet var bara att när han väl skulle hjälpa mig så satt han sig inte ner med mig och förklarade utan han tog mina läxor, gick iväg, grumlade själv och kom tillbaka två timmar senare och förklarade lösningen på ett hyffsat lätt tal egentligen. Att hålla sig uppdaterad på vad man gör för matte osv i just den årskursen är ju aldrig fel så att man inte blir helt oförberedd och slösar hela min kväll på att lösa två tal.

2. Det andra pappa gjorde fel var att bli tillsammans med ett styvmonster, hon är betydligt bättre idag. men när vi var barn så var hon hemsk. Låtsades vara trevlig men kallade oss fula och feta och lät oss inte äta oss mätta osv så fort pappa gått.

3. Städning - Felet är att styvmonstret vingade oss att städa jämnt, det är bra att barn får lära sig hur man städar och man kan göra det på ett roligt sätt, som pappa gjorde när vi var små. Han satte på musik och sen hade vi en dans - städ dag, eller vi fick stå med och diska eller laga mat och hade kul. Men våran styvmor tvingade mig att diska för hand varje dag trots att vi hade diskmaskin, hon lät oss barn vara små slavar. Hon hade smuts fobi så hon städade jämnt med, men det var inte ok att låta hennes fobi gå ut över oss. Många gånger fick jag sitta och plugga vaken på natten för att jag städat hela dagen och inte hunnit plugga.

4. Mamma kan vara lite väl överbeskyddande ibland, och lite väl naiv. Det känns ibland som att hon har levt ett väldigt skyddat liv och inte upplevt så mycket själv vilket gör att man vet mer än henne i många utav livets situationer. Hon är hemskt lättlurad vilket min lillasyster har utnyttjat till fullo genom åren. Den överbeskyddande delen från henne balanserar henne när vi talar om min lillasyster, men för mig själv och min stora syster som varit skötsamma så är det mest bara störigt.

En bra förälder tycker jag har koll, kan vara både vän och förälder. är hjälpsam bryr sig, och älskar sin son eller dotter och både visar det och säger det. En bra förälder vet när det är tryggt att släppa taget och kanske låta 15-åringen åka själv utomlands på en studieresa, och vet skillnaden när 16-åringen far iväg på en fest resa med kompisarna och dricker drinkar hon inte vet vart de kommer från. En bra förälder är uppdaterad i barnets liv, både gällande läxor, händelser, kompisar och ja det mesta. De tjatar inte mer än nödvändigt, de tänker på sina barn innan de inleder en ny relation. De bryr sig om att lära känna barnets vänner, och de lägger sig inte i alla barnets lösa förbindelser där de bara blir pinsamt om föräldern går fram.

Jag älskar mina föräldrar, men det har varit tillfällen under uppväxten som jag har känt att "så ska jag aldrig vara mot mina barn".

Jag var rätt slarvig som liten, ingen ordning på sakerna och ofta stökigt på mitt rum och mamma var på mig hela tiden om det, med viss rätt naturligtvis. Men en gång kommer jag ihåg så starkt från när jag var 10-12 år, mamma stod inne på mitt rum och gormade medans jag plockade undan och nästan skrek "jag blir tokig, jag stryper dig snart". Jag blev såklart helt knäckt och kände mig såå värdelös och att det vore lika bra om jag dog. Hon ångrade sig sen och så förlåt, men inte mer än så och såna där saker har nog bidragit till rätt låg självkänsla.

Sen körde hon mycket med "nu tänker inte jag prata med dig mer" om man gjort/sagt något fel och sen verkligen vara helt kylig och kall mot en resten av dagen. Helt fel att säga så åt ett barn, när det verkligen gällde småsaker. Tror det har gjort mycket att jag inte vågar stå upp för vad jag tycker och tänker senare i livet, det räknades liksom inte.

De hade inte så gott om pengar när jag och mina systrar var små, och jag minns en gång när jag frågat om vi kunde köpa/göra någonting och mamma fräste "vi har inte råd, sluta nu." Senare den kvällen (fredag eller lördag) när vi åt tog mamma fram en vinflaska som hon köpt samma dag, och jag sa "men hur hade ni råd med det då?", och hon blev skogstokig. Förstår ju att det var onödigt sagt av mig men jag var runt 7-8 år och var väl lite ledsen över det vi inte kunde köpa tidigare under dagen. Sen pratade hon knappt med mig under den helgen.

Nu när jag bott hemifrån några år (är 24) så förstår jag att mamma nog inte mådde så bra när vi var yngre. Dålig ekonomi, heltidsjobb, tre barn hemma och sjuka föräldrar som hon var hos flera timmar varje dag och tog hand om. Från den dagen jag flyttade hemifrån har vi inte bråkat någonting, och både hon och pappa säger att de älskar oss och ställer upp för oss barn jättemycket. Jag önskar bara att jag hade känt det mer då, när jag växte upp.

Så det är det jag tar med mig, barn får säga/göra fel saker utan att det ska straffa sig en hel dag senare och få dem att känna sig helt värdelösa.

mina föräldrar drack rätt ofta när jag var liten och mycket saker hände. jag mår dåligt än idag, men det bryr dom sig inte om.. det är inget man får prata om.. de gjorde sjuka saker som var otrogna och jag kunde många gånger se när mamma eller pappa tog hem någon annan och hade sex med, pappas bästa vän tog självmord för att han bråkade med sin fru när dom var fulla.. de resulterade i att han hoppade från balkongen hemma hos mina föräldrar. sen flyttade vi till sverige från finland.. jag var oftast med också när de drack.
Min bror slog mig också sen jag vart liten.. o han är 7 år äldre. känner ingen ilska mot honom längre.. men när jag var så liten så borde mina föräldrar förstått att man inte slår sin syster sådär på de sättet och stryper.. men de lyssnade dom aldrig på. min bror började knarka när han var 13 och har hållt på sen dess.. nu försöker han fixa till sitt liv o han är idag 30...  Jag skickades alltid till finland över sommaren och fick inte komma hem så att mina föräldrar kunde supa. jag var mer med mina föräldrars vänner än med mina egna och sov hos dom..

nu i mitt vuxna liv så är jag väldigt impulsiv, är väldigt splittrad och kan få vansinnes utbrott. har blivit mindre på sista tiden..

jag har ändå haft bra barndom vissa gånger,,, men önskar ändå att någon hade sett något eller märkt på något sätt.. i skolan brukade jag dock bråka med lärare men var aldrig stökig så ändå.. men på något sätt försökte jag väl visa det..
Idag har min mamma kontroll över mig... jag vet inte hur eller vad jag ska göra. vill ha ett eget liv. jag har en kille och en son och mår bra med dom.. men min mamma försöker säga helatiden att min kille inte är bra och att jag är skit och aldrig gör något.. ändå jobbar jag och pluggar, tar hand om sonen.. hon har åsikter om allt och så.. min pappa däremot säger inte så mycket. och de pratas aldrig om de som var när jag och brorsan var små.. idag dricker dom knappt..

Min mamma slog mig med mattpiskan,
Min mamma hotade ta livet av sig, hon hade tagit mix av tabletter och alkohol och puttade in mig så jag slog huvudet in i bokhyllan då jag föll i golvet.

Min mamma bestraffade mig då jag räckte ut tungan som liten genom att presa mina kinder så att min tunga åkte ut och fick svartpeppar på den, för att jag skulle sluta upp-

Min mamma avlivade min katt med sina egna mediciner (då jag var vuxen) och enligt henne slängt min katt i en container.

Min mamma gav mig smällar över kinderna

Min mamma talade så ofta om hur jävla jobbig jag var

Jag kunde aldrig veta om min mamma levde när jag kom hem ifrån skolan.

Min mamma gjorde bedrägeri på posten, jag blev inblandad och fick pistol riktade emot mig och min mamma tills jag fick reda på att hon gjort försök till bedrägeri, jag släpptes ut för jag hade inte med saken o göra.

Mina föräldrar skiljde sig

Min mamma har förstört mitt liv...

Min mamma har gjort mig två stora otjänster.

För det första så har allting alltid varit mitt fel.
Att hennes liv inte blev som hon hade tänkt sig, att hennes karriär kom av sig, att hon inte har varit en bra mamma till mina småsyskon, att hon separerade från sin man, att min ena bror har dyslexi....etc etc i evighet. Allt detta har varit mitt fel, för att JAG är en så otroligt JOBBIG och energikrävande personlighet som KVÄVER alla andra i min närhet. Att de människor som tycker om mig och vill vara med mig bara vill det för att de inte känner mig egentligen och inte vet hur jag är innerst inne. Detta har jag fått höra sedan jag var tre år gammal. Det sätter sig på självkänslan, jag lovar.

För det andra så har hon ALDRIG kunnat säga att något som jag har gjort har varit bra. ALDRIG. Fortfarande är det så att inget jag gör duger i hennes ögon. Är något inte tillräckligt bra så får jag höra det, och är det FÖR bra så får jag kritik för det också.
När hon skall berätta saker från min barndom så är det ALDRIG något positivt. Allt som jag någonsin har gjort blir alltid negativt vinklat. JAg har inte fått höra ETT ENDA positivt barndomsminne från henne.
Hon gör alltid narr av mig framför andra, men hon märker inte att det inte är någon som skrattar med henne.

Det har tagit tio år av terapi att förstå att det är HON som HAR ett problem, inte JAG som ÄR ett problem.

Idag är jag 32 år, och har tre jättefina barn.
Jag vet att jag inte är världens mest perfekta mamma, men VARJE DAG berättar jag för mina barn om hur BRA jag tycker att de är, hur mycket jag uppskattar dem, hur viktiga de är, hur fina jag tycker att de är och framförallt hur mycket jag älskar dem.