Vad gjorde din mamma för fel? Uppfostran.

Jadu...att ni är strikta med dieten av ett sånt skäl kanske kan få henne att förstå om ni förklarar det för henne på ett konkret vis. Det viktiga är väl att inte dramatisera upp det hela, som mina föräldrar gjorde. Vi var ju rätt små när det började progageras om cancer, miljögifter och alla andra sjukdomar man kunde få. Jag hade nog behövt mer avspända föräldrar som såg till mer livsglädje över maten. För mig blev det tyvärr ett spänningsfyllt förhållande till mat är jag rädd för. Jag tror säkert att ni får till det bra ändå, med popcorn och sockerfri saft o annat man kan hitta på.

Jag tycker inte min mamma gjort några fel, hon har varit (och är) en alldeles utmärkt mamma. Fast pappa är alkoholist och det är ju förstås inte kul. Jag vet att han alltid vill göra det bästa för mig, men han klarar inte av det pga sin alkoholism.

Ja en hel del.
*När mitt skrivbord var för stökigt slet hon ut alla lådor och slängde allt innehåll på golvet och hotade att hämta en sopsäck och kasta allt jag ägde.
*Jag är ledsen för att min mamma aldrig stod på min sida om någon var dum eller något var jobbigt i skolan utan det var alltid mitt ansvar och ytterst mitt eget fel på något sätt.
*Och jag tycker att de stundtals har haft orimligt höga krav på mig.
*Min pappa särbehandlade mig och min syster och min bror å det grövsta. Han satte dem på piedestal medan han behandlade mig som om jag var nån slags pestsmitta.
*Han tryckte alltid ner mig, tyckte det var ok att andra var elaka mot mig.
*Han lärde min syster o bror allt om livet, medan han tyckte att jag var så värdelös så det var ändå ingen idé att jag försökte mig på nånting, för jag kunde ändå ingenting, sa han.
*Detta förde med sig att jag fick över lag dåliga betyg i skolan eftersom jag inte gick in för att lära mig pga att pappa alltid sa att det inte var nån idé att jag ens försökte.
*Orkade dessutom inte med att plugga på gymnasiet så nåt sådant har jag inte pluggat, tyvärr.
Dåliga men, ger dåliga vibbar och dåliga livs slutsatser tyvärr.

Ja, jag orkade inte skriva allt själv utan kopierade mycket för att de stämde in.
Detta resulterade även till att jag hamnade på utredningshem och sedan i familjehem sedan jag var 17, har försökt under åren (är snart 21) att bygga upp kontakten men väldigt sporadiskt ännu..
Det var de bästa som hänt mig att jag fick flytta ifrån familjen. Hade jag inte flyttat hade jag inte suttit här idag. Hade jag inte haft min minsta lillasyster som snart är 7 år, 2012, så hade jag sedan jag var 17 och släktens svarta får slagit av all kontakt med släkten.. Jag har ingen kontakt med släkten och dem hör inte längre av sig till mig heller så orkar inte kämpa mer. De har varit många tuffa år i ensamhet tyvärr mot myndigheter o familj o idiotiska människor och ett under att jag sitter här idag, snart med en egen lägenhet och ett eget liv.

Jag mår inte hundra och de är såklart väldigt jobbigt att träffa min familj ännu efter allt men jag gör det och det är ett stort framsteg, men endast för att jag vill träffa minstingen och se hennes fina uppväxt.
Vara en del av henne oxå, flyttade när hon var 2-3år och under hennes första år fick jag nästan dagligen ta hand om henne efter skolan pga att mina föräldrar skulle iväg på aktiviteter med mina syskon.
Jag har aldrig varit den som var med på aktiviteter så därför passade de bra med mig som en "barnvakt" istället. Fick även ta henne när mamma satt en sommardag 1 1/2 år senare efter graviditet och blev dyngrak.
Och sedan har även min bror på senare dagar hamnat snett. Sålt narkotika och tagit anabola och blivit avstängd för all framtid ifrån hockey. Men enligt mina föräldrar finns de inga fel o brister i familjen.
Ingenting är fel på familjen. Eftersom vi är två av tre stora barn som tagit den dåliga vägen så har min äldsta lillasyster blivit familjens stjärna och alla rår och älskar henne högt, precis som minstingen som är kopia av denne då dem var enda hemmaboende barnen under 1 1/2år.
Mitt liv har ordnat upp sig och eftersom jag är på detta forum, hoppas jag snart på att bilda familj oxå och tänker absolut inte behandla mina barn som jag själv blev behandlad (:

Mina föräldrar var inte så engagerade i mig, och mycket var på deras vilkor. Kommer t ex ihåg att mina födelsedagspresenter inte brukade vara inslagna och att de aldrig sjöng för mig på morgonen när jag fyllde år. Har aldrig gjort peppakakor och julgodis med mina föräldrar (löjligt, men det gjorde ont att aldrig få göra det som barn.....) Jag spelade badminton i 6 år som tonåring, de såg inte en enda match......De brydde sig inte om om jag gjorde mina läxor (vilket jag inte gjorde och hamnade lite efter i skolan) samt att de kallade mig ungjävel ganska ofta mm.  Min mamma har aldrig sagt att hon älskar mig. De gav en stor flaska vin när jag var 15 år.... Att göra så här finns inte i min värld att jag skulle göra mot mina barn. 

 Kanske låter som ganska banala saker men det sitter fortfarade kvar som små små taggar i hjärtat. Fast de tar igen det som mormor och morfar och är väldigt engagerade i min son och behandlar honom som en prisn. Tur är väl det.

Kanske att jag inte har fått lära mig att hantera konflikter, eftersom jag aldrig under hela min uppväxt någonsin har hört mina föräldrar bråka. Om jag eller min syster skällde på varann eller våra föräldrar så var det mest "Jävla idiot" och så smäll i en dörr. Inte att man satt ner och pratade om det efteråt, eller hur man nu brukar göra. Så att hantera konflikter är jag inge vidare på - vilket säkert kan bero på en sån sak.

Min mamma stöttade aldrig mig när jag hade problem med vissa saker. Jag fick bli vuxen snabbt, och kände alltid press på att städa jämt för att hon skulle bli glad. Hon lekte aldrig med mig och hon hjälpte mig sällan med läxor. Hon var ofta arg och psykade mig. Hon brydde sig inte när jag grät mig till söms. Hon visade mig ingen kärlek. Jag fick sällan kläder. Hon hade kontroll över kylskåpet, jag kunde aldrig hämta något utan att be om lov. Hon diskuterade sina problem med mig.

Inte konstigt att man är som man är i dag.  

Gav mig saker/pengar istället för kramar och jag har aldrig i mitt liv fått höra "jag älskar dig" utav min mamma......

Jag har haft en bra relation med min mamma det är bara några få saker som jag måste påpeka. Först så lät hon mig aldrig finna min identitet i tonåren för jag fick inte gå klädd så (säckiga kläder eller tajta kläder) och hon shoppade all kläder till mig även fast hon frågade mig när vi var på någon affär om det var något speciellt jag ville ha så var det ingen ide för hon skulle rata det med detsamma. Gillar heller inte att hon gjorde mig folkskygg för hon var det själv så då apade jag efter och sitter i än. Att hon var så självisk när hon separerade med min pappa och drack sprit och blandade piller utan att ens tänka på oss det minsta. Blev Många sjukhusvistelser och till slut hennes Begravning. Pappa däremot hade jag inget bra minne av när jag var liten. Han älskade min syster mer än mig och jag kände mig bara i ivägen. Vågade inte prata eller gå förbi honom så allvarligt var de för han var som en främling för mig. Men nu har vi än bättre relation iallafall.

"Skäms nästan lite för mitt inlägg, jag skrev det innan jag hade läst tråden och sett alla hemska, sorgliga inlägg. Min barndom var jobbig på många sätt (förlorade min pappa bland annat) men det är en enorm tröst för mig att den förälder jag har gjorde allt för mig. Jag blir så ledsen i mitt hjärta när jag läser om alla er som har blivit så hemskt behandlade." -Mellamella

Jag också när jag ser vad andra har skrivit, känns som en fis i rymden det jag har skrivit inlägg 72.

Blir ledsen av att så många farit illa och skickar många kramar till er, känns ändå som att många är så starka och inte gör era föräldras misstag och att många har en väldigt mogen syn på det som hänt.

Min mamma lät mig aldrig vara barn! 
Mamma bekräftade alltid mig - jag var snäll och duktig i skolan, var duktig o passade min bror hela dagar när jag var 11, handlade o lagade mat vid samma ålder-men vad hjälpte det?
Just då var det väl bra men som vuxen saknar jag att få ha varit bekymmersfri som barn. 

Såg inte att hennes " pojkvänner" var för intima med en 12 -åring - sa jag något? Nej jag var glad för att mamma var lycklig.

Varför skulle jag behöva ta ansvar för min mammas lycka?

Idag är jag ensam om att se till att min mamma har det bra för hon är gammal - rättvist? Nej inte ett dugg!

Blir så arg när jag hör uttrycket : en mor har tagit hand om flera barn - varför kan inte flera barn ta hand om sin mamma?

Bullshitt! För att man blev mamma är inte samma sak som att man blev en bra mamma.