Tips på mannens stöd och närvarande under förlossningen

Vill du inte ha honom under midjehöjd så är det ju bara o säga det till honom! Då får han hålla sig i huvudhöjd helt enkelt o ha ögonkontakt med dig :)

Klart han kan sitta bakom dig i sängen om förlossningen flyter på som den ska o du tycker den ställningen är bekväm -det finns ju även på vissa sjukhus sk förlossningspall som går ut på samma sak, men man håller till på golvet.

Min man var lite överallt när våra barn föddes. Han vankade runt i rummet under värkarna o masserade ibland o ibland stödde jag mig på´n... Under krystvärkarna var han mest vid mitt huvud, höll handen o strök håret från mitt ansikte osv... Men han stod vid slutet i midjehöjd just för att han ville se när bebisen kom ut (o det fick han för själv ser jag inga problem med det -skulle vilja göra samma sak om jag var han)

Ska han någonsin vilja ligga med dig igen då ska han vara i huvudhöjd;)

Min sambo var fantastisk under förlossningen!

Han guida mig genom alla värkar, han fick mig att foka när jag hade panik. han massera och nöp(distrahera smärtan) min lår som gjorde fruktansvärt ont..
Jag hörde aldrig barnmorskerna, jag hörde bara min sambo. han lugnade mig, förklarade, bokförde.servade med vatten o mackor.
Han hängde på mig, och höll tillbaka mig under krystvärkar, han kämpade han sa uppmuntrande ord som " jag vet det är jobbigt.. jag vet det gör ont.. men du är jätte duktig!" " jag är jätte stolt över dig" "jag älskar dig, du är fantastisk som gör det här" "snart är vi hemma hos nova igen, tänk på nova!, vi ger henne ett syskon" " älskling du är så duktig som kämpar på fast du är så trött" 
och vid ett tillfälle tjata barnmorskerna på att jag skulle upp på alla 4 för att få hjälp av tyngdlagen, jag hade ont och krystvärkar och var inte nå på humör... och min sambo sa " jag vet det är jobbigt.. men du måste försöka älskling.. jag skulle inte be dig om det inte var nödvändigt.." och jag började direkt försöka mig upp på alla 4, sambon hjälpte mig. och sen drog det inte läne innan hjärtljuden sjönk, så fick lägga mig på rygg igen.

Jag födde halvsittande och min sambo var vänd mot mitt ansikte och typ hängde över mig, det var skönt att kunna krama honom om halsen under krystvärkarna och jag skrek nog så han vart halvt döv.. men han klagade inte en sekund.

Jag krystade i ca 5 timmar innan min tjej kom ut...
min sambo visste jag inte ville han skulle titta "därnere" kändes som jag hade nog mycket människor som pilla och greja och ett huvud skulle ut. så han höll sitt löfte, han foka på mig. titta på mig, fanns där för mig.

När hon föddes var han helt svett! vi kämpade tillsammans och födde henne ihop. det var VÅR förlossning inte bara min

Jag hade aldrig överlevt den mardrömmen utan min underbara sambo!.

 

De är lite det jag menar, ska jag nånsin kunna se honom i ögonen..
Jag älskar ju min mans närhet och känner att under förlossningen vill jag ha honom så nära som möjligt.
Tror att han kommer känna sig lite mer delaktig och inte bara som en åskådare. :)

Min sambo fanns uppe vid mitt huvud under hela förlossningen, en gång skulle han byta sidan och "råkade" se lite där nere. Han höll på att svimma haha. Inte för att han blev äcklad av mig på något sätt utan för blodet.
Så han var mycket nöjd med att stå uppe vid mig och stötta.
Han servade mig med vatten och milkshake, påminnde mig ständigt om att andas vilket jag glömde hela tiden och var ett fantastiskt stöd under hela förlossningen. Vi liksom kämpade igenom varje krystvärk tillsammans. Han tog i han också så han var helt utmattad han med efteråt

Det bästa du kan göra TS, är att faktiskt berätta för din sambo innan hur du vill att han ska agera och hur du i allmänt vill ha det så han kan föra din talan om du är för upptagen med värkar för att kunna förmedla dig.

Jag pratade mkt med min sambo innan förlossningen och skrev ett förlossningsbrev som han såklart oxå läste innan. Han skötte sig exemplariskt och kommer säkerligen göra det även i sommar då det är dags för barn nr 2. Dock får jag nog påminna om hur jag vill ha saker eftersom karlar har en tendens att glömma sådana saker över tid :)

Min sambo fick många "goda" råd att om du vill ligga igen så titta INTE där nere. Det kändes väldigt tråkigt som kvinna att höra. Min sambo kunde förstås inte låta bli att titta i alla fall och jag blev gravid med nummer två 6 månader senare så ligga kunde han allt göra igen. 

Tänk för guds skull inte på vart din karl ska vara eller hur han ska ta det han ser. Låt han själv avgöra och ta ansvar för det. Du har annat att tänka på, det lovar jag dig! Lycka till!  

Min sambo stod uppe vid mitt huvud och titta aldrig där nere men min mamma som också var med gjorde

Jag tror nog egentligen att det är hela förlossningssituationen som känns jobbig för dig. Känns det inte bekvämt att föreställa sig att föda ett barn så känns det givetvis inte bekvämt att ens man ska se när det händer heller. Det bästa är nog om du kan försöka få hjälp att hitta ett sätt att helst faktiskt se fram emot förlossningen. För en förlossning kan absolut vara det mäktigaste och mest positiva man gör i sitt liv, det kan kännas helt naturligt och då blir det heller inte lika viktigt vad mannen ser eller gör.

Sen har alla sina gränser, och det är helt ok att säga till sin man att inte följa med på toaletten eller att inte titta när barnet föds. Men du kommer inte att känna dig trygg inför förlossningen bara av att sätta sådana "regler" för din man, trygghet är mer grundläggande än så. Dessa "regler" är bara en liten hjälp att känna sig ett snäpp mer bekväm i situationen.

Om man hittar en trygghet i att föda barn kan det bli som för mig. Jag trodde att jag skulle känna mig väldigt obekväm naken eller för den delen i en sjukhusrock och spenderade timmar med att välja ut rätt kläder att ha under förlossningen. När det väl var igång ville jag absolut inte ha några kläder alls (utom i sjukhuskorridorerna, då hade jag morgonrock utan nåt under :D), det var ju VARMT, och jag födde ju barn, vem tusen skulle bry sig om jag hade nåt på mig?! Jag kände mig helt enkel trygg nog att känna efter hur jag ville ha det utifrån den situation som faktiskt var där och då och att agera efter det, en mycket skön känsla.

Sen kan jag bara rekommendera att ha mannen bakom sig och själv sitta på förlossningspall om du tycker något sånt verkar bra. Det kändes så tryggt, det gav en sådan känsla av samhörighet och dessutom kunde mannen få upp dottern i sina armar när jag var för darrig själv. Han höll vår fina dotter i sina armar mot mitt bröst och det kändes verkligen som att VI fött barn...

Prata med någon du känner dig trygg med om förlossningen, och prata med din man, för han kan bli ett fantastiskt stöd under förlossningen. Om du vill så är det ett helt gäng med människor som stöttar och peppar och kommer med tips och råd till varandra i denna tråd: www.familjeliv.se/Forum-2-13/m52647483.html

Min sambo låg nerbäddad i en egen säng bredvid mig för att inte tuppa av. Han har sjukhusskräck.. :) Han såg nog inte mycket av det som hände och jag tror knappt han sa ett enda ord till mig under hela förlossningen, hehe. Men det gick bra ändå! :)