Skrik och gap

Det är inte acceptabelt att man säger sådana saker till varandra i en familj. Jag har två barn på 4 och 7. Det är har varit kontroverser så klart (så är det väl alltid), men vi är ganska stränga mot barnen och de har lärt sig att lyda oss vuxna (och framför allt förstår de varför de skall lyda - det finns en logik som lätt går att förklara) och vi pratar väldigt mycket med barnen om rätt och fel och om känslor, vilket har mynnat ut i att de båda har blivit mer harmoniska och taggat ner mycket mot varandra och numer kan umgås på ett bra sätt. Om du misstänker att er stora flicka har något problem på något sätt, tycker jag att du skall ta kontakt med läkare och BUP, då behöver hon ju annan hjälp och det blir lättare för dig att förstå varför det är ett problem hemma, vilket kan vara väl så värdefullt och göra att man inte själv blir arg, när det händer.
Jag håller med dig, det går inte att ha ett harmoniskt liv när någon i familjen säger att den hatar en annan medlem i familjen. "Hata" är ett riktigt förbjudet ord. Det skulle jag/vi aldrig acceptera i vår familj.

Ett tillägg:
Jag håller verkligen inte med "En glad". När barnen blir så stora som 5 och 8 år så förstår de konsekvenserna av sitt handlande. Att blir inhyst på rummet när de inte kan uppföra sig är absolut inte fel!  Att vara en feg förälder bara för att man är så himla rädd för att på något sätt skada sitt adopterade barn är väldigt  fel och ännu mer skadligt, att  inte visa vad gränserna går är däremot barnmisshandel. Strikta regler, tydliga och lätt förståliga. Att sätta gränser  och att våga vara förälder är det viktigaste som finns ffa för ett barn som har en trasslig första tid bakom sig. Regler, gränser och massor av kärlek, raka puckar , tydligt och klart och lättförståligt för alla. Respekt och mycket kram och kel, tillsammans hela familjen. Respekt för varandra.

Kan du ngt om adopterade barns psykologiska utveckling? Ursäkta mig, men det verkar inte så ....

Känner igen syskon rivaliteten . Barn vet verkligen att säga det mest elaka man kan tänka sig.  Har precis som ni en 8 åring (dock bio) och en 5 åring som är adopterad. Elakhet behöver inte vara en empatistörning. Jag tänker tvärt om att det är ett sätt att visa att man inte gillar konkurrensen om föräldararnas kärlek. Någon med empatistörning bryr sig inte om de inte blir älskade. För ett och ett halvt år sedan gick vi på knäna. Sömnbrist gjorde att toleransen för allt bråk minskade. Vi sökte hjälp hos BUP för lilla systers vredesutbrott och sömnsvårigheter men fick precis INGEN hjälp. Vi frågade också om rådgivning för storasysters reaktion. Fick nada. Istället gick vi på eget initiativ ett Kometprogram via internet och det har hjälpt oss att bemöta det vardagliga skriket och trasslet. Komet är ett sätt att möta trots och trasslande barn genom att uppmuntra bra beteenden. Grunden är att man ska tillbringa MYCKET tid med sina barn och ge 5 gånger mer kärlek och uppmuntran jmft med antalet tillsägelser. Det finns också en bok som heter "fem gånger mer kärlek" som bygger på samma koncept.  Metoden är testad vetenskapligt och känns helt ofarlig för adopterade och andra känsliga barn eftersom den helt saknar bestraffning som åtgärd. Jag ska väl inte säga att vi kommit till slut med alla problem men man har ett sätt att jobba och fler idéer när man kör fast med dåliga beteénden. Det hjälper oss vuxna att hålla sams. Bla kör man belöningsormar där barnet får en stjärna varje gång det lyckas med något och efter ca 10 stjärnor får det en present. Jag tror inte man rår på allt det som man har med sig i ryggsäcken som adopterad efter att blivit försummad som spädbarn men det ger en som förälder verktyg att i alla fall göra situationen bättre. Egentid med varje barn är också en sak som vi påminns om och som lätt faller bort i vardagen. Kometkurser hittar ni via er kommun och ev har internetprojektet nu blivit allmänt. Har du mer funderingar får du gärna inboxa mig. Lycka till!
 

Vad är det för grepp med personangrepp?  Svaret på din fråga är "ja".

Så här kan det bli hemma hos oss de få gånger det bråkas:
Att vara sträng är inte samma sak som att inte uppmuntra och älska. Tvärt om. Vi bestämmer reglerna i familjen, gränserna och när de är förståeliga för alla i familjen är det ganska lätt att leva efter dem. Det är ganska självklart för barnen nu att man inte bits, rivs, sparkas eller slåss eller kallar varandra fula ord. Gör man det och beter sig kan det hända att mamma säger "Nu går du in på ditt rum och tänker över vad du gjort, sedan kommer jag in och vi talar igenom, vad som hänt". Barnet är argt som ett bi, men går in på sitt rum självmant (vi stänger inte in dem och vi lyfter inte in dem, vi skriker inte, utan vi pratar). Ca fem minuter senare går någon av oss vuxna in på rummet och sätter oss hos barnet och pratar om det som har hänt. Det slutar alltid med att barnet förstår att det inte var riktigt bra att tillexempel sparka på sitt syskon och vi pratar över hur det skulle kännas om det var tvärt om och att det andra syskonet skulle ha sparkats istället. Barnet kommer ganska raskt fram till att det skulle ju inte kännas bra. Vad gör man då? Jo man ber om förlåtelse och man måste också verkligen mena det. När vi pratar om de här sakerna kryper barnet oftast upp i famnen på mig eller pappan och vill kramas. Det känner att det gjort fel och vill ha lite extra närhet - vilket det så klart får! Det är ju då, när man har varit lite dum som man som mest behöver den där närheten och bekräftelsen. Vi kramas och pratar. Resultatet blir att barnet självmant går ut och ber det andra syskonet om förlåtelse och menar det av hela sitt hjärta, vilket syskonet också märker. Det är äkta och mycket lättare att förlåta. Sedan är den fadäsen glömd. Det är viktigt att markera. Även adopterade barn testar gränserna ibland kanske mer än biologiska. Det är viktigt att våga sätta gränser - viktigt att våga vara förälder! Ungarna är inte dumma. Är man 4+ förstår man ganska mycket.
Vi har sällan bråk här hemma nu och livet är ganska behagligt för alla i familjen. Det positiva uppmuntrar vi hela tiden och har ungarna varit extra duktiga, snälla och hjälpsamma kan det hända att det blir lite extra mys  och något gott efter maten (glass i går) , eller när vi är ute och handlar att det slinker med någon extra leksak, ett mjukisdjur, en målarbok eller något annat kul..... som de inte förväntar sig. Men överraskningar för att man varit extra duktig är alltid uppskattat i alla fall om man är 4 och 7.
Det funkar för oss!

Vi har haft mycket nytta av att samtala med en psykolog om olika situationer och få handfasta råd och föräldracoachning. Vi hade turen att hitta en psykolog med adoptionserfarenhet vilket har varit värdefullt. Kolla med ditt BVC. Du kan också kolla med Adoptionsrådgivarna. Inte lika stor  grej som BUP och vi har fått bra stöd. Bor du i Göteborgstraken kan jag tipsa dig.
Ett råd som hon givit är att det är viktigt att tillbringa tid med varje barn för sig. Tex  Lite mamma-dotter shopping på stan alltså och motsvarande med sonen. Att få rå om barnen var för sig med något som de gillar. Hon trycker också på att inte reagera så hårt mot barnet som slår/river/biter utan  fokusera på det barn som blir utsatt. Trösta lite överdrivet. Alltså man skall inte ge uppmärksamhet för dåliga saker, väldigt svårt tycker jag när situationen uppstår.
Gränsättning, som Eva tar upp är viktigt och det har väl inte varit  vår paradgren men vi blir allt bättre

Tack för era inlägg!
Får säga att när jag läste en glads första inlägg så står där mycket bra. Men det fick mig oxå att känna mig som världens sämsta mamma. Jag anser väl oxå att ett barn som är 8 år ska kunna förstå konsekvenserna av sitt handlande. Oavsett om det är adopterat eller biologiskt.
Vad gäller egentid med dottern så blir det tyvärr värre efteråt.  Hon har ett stort behov av det och helst skulle hon vilja he egentid hela tiden. Detta har gjort att jag har valt att INTE ge henne den möjligheten för mycket, även om jag igentligen vill. Och naturligtvis tvärtom med min son. Min son är precis tvärtom om vi har egentid. Då frågar han hela tiden när storasyster kommer hem och att han saknar henne. Medans hon säger att hon vill att lillebror alltid ska vara någon annanstans och att han inte behöver komma hem mer. Jag är väldigt kluven över om jag skall ge henne egentid överhuvudtaget för det känns som att hon inte rikigt kan hantera det.

Tack för tipset Pulkåkarn, ska se om jag kan hitta den boken.

Spontant tänker jag att ni ska fortsätta med egentid även om det blir värre efter.

Hon visar att det är det hon behöver och vill ha och då tror jag att vägen är att ge henne det -mycket och ovillkorat. Alltså inte med förväntan på att hon ska uppföra sig på något annat sätt efteråt utan mer utav anledningen att ni vill umgås med henne.
Men också att ni ser till att göra mysiga saker hela familjen ihop - visa att ni tycker om att umgås allihop som en familj och att ni hör ihop.

Det ligger säkert mycket i att hon känner sig avvisad - nej, hon får inte bete sig hur som helst mot sitt syskon, men hon behöver nog också verkligen få känna att hennes plats i familjen är ohotad. Hon är viktig och älskad och fast hon beter sig dumt så kan ni hantera det - sätta gränser för beteendet och hjälpa henne att ställa tillrätta igen.

(Jag skulle verkligen undvika alla slags avvisandestraff - som mycket väl skulle kunna visa sig vara effektivt eftersom det kan vara er dotters största innersta kanske omedvetna skräck)
Kämpa på och lycka till!

För det första är du inte världens sämsta mamma för att du blir arg ibland. Särskilt inte om situationen hemma är pressad - du är mänsklig. Dessutom inser du att det är ett problem och försöker hitta en lösning och söker tips. Men ibland på FL blir man uppfostrad när man ber om tips.

I övrigt har du redan fått en massa bra tips; fortsätt med egentid, hjälp barnen att leka med varandra och hitta saker som de uppskattar med att ha syskon, ibland förutsätter vi att barn/syskon automatiskt ska leka tillsammans. 

Jag tycker en bestraffning är: nu sa du något dumt till lillebror- du får inget lördagsgodis. Däremot kan handlingar få konsekvenser: du vill inte borsta tänderna , alltså kan du inte äta lördasgodis. Ett barn som vanligen äter ordentligt och medverkar till trevlig stämning vid matbordet tycker jag mycket väl kan avvisas från bordet om det någon gång inte tänker följa "trivselreglerna". Om maten aldrigfunkar, funkar inte heller att avvisa.

Nu är det egentligen ointressant - ni kan ju inte straffa bort att hon har svårt med syskonrivaliteten. Här är det nog bara uppmuntran, kärlek, ständiga samtal och kanske proffesionell hjälp av någon som kan se hela bilden och ha en dialog med er.( till skillnad från oss här som faktikst bara ser glimtar av situationen) Hur länge har de varit hemma tex

Kram och lycka till 

Egentid med barnen tror jag är väldigt viktigt. Vi gör så några gånger per år. Jag tar ena barnet och åker tex till Legoland, Lisseberg, Tivoli mm  och bara vi två är borta och har riktigt roligt tillsammans under några dagar. Då bor vi på hotell, äter gott och gör en massa roliga saker. Ligger och myser i dubbelsängen på hotellet tillsammans, äter godis (vi är lite sparsamma med det annars). Vi har också tagit längre resor, till London och Paris. Vi åkte till Paris under 5 dagar och gick på Disney World, såg Eiffeltornet mm, åt gott och hade det allmänt mysigt. Vi har också åkt själva till vår sommarstuga under några dagar och gått i skogen. Den lilla har också fått motsvarande egentid både med mig och pappan, liksom den stora.
När den stora och jag är borta, så är det ändå viktigt enligt syskonet att även den som är hemma får lite extra presenter när vi kommer hem. "Nu har vi haft det så mysigt mamma, nu måste vi köpa något fint till P också, så hxn blir glad!" . Och plötsligt längtas det också mitt i allt det roliga hem till pappa och syskonet.

Egentid med barnen är guld värd, det är så underbart att ligga i dubbelsängen på kvällen på hotellet , mätt efter en god middag och prata med sitt barn om allt mellan himmel och jord och ha all tid i världen - det finns inget bättre!