Skrik och gap

Det är inte acceptabelt att man säger sådana saker till varandra i en familj. Jag har två barn på 4 och 7. Det är har varit kontroverser så klart (så är det väl alltid), men vi är ganska stränga mot barnen och de har lärt sig att lyda oss vuxna (och framför allt förstår de varför de skall lyda - det finns en logik som lätt går att förklara) och vi pratar väldigt mycket med barnen om rätt och fel och om känslor, vilket har mynnat ut i att de båda har blivit mer harmoniska och taggat ner mycket mot varandra och numer kan umgås på ett bra sätt. Om du misstänker att er stora flicka har något problem på något sätt, tycker jag att du skall ta kontakt med läkare och BUP, då behöver hon ju annan hjälp och det blir lättare för dig att förstå varför det är ett problem hemma, vilket kan vara väl så värdefullt och göra att man inte själv blir arg, när det händer.
Jag håller med dig, det går inte att ha ett harmoniskt liv när någon i familjen säger att den hatar en annan medlem i familjen. "Hata" är ett riktigt förbjudet ord. Det skulle jag/vi aldrig acceptera i vår familj.

Ett tillägg:
Jag håller verkligen inte med "En glad". När barnen blir så stora som 5 och 8 år så förstår de konsekvenserna av sitt handlande. Att blir inhyst på rummet när de inte kan uppföra sig är absolut inte fel!  Att vara en feg förälder bara för att man är så himla rädd för att på något sätt skada sitt adopterade barn är väldigt  fel och ännu mer skadligt, att  inte visa vad gränserna går är däremot barnmisshandel. Strikta regler, tydliga och lätt förståliga. Att sätta gränser  och att våga vara förälder är det viktigaste som finns ffa för ett barn som har en trasslig första tid bakom sig. Regler, gränser och massor av kärlek, raka puckar , tydligt och klart och lättförståligt för alla. Respekt och mycket kram och kel, tillsammans hela familjen. Respekt för varandra.

Vad är det för grepp med personangrepp?  Svaret på din fråga är "ja".

Så här kan det bli hemma hos oss de få gånger det bråkas:
Att vara sträng är inte samma sak som att inte uppmuntra och älska. Tvärt om. Vi bestämmer reglerna i familjen, gränserna och när de är förståeliga för alla i familjen är det ganska lätt att leva efter dem. Det är ganska självklart för barnen nu att man inte bits, rivs, sparkas eller slåss eller kallar varandra fula ord. Gör man det och beter sig kan det hända att mamma säger "Nu går du in på ditt rum och tänker över vad du gjort, sedan kommer jag in och vi talar igenom, vad som hänt". Barnet är argt som ett bi, men går in på sitt rum självmant (vi stänger inte in dem och vi lyfter inte in dem, vi skriker inte, utan vi pratar). Ca fem minuter senare går någon av oss vuxna in på rummet och sätter oss hos barnet och pratar om det som har hänt. Det slutar alltid med att barnet förstår att det inte var riktigt bra att tillexempel sparka på sitt syskon och vi pratar över hur det skulle kännas om det var tvärt om och att det andra syskonet skulle ha sparkats istället. Barnet kommer ganska raskt fram till att det skulle ju inte kännas bra. Vad gör man då? Jo man ber om förlåtelse och man måste också verkligen mena det. När vi pratar om de här sakerna kryper barnet oftast upp i famnen på mig eller pappan och vill kramas. Det känner att det gjort fel och vill ha lite extra närhet - vilket det så klart får! Det är ju då, när man har varit lite dum som man som mest behöver den där närheten och bekräftelsen. Vi kramas och pratar. Resultatet blir att barnet självmant går ut och ber det andra syskonet om förlåtelse och menar det av hela sitt hjärta, vilket syskonet också märker. Det är äkta och mycket lättare att förlåta. Sedan är den fadäsen glömd. Det är viktigt att markera. Även adopterade barn testar gränserna ibland kanske mer än biologiska. Det är viktigt att våga sätta gränser - viktigt att våga vara förälder! Ungarna är inte dumma. Är man 4+ förstår man ganska mycket.
Vi har sällan bråk här hemma nu och livet är ganska behagligt för alla i familjen. Det positiva uppmuntrar vi hela tiden och har ungarna varit extra duktiga, snälla och hjälpsamma kan det hända att det blir lite extra mys  och något gott efter maten (glass i går) , eller när vi är ute och handlar att det slinker med någon extra leksak, ett mjukisdjur, en målarbok eller något annat kul..... som de inte förväntar sig. Men överraskningar för att man varit extra duktig är alltid uppskattat i alla fall om man är 4 och 7.
Det funkar för oss!

Egentid med barnen tror jag är väldigt viktigt. Vi gör så några gånger per år. Jag tar ena barnet och åker tex till Legoland, Lisseberg, Tivoli mm  och bara vi två är borta och har riktigt roligt tillsammans under några dagar. Då bor vi på hotell, äter gott och gör en massa roliga saker. Ligger och myser i dubbelsängen på hotellet tillsammans, äter godis (vi är lite sparsamma med det annars). Vi har också tagit längre resor, till London och Paris. Vi åkte till Paris under 5 dagar och gick på Disney World, såg Eiffeltornet mm, åt gott och hade det allmänt mysigt. Vi har också åkt själva till vår sommarstuga under några dagar och gått i skogen. Den lilla har också fått motsvarande egentid både med mig och pappan, liksom den stora.
När den stora och jag är borta, så är det ändå viktigt enligt syskonet att även den som är hemma får lite extra presenter när vi kommer hem. "Nu har vi haft det så mysigt mamma, nu måste vi köpa något fint till P också, så hxn blir glad!" . Och plötsligt längtas det också mitt i allt det roliga hem till pappa och syskonet.

Egentid med barnen är guld värd, det är så underbart att ligga i dubbelsängen på kvällen på hotellet , mätt efter en god middag och prata med sitt barn om allt mellan himmel och jord och ha all tid i världen - det finns inget bättre!

Du skall inte känna dig som en dålig förälder bara för att du höjer rösten eller blir arg och frustrerad när barnen bråkar. Det är väl mer än mänskligt att känna så. Försök bara att ta kommando över situationen så det inte blir ett ställningskrig. Det är DU som är mamma och det är DU som bestämmer.
Gränssättning, men med kärlek är viktigt! Regler hur man skall bete sig mot varandra skall vara tydliga och behöver upprepas innan de sitter i ryggmärgen. Ibland bryts de och då får de nötas lite till. Det är där uppfostran kommer in!  Men det viktiga är att barnen förstår varför reglerna finns. Det är ju ingen kadaver disciplin och knäppa regler som ingen förstår det handlar om, utan regler om att man tex inte sårar varandra på olika sätt, fysiskt eller psykiskt, att man allt efter åldern hjälper till och drar sitt strå till stacken i familjen.

Vår filosofi är att familjen är motorn i livet och det är där man hämtar kraft . För att det skall gå smidigt behövs alla i familjen - alla är viktiga och alla skall vara med. Vi är familj och vi drar åt samma håll, vi hjälper varandra för vi älskar varandra!