Fick diagnosen Missed abortion idag på UV i v 12:(

2 stycken missed abortion här. Och två friska pojkar. Jag vet att det är skitjobbigt men det är absolut ingenting som säger att du inte ska kunna få barn. Det är hur vanligt som helst med missfall fast jag tror att få pratar om det.

Ta hand om dig och lycka till!

Blir ledsen att höra att ni är så många som råkat ut för det, men tyvärr måste jag säga att det är någon tröst i det också. tror ni förstår vad jag menar. Det känns på nåt sätt lite enklare att veta att det inte är superovanligt.Även om jag är så jävla helvetes ledsen just nu. Tror inte jag känner en enda människa som varit med om det här, iaf inte vad dem berättat.

Jag funderar på att imorgon säga att jag vill att dem gör en skrapning direkt så man slipper smärtorna och den antaligen långa tiden det tar:(.

 Och tusen tack för era kloka ord och förhoppningar om att nästa gång kanske det går vägen.
Vill ju så gärna ha ett barn och tiden kan inte vara med perfekt. Jag har någon jag älskar och vill dela mitt liv med och det enda som fattas är en liten bebis.
Det känns väldigt tomt nu.

Det är så mycket man undrar men antar att man kommer få bra svar från läkaren imorgon.
Kan för övrigt informera om att jag börjar få nästan svarta flytningar nu och en ganska påtaglig smärta:(. 

Min sambo har fått 3 stycken i vecka 11-13, enligt henne känns det för jävligt. Det var inte mina "barn" hon fick missfall med men ändå.

Hon trodde aldrig hon skulle bli mamma, men nu är hon gravid och hela graviditeten har hon varit orolig, även blödit 2 ggr som en mens, men hon går in i vecka 26 imorgon och hittills har allt gått jätte bra.

Håller tummarna att ni lyckas snart igen

jag har också varit med om samma, fick bruna flytningar och fick panik då, åkte till akuten men blev hem skickad.
fick gå och vara orolig i två veckor,hade då ringt 4 ggr och ville komma på vul,till slut fick jag komma då hade jag jätte ont kunde inte gå,då hade fostret varit död i 3 veckor. jag beklagar verkligen,jag vet hur det känns, vi hade också berättat för alla våra vänner och familj,jag kände mig värdelös, men jag lovar det kommer en dag då du kommer vara så lycklig ge inte upp.

har oxå varit med om MA och man känner sig verkligen lurad och besviken :´( sen tog det ett par år för oss innan vi blev gravida igen men nu har jag en son och en till bebis på väg :)

det som slutar i MA är ju embryon (räknas inte ens som foster) som inte är förstklassiga och man får väl tänka att det var rätt att den lilla inte skulle få födas fram (kändes verkligen som om jag väntade en dotter den gången trots tidiga missfallet) och hade jag fått ett friskt barn från det embryot hade jag väl istället aldrig fått min son som är världens underbaraste unge. livet blir som det blir liksom. i slutändan blir det nog bra men man får genomlida sorger, så är det ju... :(

Alltid jobbigt när det inte går vägen...
Hade själv ett MA i v 11-12, fostret var då dött sen v 5... startade med liten brunaktig flytning, sen kollade vi upp det samma dag, hade en känsla (som jag hade haft sista månaden) att allt inte stod rätt till... Fick de bekräftat på gynakuten att inget hjärta slog, fick tid en vecka senare för ny koll. Men natten efter så började jag störtblöda, massor, åkte in akut och hade då ett hb på strax under 60, blev akut sövd och skrapades.
Detta hände Juli 2009....3 Oktober samma år fick vi nytt plus. Och idag har vi en livlig underbar flicka född Juni 2010.

Det är jobbigt, men prata ut och tillåt er att vara ledsen...
Det finns alltid ett ljus i tunneln, men de är svårt att se när man står där... man känner sig värdelös och tänker att man aldrig kommer få bli mamma.... Vi fick göra VUL i v 7 när vi blev med barn igen, och såg ett hjärta, då släpppte all oro och vi kunde njuta av graviditeten...
LYCKA till...

Åkte in vid halv sju imorse för kunde ändå inte sova inatt någon av oss så kände att det är lika bra att ta tjuren vid hornen.
Vi var ensamma på akuten förutom nån jättegammal tant som yrade runt.
Fick direkt göra ett urinprov och blodprov och allt det där. Mina värden var jättebra blablablabla.
Fick sitta i det där ångestrummet med min kära pojkvän och vi grät som fan båda två. Sjuksköterskan var lite oerfaren och verkade typ bara vara ledsen men hon kunde inte svara på min frågor jag hade. Vid nio kom läkaren och hon var väl bra men verkade inte direkt ha någon emapti. Hon gjorde ultrljud och jag såg hur hela staven var blodtäckt när hon tog ut den:(. Hon konstaterade då att fostret var 8+5 och jag trodde som sagt att jag var 11+5.
Började hysteriskt gråta igen och hon ba ja stackars dig åh hej.
Fick träffa en kurator sen som sa något som var lite tröstande i det hela. " Man får  egenligen alltid räkna med minst ett missfall". 
I det här fallet är det faktiskt skönt att inte känna sig unik. 
Jag fick iaf definitivt inte göra någon skrapning för det hade dom minsann inte tid med utan jag fick med mig tabletter hem. Tog två såna där cytotec  vid klockan 11 och det har fortfarande inte hänt ett skit. Har knappt blött en droppe på hela dagen. Det börjar göra väldigt ont och jag har tagit många smärtstillande. Vill bara få det överstökat. Fick en sån ångestattack på sjukhuset så jag nästan sparkade sönder hela britsen och grät som en tok. Har aldrig känt sån här sorg i hela mitt liv. Tycker så synd om min pojkvän. Önskar jag kunde ta hans smärta också. Vill att tiden ska gå fort nu. Vill glömma detta och kunna gå vidare.
Jag vill så gärna ha ett barn. Känns ju så hopplöst nu:(