Fick diagnosen Missed abortion idag på UV i v 12:(

Nej vi har inte berättat det för allmänheten men många i hans kretsar vet om det. Men det är väl det som man minst bryr sig om nu.
Ska gå in och läsa din blogg. på nåt känns känns det lite som en tröst att läsa om andras erfarenhet kring detta och att det finns andra som vart med om det. Visste fan inte ens att det här kunde hända!
 

Tack för era kloka ord. Det känns lättare att veta att man inte är ensam om det här.
Jag onskar att jag hade fått ett missfall direkt där i v 8 för då hade smärtan och lite av sorgen varit borta nu.
Hur kan kroppen inte förstå att bebisen är död? Så många tankar som snurrar i skallen nu.
Nu börjar man klandra sig själv lite också, för i v 8 så försvann alla mina symptom. Brösten blev slappa och illamåendet försvann och molvärk var puts väck. Men man hör ju hela tiden att alla känner olika och hej svejs.

Jo nu har jag ju faktiskt varit gravid så det känns ju iaf bra.
Har gjort en abort tidigare och fått ett missfall(visste dock inte ens att jag var gravid då så det var väldigt tidigt) så jag trodde ju nånstans att tredje gången gillt liksom.
Är man född med otur eller.
Jag hoppas iaf att det går fort imorrn och att man snart är "fri" från fostret. Inget kul att sitta här och veta att det ligger en död bebis i magen:(.

Kram tack för era svar
 

Jag och min sambo är väldigt öppma mot varandra och han är lika ledsen som jag. Så förhoppningsvis klarar vi detta, vi har bara varit tillsammans i lite mer än i 1 år men han är verkligen mitt livs kärlek.
Han står ute och bygger på ladan nu för att få tankarna på annat:(. 

Tycker verkligen så synd om er alla som har fått vara med om det här.  
Det känns som om helvetet landat rätt över mig.

Vad härligt att höra att det gått bra för er efteråt. Hoppas det gör det för mig med.

Det känns som att detta är vanligare än man tror? Jag hade knappt hört talas om det!

Men en annan fråga, imorgon ska jag ju till gynakuten. Har läst mig till att pillrena är för jävla smärtsamma? Har ju gjort en abort med piller men det var nog för 8 år sen så kommer inte ihåg smärtan. Fick morfin i tid och otid har jag för mig.
Ska man be om en skrapning eller kan det minska chanserna för att bli gravid igen? (har nånstans fått för mig att det är så).

 

Blir ledsen att höra att ni är så många som råkat ut för det, men tyvärr måste jag säga att det är någon tröst i det också. tror ni förstår vad jag menar. Det känns på nåt sätt lite enklare att veta att det inte är superovanligt.Även om jag är så jävla helvetes ledsen just nu. Tror inte jag känner en enda människa som varit med om det här, iaf inte vad dem berättat.

Jag funderar på att imorgon säga att jag vill att dem gör en skrapning direkt så man slipper smärtorna och den antaligen långa tiden det tar:(.

 Och tusen tack för era kloka ord och förhoppningar om att nästa gång kanske det går vägen.
Vill ju så gärna ha ett barn och tiden kan inte vara med perfekt. Jag har någon jag älskar och vill dela mitt liv med och det enda som fattas är en liten bebis.
Det känns väldigt tomt nu.

Det är så mycket man undrar men antar att man kommer få bra svar från läkaren imorgon.
Kan för övrigt informera om att jag börjar få nästan svarta flytningar nu och en ganska påtaglig smärta:(. 

Åkte in vid halv sju imorse för kunde ändå inte sova inatt någon av oss så kände att det är lika bra att ta tjuren vid hornen.
Vi var ensamma på akuten förutom nån jättegammal tant som yrade runt.
Fick direkt göra ett urinprov och blodprov och allt det där. Mina värden var jättebra blablablabla.
Fick sitta i det där ångestrummet med min kära pojkvän och vi grät som fan båda två. Sjuksköterskan var lite oerfaren och verkade typ bara vara ledsen men hon kunde inte svara på min frågor jag hade. Vid nio kom läkaren och hon var väl bra men verkade inte direkt ha någon emapti. Hon gjorde ultrljud och jag såg hur hela staven var blodtäckt när hon tog ut den:(. Hon konstaterade då att fostret var 8+5 och jag trodde som sagt att jag var 11+5.
Började hysteriskt gråta igen och hon ba ja stackars dig åh hej.
Fick träffa en kurator sen som sa något som var lite tröstande i det hela. " Man får  egenligen alltid räkna med minst ett missfall". 
I det här fallet är det faktiskt skönt att inte känna sig unik. 
Jag fick iaf definitivt inte göra någon skrapning för det hade dom minsann inte tid med utan jag fick med mig tabletter hem. Tog två såna där cytotec  vid klockan 11 och det har fortfarande inte hänt ett skit. Har knappt blött en droppe på hela dagen. Det börjar göra väldigt ont och jag har tagit många smärtstillande. Vill bara få det överstökat. Fick en sån ångestattack på sjukhuset så jag nästan sparkade sönder hela britsen och grät som en tok. Har aldrig känt sån här sorg i hela mitt liv. Tycker så synd om min pojkvän. Önskar jag kunde ta hans smärta också. Vill att tiden ska gå fort nu. Vill glömma detta och kunna gå vidare.
Jag vill så gärna ha ett barn. Känns ju så hopplöst nu:(

 

Tack för era svar. Skönt att höra att det gått bra för er också.

Nu har störtblödningarna satt igång. Känns ledsamt.
Läkaren sa det kan ta upp till typ två dygn innan nånting "händer"? Kan det stämma?
Hur länge har smärtan suttit i och när har fostret kommit ut? 
Jag fattar ju att man kommer blöda länge men att smärtan och fostret ska komma ut relativt fort trodde jag? 

:(:(
vad gjorde ni under tiden?
vet inte hur jag ska stimulera mig själv. har legat och sovit från och till men finner ingen ro. är inte särskilt trött.
min pojkvän ligger och sover pga att han inte sovit ett skit sen i måndags natt för att han varit så orolig för mig.
 

Åh vilka bra förslag:).
Jag har proppat i mig 8 värktabletter så smärtan är än så länge nåt jag överlever.
Allt känns så mycket lättare med era svar och råd så ni förstår inte.
Jag känner ingen av er och det känns så bra att kunna skriva här och få så bra svar.
Det är ju så himla mycket man undrar nu!

 Ush maggis det låter ju inte klokt att behöva genomlida en dag på stan efter nåt sånt här:(!
ska försöka hitta en film där allt är åt helvete så min situation känns lite lättare.
 

Det här var det värsta jag varit med om:(.
Hade ju så ont igår så jag proppade i mig alla tabletter jag fick. Sitter på toan och det forsar blod och samtidigt börjar jag spy. Säkert 20 gånger!
Det var riktigt otäckt:(. Vid klockan 23 när jag trodde allt var över så satte jag mig på toa igen och då kom det ut någon som var stort som en apelsin. Sen kände jag mig helt tom. Efter det kände jag mig verkligen inte gravid längre.
Jag har knappt blött nånting inatt och nu blöder jag bara lite när jag sätter mig på toa.
Är det normalt eller kan jag vänta mig mer forsande? Jag har inga som helst smärtor längre förutom psykiska.
Vet inte hur jag ska kunna gå vidare. Man var ju så inställd på att man var gravid. Allting handlade om bebisen. Jag vaknade med ett leende på morgonen varje dag. Nä fan detta är för jävligt. Önskar att INGEN behövde gå igeneom det här, inte ens min värsta fiende.

Och du ElinSvensson, jag laddade faktiskt ner hela säsong 2 och 3 av sex and the city förra månaden så satte mig och plöjde några avsnitt:):). Fick mitt favoritgodis hemlevererat också:).
Dock hjälpte det faktiskt att kolla på Gynekologen i Askim, alla är så olyckliga i den serien och då känns det lite lättare.

 

Känns som man inte kommer bli lycklig försen man är gravid igen. 
Har börjat blöda igen och började lipa när jag insåg att jag nu kan äta sushi och dricka vin igen. Vill inte det.
Vill tänka på vad jag får och inte får äta och köpa alkoholfri öl istället för vanlig. Tror jag ska fortsätta med det.

Ja det är helt fantastiskt, är inne på säsong 5 nu:).
 
Jo nånstans har man väl hoppet om att det kommer bli bra tillslut.
Tack för all hjälp och era oerhört varma och fina ord.
Jag hoppas alla som fått ma får en frisk och underbar liten bebis nästa gång!
 

Jag har verkligen inte blött,blodat,blödit eller va man nu säger, sen i onsdags när missfallet kom. Endast TVÅ gånger på torsdag morgonen och nu imorse. Är det normalt eller?
Jag trodde man skulle blöda som fan? Eller kan det komma tillbaka? Vill verkligen veta.