Hur vågade ni skaffade syskon

"puffar" ingen?

hur jag vågade skaffa syskon till min prematurson? Eftersom ingen visste varför sonen kom för tidigt och vi ville ha fler barn så blev jag gravid igen och det hela slutade med ytterliggare en till prematurson (1:a i v.31 ":a i v.32). Nu vet läkarna vad jag har för fel, försvagad livmoderhals, vilket innebär att utan hjälp från sjukvården kommer jag att föda barn för tidigt igen.   

Trots detta så vill både jag och min sambo ha fler barn i framtiden (1-2 till) kanske om 2-3 år men skulle jag bli gravid redan nu så skulle jag inte göra abort. Neonataltiden var hemsk men inte för alltid tack o lov, att få ett prematurbarn är hemskt men att bli mamma är fantastiskt. Man kan aldrig oavsettom man har riiskgraviditet eller inte få någon garanti på att barnet blir friskt eller inte och det är en tröst jag bär med mig. Jag skulle enbart inte skaffa fler barn om en läkare avråde mig pga min "åkomma" men de läkare jag pratat med har sagt att nu när man vet om felet vet man även vad man kan göra för att hjälpa min kropp vid en graviditet.

tiden på neo löste vi genom att jag var där med sonen och pappan lämnade stora killen på dagis och var med oss under dagen.

Skulle jag blivit gravid så kort tid efter första förlossningen så skulle jag absolut gjort abort iom att dottern var 9 veckor på sjukhus och det var en traumatisk tid. Så kort tid efter hade jag absolut inte bearbetat något alls och ett barn till då hade inte varit bra. Absolut inte. Ett år efter dotterns födsel började jag känna att jag kunde hantera det som hänt, jag hade kommit förbi krisen och kunde se framåt.
Nu är dottern 2½ och vi väntar fler barn. Nu känns det inte konstigt men visst är vi rädda och orolig.

Vi ville ha ett barn till och den önskan övervägde oron över att det skulle bli ytterligare ett prematurt och tillväxthämmat barn.

Min andra graviditet var ganska lik den första. Långvarigt illamående med kräkningar. När jag väntade första barnet, fick jag tidig vattenavgång och blev inlagd i vecka 32+3. När jag väntade andra barnet, fick jag högt blodtryck och blev inlagd i vecka 33+0.

När jag blev inlagd på sjukhus, fick första barnet gå upp i tid på förskolan. Han gick 15 tim/vecka men fick i stället vara där på heltid för att följa makens arbetstider. Maken måste också göra justeringar på jobbet för att kunna hämta och lämna samt vara hemma på kvällarna.

Även andra barnet föddes prematurt och tillväxthämmat. Storebror var då 2 år och 10 månader. Han var hos mormor de första dagarna och sedan gick han tillbaka till förskolan på heltid. Maken lämnade honom på förskolan på morgonen och kom sedan in till neonatal och var där under dagen och åkte hem för att hämta storebror från förskolan. På helgerna var storebror hos mormor alternativt hemma med maken.

Angående abort... Det är svårt att säga, eftersom jag inte har varit i den situationen. Jag har svårt att tänka mig att jag skulle göra en abort.

Har svarat i din andra tråd, men kan tillägga här att jag blev gravid igen då mitt första barn var 10 mån. När mitt andra barn var 9 mån blev jag gravid för tredje gången.

Jag vågade bli gravid igen för att jag kände en... hur ska jag säga...  revanschkänsla. Jag tänkte positivt och fokuserade på att jag bara skulle gå tiden ut. Såklart kan man säkert inte påverka mentalt, men jag peppade mig själv plus att jag var ytterst vaksam på alla tecken, blev sjukskriven för tidiga sd och tog det extremt lugnt. Hade jag fått två prematurer hade jag dock inte vågat skaffa fler, då risken ökar till 40%.

Min första kom i v 36+2, så inte så tidigt för att vara tidig. Vi hamnade inte ens på neo (det var han 2 dagar för gammal för) även om han nog hade behövt det eller iaf fått en sond på en gång. 8 dagar fick vi dock vara kvar på sjukhuset.

När han var 4 månader blev jag gravid (planerat) igen men fick ett utomkveds. 3 månader senare var jag gravid igen, denna gång med tvillingar. Den ena försvann tidigt med den andra ligger i sin säng och sover. Vi visste att vi ville ha tätt mellan barnen och för oss kändes det helt rätt att dra igång verkstan tidigt.

Lillebror kom tidigt även han, i v 34+3. Vi låg på neo i 11 dagar. Sambon var hemma med sonen (skiljer 16 månader mellan dem) och kom på dagliga besök i 2-3 timmar. Vi blev erbjudna att få in en spjälsäng till storebror så att vi kunde bo där hela familjen, men det funkade inte för oss. Storebror har myror i baken och han klättrade på väggarna i det lilla pytterum vi hade. Inte lätt för en så liten, inget får man röra, ingen plats att leka, ingen mamma som kan lyfta upp en, konstig lukt....nej han hatade sjukhuset och började gnälla och bråka så fort han kom in på rummet.

Jag är inte rädd för att skaffa fler barn även om jag misstänker att även de kommer komma tidigt. Vi har varit väldigt lyckligt lottade och fått barn som varit stora för sina veckor (3030 g resp 2610g) och det har inte varit några problem med dem. Lillebror fick ligga i värmesäng och sen sola under 1 dygn, men mer än så behövde han inte.

Mina graviditeter har varit hyfsat lika, foglossning men i övrigt har jag inte haft några bekymmer. Ja förutom gbs, men det har jag inte känt av utan fått veta genom urinprov att jag haft. Fick en kraftig infektion efter min första förlossning (mycket möjligt att det var orsaken till att vattnet gick så tidigt) och hade i några omgångar nu med tvåan. Jag är nog tyvärr lite för smärttålig för mitt eget bästa eftersom jag inte känner av sammandragningar. Kanske hade förlossningen kunnat skjutas upp lite om jag känt av dem och mer eller mindre legat i sängen hela dagen? Fast å andra sidan, vem skulle ha tagit hand om min stora pojk då?