Varför är det inte lämpligt med surrogatmammor i Sverige?

Det krävs en kallhammrad sociopat eller knarkare eller nån som sitter jäääävligt pyrt till ekonomiskt för att vilja vara/klara av att vara surrogarmamma. Jag tycker dessutom det är fruktansvärt oetiskt. Det är att jämnställa med prostitution, utnyttjande i högsta grad.

Är du säker på att du verkligen menade sociopat?

Hur är det oetiskt?

Om vi ser det ur mitt perspektiv, jag vill inte ha barn själv längre pga diverse omständigheter i mitt liv men vill gärna att de som längtar efter barn skall få sina små.
Jag är frisk och kry, är fertil och har ingen hög risk för missfall.
De flesta surrogatmammor i tex England är hemmafruar som lever bra och har egna barn, enligt dem är de förberedda på att barnet är inte deras och därav inte heller sedd som deras trots att det växer i dem.

Prostitution är ingen offer position i alla lägen heller för den delen, vi har kvinnor i Sverige som väljer det aktivt som extra knäck.  

@Veronica 223; Eller någon som känner empati för andra människor och vill hjälpa någon annan medmänniska som av någon anledning inte själv kan få barn. Det finns "jobb" folk gör av andra skäl än ekonomisk kompensation.

@TS; troligtvis byråkrati och vanlig svensk jante-tänk. Ibland tror lagstiftare och andra makthavare att de är bäst lämpade att bestämma vad som är bäst för varje individ. Tyvärr ligger Sverige efter andra länder i denna fråga, vilket jag personligen tycker är synd då vi annars ligger i framkant i så mycket annat.

Ja det måste ju krävas någon som inte bryr sig om och ser andra människor som något viktigt utan gör det för pengarna för att klara av det, utmärkande för en sociopat.

Det är oetiskt för att majoriteten av alla surrogatmammor har svåra sociala situationer. Modersinstinkten är en av de starkaste instinkter vi har, och en psykiskt frisk människa som inte behöver surrogatmödraskapet för ren överlevnad klarar inte av att sedan lämna ifrån sig sitt barn, då är det något som är fel anser jag.

Dessutom så är det prostitution, du lånar ut din kropp för en summa pengar. Du kan inte likställa din kropp med en vara som någon annan skall få förbruka för att få ett barn, det är oetiskt tycker jag. Vem har dessutom forskat på hur dessa människor som lämnar bort sina barn mår den? Majoriteten knarkar väl sina upplevelser döda, eller lever så fattigt att de inte skulle överleva annars(och överlevnadsinstinkten är ju snäppet starkare än modersinstinkten så...).

Min särbo råkar ha diagnosen sociopat bland annat, en sociopat kan älska andra människor även om empati och moral alltid inte kommer naturligt.

Nu pratar vi om surrogatmammor i Sverige, har vi det så jävla dåligt så vi måste få massa pengar för ett barn? Jag tänkte inte på pengarna som tex ett par i USA betalar (kostar ju runt 80.000SEK för en förlossning där). 
Utan själva gärningen, en psyksiskt frisk kvinna som gör detta frivilligt och vet vad som väntas kan komma att lämna barnet, så alla dessa husfruar som agerar surrogatmödrar i typ England jag skrev om ovan är alla psykiskt sjuka och behöver pengarna?    

I Sverige är adoption inte så läskigt vanligt men se på alla dessa som adopterar bort sina barn i USA, tonårsgraviditeter, oplanerade ovälkommna barn.. en del får man tillochmed följa på tv och ja de är ledsna för att de ej kan ha dem eller för att det blev som det blev men ångrar inte sina beslut.

Bara för att majoriteten känner något är det normalt? Jag som frivilligt barnlös känner något annat, jag har vart gravid, jag har velat ha barnet men tog ett annat beslut för det var för det bästa och sedan ändrades min syn på livet radikalt, fortfarande så vill jag ge andra chansen och att vara gravid utan att ha ansvaret efteråt verkar rätt mysigt när man tänker på det utan att fundera på foglossningar och havandeskapsförgiftning.   

Men att adoptera bort ett barn efter det är fött är ju en helt annan femma. Att få betalt för att föda ett barn åt någon och att inte klara av att ha kvar det pga olika anledningar går ju inte att jämföras.
Visst finns det kanske de som är helt friska och vill göra det som en god gärning åt ett par, men jag tror att det är betydligt fler pundande socfall som kommer nappa på pengarna än mentalt friska sunda människor som kan tänka lämna ifrån sig ett barn de burit och kännt i nio månader.

Vad säger rakt av att det skulle handla om en ersättning i Sverige egentligen?
Bara för att det sker i andra länder? 

Ja om man frivilligt, utan ersättning mer än att man vet att man gjort en god gärning, riskerar de komplikationer en graviditet och förlossning innebär och sen ev. efterkommande psykiska påfrestningar av att ha gett upp ett barn, då är man nog inte riktigt frisk.

Så gör man goda gärningar är man inte riktigt frisk, tar man pengarna är man sociopat enligt dig..

Finns det någon sida av myntet som du tycker är frisk eller känns det som du kommer till S:t Görans slutna avdelning så fort du kliver utanför dörren? 

Nej, men om man vore ute efter pengarna och inte har några känslor som kan binda en till et liv man burit i nio månader kan jag väl förstå att man gör det, men bara av sin goda viljas skull utsätta sig för riskerna, det köper jag inte. Och ja, jag är anti i frågan om surrogatmödraskap, ifall det inte gått fram.