hur får man hjälp mot förlossningsrädsla, och hur?

En doula kan vara bra. Jag har ingen egen erfarenhet, men har det kan ju vara värt att kolla upp!

Be din bm skicka en remiss för aurora-samtal. De som jobbar med aurora är vana vid att handskas med rädsla och kan hjälpa dig med att t.ex prata igenom förlossningen, vad som hände och hur man kan göra för att det skall bli bättre nästa gång. Du kan även få besöka tidigare förlossnings-bm för samtal om vad som hände då, besöka förlossningen om det skulle kännas bättre. 
De kan skriva in i din journal ev önskemål, behov och rädslor etc. så att detta kan tas hänsyn till vid kommande förlossning. Även din BM kan vara tydlig med sånt i journalen så att personalen på BB vet vad som hänt och så då det är dags för nästa....

 

Jag hade ett brev med mig till min första förlossning, och det verkar dom ju knappast bry sej om. Usch..... Hela tiden från det att jag blev igångsatt tills vår dotter var ute var rena skämtet.. Så jäkla nonchalant personal... Ingen coachning alls, ingen som fattade att jag hade piiiiinvärkar och öppnades snabbt efter igångsättnings gelen ( dom trodde jag skulle få nått å sova på och kanske föda dan därpå eller senare..) , ingen lustgas ens förrän efter 4 (!!!) timmars plåga med HEMSKA värkar varannan minut.... Ett jääävla tjöt om att jag skulle bada , upp och gå osv bara.... Sen när jag bad å bönade om epiduralbedövning så tog det en hel evighet innan dom kom till skott, och när dom skulle sätta i nålen fick jag värkar hela tiden och blev jätte orolig att dom skulle sticka fel, och sa det åxå. Då skrattade dom bakom ryggen på mej!!!! ( min sambo blev jäkligt sur på det..) Sen när dom väl satt den så var jag redan öppen 8 cm.... Och när jag då fick krystvärkar så skrattade dom bara å sa -näääe, det kan du inte ha än du är inte helt öppen än... Och så skulle dom gå på rast!!?? Men en snäll elev stannade hos mig till slut.... dom andra gick......

Sen stannade allt av, det blev kaos. hjärtljud sjönk, folk strömmade in.. klipp och sugklocka blev det till slut

Har aldrig kännt mej så utlämmnad och nonchalerad.. fy faan....   

Fy vad hemskt TS :( Det är ju sånt alla förstföderskor är rädda för (och antagligen andra också). Man vet ju aldrig vilken personal man kommer råka ut för... tycker att det är bra att du vill ta tag i det nu, du vill ju inte uppleva något traumatiskt igen! Aurora är ju ett bra tips, kan du prova det?

Då skall du definitivt ta och be om aurorasamtal om detta! Att få in vad du känner och önskar i journalen är bra för det ligger sparat - även om det byts personal mm under förlossningen. För mig hänvisade min BM till mina auroraanteckningar med ett stort OBS! på flera ställen i journalen så att det absolut inte skulle kunna missas av förlossningspersonalen. 

När det gäller EDA kan det vara så att narkosläkaren som lägger den är upptagen, mer livshotande tillstånd inom sjukhuset prioriteras före normal förlossning - så därför kan det dröja om man har otur....

Men det finns inte någon ursäkt för att inte bli väl omhändertagen! 

Hoppas att det gå bra!

Kram & Lycka till 

Hur fungerar ett Aurora samtal?  Det jag behöver ( känns det som) är vissa garantier när det gäller att bli tagen på allvar, coachning ( att dom säger till när man ska krysta osv), ta mig på allvar när man säger att värkarna är outhärdliga och täta och inte bli nonchalerad. Hade dom haft ett sånt där band runt min mage som mäter värkarna ( har glömt vad det heter *s*) så hade dom sett hur ofta och hur mkt jag plågades! osv osv..

Vad var det som bm skrev obs framför, och tyckte du att det hjälpte? Ska ta kontakt med min bm så fort det blir aktuellt med en liten till och se om hon kan hjälpa mig med remiss.

Min BM hänvisade hela tiden till Auroraanteckningarna och skrev just "OBS! Se aurora!" på var och varannan rad så att förlossningspersonalen inte skulle kunna missa att det fanns sådana.

I min journal fanns just mina önskemål - liknande de du beskriver - gällande behov av stöttning, smärtstillande och hur jag ville att de skulle bete sig mot mig.  

Aurorasamtalet jag var på var med en BM som arbetade på förlossningen - och var egentligen ett vanligt samtal då vi gick igenom det som man behövde prata om, vad som hänt och hur man skulle velat ha det i stället. Hon kunde i vissa fall förklara och räta ut en del saker. Utifrån detta samtal kunde man sen gå vidare om det fanns behov - ytterligare samtal, besök på förlossning el liknande. 

Efteråt gick vi igenom hennes anteckningar och ok-ade dem tillsammans.  

Min forsta forlossning var snarlik din. Fast de skickade hem min man vid 22 for att jag inte var i 'active labour', 2 timmar skrikande ensam pa ett rum tills BM kom in och sa att jag forde for mycket ovasen och att hon maste kolla mig och da var jag redan 5 cm. Innan dess fick jag alvedon - hjalpte ju inte mycket!! Blev erbjuden lustgas och min man kallades tillbaks till sjukhuset. Epidural fanns det inte tid med for allt gick jattefort tills han fastnade, hjartljud sjonk, sugklockan for av, de klippte mig annu en gang och provade med tanger men det gick det heller och sen blev det sugklocka igen och da antligen kom han ut. Dock i sa daligt skick att han blev tagen direkt till special care och jag log kvar i blodbadet.

Jag har verkligen panik infor forlossning nummer 2 och jag ar bara 7 veckor just nu men har redan varit pa besok pa ett annat sjukhus och pratat igenom vilket stod som finns. De kommer att erbjuda mig VBAC samtal aven om jag inte hade kejsarsnitt. Far se hur det gar. Jag ska pa inskrivning den 5e sa ska ta upp detta med BM da.

Man ar ju verkligen utlamnad nar man foder och jag vill inte kanna mig som jag gjorde sist.