Jag svarar också så till sambon om han skulle gnälla om nåt, typ att han är trött eller så... "Mmm, men vad tror du JAG är då, vi kan byta om du vill?!" säger jag. Och jag tror det är dumt, det är det jag menar med att man nog får bekräfta dem och det de säger och känner. Naturligtvis inom rimliga gränser, men tänk själva att ständigt mötas med en sån motkommentar. Jag skulle bli vansinnig ;)
Milamila, åh jag vet inte riktigt vad jag ska säga :( Hörde han inte ens av sig? Jag leker hobbypsykolog idag, tror du att det kan vara att han insett allvaret i att ni ska få bebis, och att bebisen snart är här? Nu låter det här väldigt konstigt, men jag kan faktiskt bli lite avundsjuk på killarna som faktiskt har möjligheten att dra sig undan. Vi älskar inte varje sekund av att vara gravid, men hur gärna man än vill så kan man inte pausa det en enda minut. Det pågår hela tiden och vi blir ständigt påminda om att vi har en liten därinne.
Misstolka mig inte, jag älskar att jag är gravid och jag älskar bebisen i min mage. Men det vore så skönt med en paus, att få tillbaka min kropp och kunna vara helt själv. Inte ens när bebisarna kommer ut har vi samma möjligheter att bara dra en stund som papporna har. Våra modersinstinkter och känslor hindrar oss på något magiskt vis.
Jag förstår hur du känner, att du inte orkar med att han ska flippa nångång i månaden. Han ska faktiskt bli pappa nu, och även om han inte insett det på allvar förrän nu så borde det knappast komma som nån överraskning för honom. Han kommer tillbaka, och då hoppas jag att hans förnuft har kommit tillbaka. Stor kram!