Du som är läkare, psykolog, lärare, behandlingsassistent, socionom eller liknande, hur hanterar du sexuell attraktion till patient/klient/elev?

Endel unga missbrukande killar (och tjejer för den delen) kan ha ett sådant beteende, ett sätt att ta sig fram i livet liksom. Gärna när de kommit ur en period o bedyrar att de aldrig ska göra om det igen.

Nu vill jag tillägga att det jag menar absolut inte handlar om att vara avstängd, kylig eller alltför distanserad. Jag känner att empati, värme och personlig närvaro är centralt i mitt yrke som läkare för att det ska bli bra så jag tycker inte att det är just där det ligger någon skillnad. Det går utmärkt att vara det utan att samtidigt riskera att bli kär, för privat eller tafsa mentalt på patienter. Samtidigt är det ju klart att det är en skillnad i hur man som patient ser på en kurators funktion och på en läkares funktion och därmed också skillnad i förväntningar och beteende gentemot dem.

Det är nog mer en fråga överlag om vad som karaktäriserar att vara professionell respektive oprofessionell.

Nja... jag tror att man faktiskt måste visa en del av sin personlighet för att få förtoende och kunna hjälpa den andra personen (om det är en form av "behandlingssamtal") men man måste vara försiktig så att man själv inte lämnar FÖR mycket information om sig och sitt. Det SKA handla om "klienten", inte om mig. Men vem vill sitta och yppa sitt innersta för en människa som inte säger NÅGOT som sitt eget, som inte visar några känslor eller förtroenden. Det är ett avvägande så att man inte blir privat, men behåller sin personlighet. Tror jag.

Nej alltså det är ju en sak att känna sig attraherad, vilket jag också säger att jag gjort men något helt annat att agera på det och låta det påverka ens arbete, det är oprofessionellt. Jag har aldrig påverkats såpass att jag inte klarat att jobba med personen mer, den där attraktionen brukar lägga sig då de blir det rakt motsatta, väldigt oattraktiva ;)

Hur sätter man ord på det? Jag får fundera. Jag vet att jag lyckas iaf och fler med mig. Jag ser det inte som konstigt eller svårt. Däremot vet jag att det kan vara väldigt svårt att förklara för andra. Jag pratade med min väns man härom veckan och han framförde att han tycker det är skumt med manliga gynekologer. Det var faktiskt omöjligt att förklara för honom hur asexuellt ett läkar-patientmöte är.

Klart är att för mig öser man inte empati, värme och personlig närvaro ur samma brunn som man öser ur när man är privat, flirtig osv. De sitter inte ihop utan finns som resurser i en fristående från varandra.

Men tänk om det verkligen är ens drömpartner som råkar vara en elev/patient/läkare?

Kärlek borde aldrig vara fel, så länge alla inblandade är med på det hela. 
Min åsikt  

Inte två... jag menar egentligen att man kan mobilisera olika känslor och beteenden separat från varandra. Skruva på mer av det ena eller andra beroende på vad som behövs i olika situationer. Att vara göra sånt som förmedlar det privata skruvar man av.

Nej, jag är inte attraherad av de sidor som mina klienter uppvisar. Klart jag kan se att en person ser bra ut, men jag skulle aldrig komma på tanken att tänka att det är synd att vi inte sågs i annat sammanhang.
Jag är säker på att jag inte flirtar omedvetet eftersom jag inte dras till såna typer som mina klienter. Om jag hade gjort det så hade jag varit på fel plats (medberoende eller hjälparpersonlighet).
Den delen av min personlighet som jag lämnar hemma? Den "privata". Den som skämtar mycket, är ironisk och är ganska "bubblig". Jag kan såklart skratta och blanda in delar av min personlighet men på ett strikt professionellt plan. Jag är medveten om mig själv och såpass säker på min yrkesroll att jag kan bjuda på mig själv utan att vara privat.

Jag förstår precis hur du menar (skrev tidigare i tråden, är också läkare).

Ett ganska konkret (men lite extremt) exempel är när man under utbildningen skulle närvara på obduktioner. Att man fokuserar på att hitta orsaken till dödsfallet, och behandlar den avlidne med respekt, men man går inte in och tänker på hur det skulle ha varit om detta var min pappa eller mormor osv. Man håller en professionell distans.Jag vet inte om så är fallet. Är visserligen inte insatt i hur utbildningen till psykolog/socionom ser ut, men som läkare tränas man i att bemöta patienten på ett professionellt sätt. Jag har en helt annan medvetenhet idag än jag hade innan kring hur jag förmedlar empati både verbalt och med kroppsspråk, och visst finns det patienter som har läst in för mycket men även där har jag lärt mig bemöta detta på ett sätt som visar respekt för patienten. De är i ett utsatt läge och visar sig svaga när de möter oss, fysiskt men ofta även emotionellt. Farhågor, privata problem, psykisk (o)hälsa...det är sådant man stöter på i så gott som alla specialiteter med patientkontakt.