Fattar mig ej på vissa fattiga

Så då har du inga problem med att jag beklagar mig över att vi inte har råd att göra något speciellt på semestern i år pga en massa utgifter kring möbler trots att maken har en inkomst på 81000 i månaden före skatt? Visst är det synd om våra barn som får höra att vi inte har råd att åka till Gröna Lund?

Nej, varför ska jag ha problem med det?
Jag anser inte att det är upp till mig att analysera och döma era utgifter efter mina förutsättningar. (hänger du med på hur jag tänker, jag är trött och snurrig)

Ja, självklart kan det vara det, det beror på så mycketr annat också mer än det där enda besöket. Fattiga barn har aldrig råd (jag vet generaliseringar) medan dina kanske var där förra veckan. Men visst kan det fortfarande vara synd om dem.

Japp, jättesynd om oss är det. Tycker verkligen att bidragen borde höjas.
Mina barn har aldrig varit på gröna lund, vi har inte haft råd utan istället åkt på billigare semesterar som passat vår plånbok. Typ tältcamping på badplatser.

Fast nu blandar du ihop alltihopa och lägger till en hel del så du kan inte ha förstått vad jag menade.

Helt OT men jag är skitglad att jag är trött för jag måste upp astidigt i morgon så jag hoppas att jag kan somna snart.

Vi ses säkert igen i den här eller annan diskusssion

Fast det  är ju inte bara att knalla ut i skogen och kasta sig i närmaste tuca.
Det kostar ju att campa också och tält kostar pengar.
Luftmadrasser, liggunderlag osv kostar
Maten man ska ha med sig är inte gratis och på nåt sätt måste man komma till campingplatsen också, med bil, buss eller cykel, inget av dom sakerna är gratis.

Så hur man än gör så kostar det i nån ände.

Fast man behöver inte köpa. Vi lånade tält, vi lånade liggunderlag, sovsäckar hade vi visserligen sedan grundskoletiden. Vår ettåring fick ligga i min sovsäck. Vi lånade stormköket. Äter gör vi hemma också. Cykel har alltid varit ett prioriterat ägande för mig eftersom du sparar så mycket pengar i det långa loppet.

Efter ett tag, när vi hade ekonomi till det, köpte vi ett tält (som vi lånat ut när andra behövande har behövt) och likaså ett stormkök. Vi brukar använda det även när vi kört lite längre för att hälsa på hos folk. På så sätt kan vi stanna enkelt vid vägkanten och laga lite mat istället för att äta på McDonalds.

Hur mycket saker kostar beror på i vilken ände man börjar.

Det är där det socciala skyddsnätet kommer in. Ni hade det och hade möjlighet att låna, långt ifrån alla har det och mig veterligen finns det inga utlåningsverksamheter någonstans för behjärtansvärda ändamål.
(Bra tanke dock)

Just socialt skyddsnät är en stor faktor bakom varför en del klarar sig bättre än andra.

Fattigdom kan nog vara olika från fall till fall. Det finns den reella fattigdomen där du lever på existensminimum eller under, sen har vi den fattigdomen där föräldrar inte kan priotera och leva efter en budget.

Jag personligen växte upp med en syster och en mamma, pappa dog då jag var 7 år och mamma fick då barnpension för oss barn. Hon hade då en inkomst på 2x barnbidrag (=1500kr) 2 X barnpension (=4400kr) och sin lön (ca 8000kr) allt räknat efter skatt med en total på 13900kr och på något magiskt vis var det ALLTID alldeles för mkt månad kvar i slutet på pengarna. Som barn hade jag aldrig tillgång till hobby eller andra aktiviteter som kostade, inte heller "skoltröjor" eller kunde aldrig vara med på skolutflykter som kostade, här snackar vi om 50kr som mest!
Jag var alltid den ungen som de andra barnen behövde dela med sig till om vi var på "vanlig" utflykt, man gick helt enkelt typ 2 km och fikade.. Var alltid den som fick fråga hela klassen om de hade något syskon som kunde låna ut skidor/skridskor osv om vi hade det på schemat i skolan.

Hon var aldrig med på julen som vanliga föräldrar, eller på skoluppvisningar, hon valde att jobba istället. Hon valde att priotera sin karl (som tjänade 3ggr mer än hon, om man räknar in totalinkomsten för henne) hon kunde köpa en vinterjacka åt honom medans jag gick i flipflops till skolan i mitten av oktober, hon la ned en förmögenhet (i vår budgets synpunkt) på bussresor till honom medans vi var utan ström på sommaren. Det tog ett tag innan jag förstod att detta inte var normalt, att andra familjer inte var utan ström på sommaren.

Så det här med fattigdom kan vara en svår nöt, är man verkligen fattig för att man inte ger sina barn en mobiltelefon, eller inte har råd att åka på regelrätt semester? Eller är man fattig då man inte förstår pengars värde och inte har lärt sig att priotera?
En semesterresa kan var att åka till närmsta djurpark, större utomhusbad med lite roligare åkattraktioner, eller varför inte till en kringresande tivoli eller cirkus?

Jag är livrädd för att bli som min mamma. Att inte kunna priotera mina (kommande) barn, att inte vara där för dem både fysiskt, materiellt (syftar här på att kunna finansiera en hobby, en aktivitet) och känslomässigt.

Sen finns det saker som bortskänks. Blocket finns. Någon annan känner någon med en stuga Öland eller är i stockholms skärgård.
Eller så går man en vandringsled och sover i det vindskydd som oftast finns. Gratis.

Ja det tror jag också är en viktig del.
Bara känslan av att det finns nån som kan hjälpa en gör att "fattigdomen" inte blir så påtaglig.

Inte bara hjälpa med saker eller pengar utan att veta att det finns NÅN som kan skjutsa om det skulle hända nåt.