Fattar mig ej på vissa fattiga

Men "Fattigdebatten" talar om samhällets ansvar. Jag kan inte se att "samhället" kan lösa alla problem relaterade till denna relativa fattigdom i alla omgivningar, kan du?

Fattigperspektivet handlar minst lika mycket, om inte mer, om andra faktorer än den ekonomiska. Där har alla samma utgångspunkt eg så det ÄR andra faktorer som spelar roll. När det gäller fattigdom tror jag att det största misstaget, från alla sidor, är att tro att det finns självklarheter eg...

Gör den? Eller det beror nog på vilken "debatt" man följer...
Samhället kan inte lösa alla problem men det går faktiskt att göra oändligt mycket mer än vad som görs idag. Tex att förhindra att barnfamiljer vräks.

Jag är mest imponerad att du hämtar all din information på aftonbladet.
Det och att du svänger dig med siffror du inte begriper dig på. 18 000 för mat till..
Jomen visst serru.

Nej du har varit övertydlig i att visa att det bara existerrar två färger i din värld. Svart och vitt . Det saknas helt gråskalor däremellan.

De som lever på socialbidrag ska få tak över huvudet, någon form av mat i magen och några kläder på kroppen sen ska de knipa käft för allt annat är offermentalitet.

Bra att vi har få sådana som du eftersom vi annars skulle få en permanent del av befolkningen som lever i ren misär.

Jag utgår från att det inte var dem du tänkte på, men kan inte låta bli att fråga hur ditt resonemang går att tillämpa på lågbetalda yrken som bibliotekarie, arbetsterapeut med flera, där man inte ens går jämnt upp utan direkt back jämfört med dem som enbart har gymnasium? Ska vi också vara glada att vi under våra år på jobbet "fått en väg in på arbetsmarknaden" eller "kontakter, meriter och färdigheter" (utöver dem vi skaffade oss under våra år på högskolan då alltså)?

OT Bibliotekarieyrket är mer troligt lågbetalt för att det har delvis samma historiska bakgrund som sjuksköterskeyrket, en historia där det tidigare bemannats av ogifta kvinnor från övre medelklassen som inte behövde lönen för att försörja sig.
Att du tycker det räcker med en kortare kurs för att kunna jobba på bibliotek visar mest på din okunnighet om vad arbetet handlar om; förmodligen förväxlar du det med den försvinnande gruppen biblioteksassistenter som suttit och stämplat böcker i lånekassan. För jag tror inte att du tänker på ämnesbibliotekarierna på de tekniska högskolorna eller på teknikföretagen, där ett gott arbete kan kräva motsvarande examina i ämnen som biologi eller fysik förutom bibliotekspåbyggnaden (dessa ligger gissningsvis inte i det nedersta lönespannet dock) eller den personal som lär ut informationssökning till forskare och medicinstudenter på de medicinska fakulteterna. Att bibliotekarier med systeminriktning sitter och utformar databaser vet jag inte ens om du är medveten om.  Och även före IT-explosionen (på fackbiblioteken använde man databaser långt innan internets genomslag) behövde både katalogiserare inom diverse språkområden och generalisterna på folkbiblioteken en betydligt bredare kompetens än en gymnasist.

Men om det underlättar resonemanget att i stället ta ettt par exempel  från andra yrkesgrupper: Ditt resonemang om att låglöneyrken är bra för att få arbetslivserfarenhet, skaffa kontakter och meriter känns  tveksamt även på säg sjuksköterskor (en bekant, förvisso nyutbildad, har gått in på Sahlgrenska med drygt artontusen i månadslön) och sjukgymnaster (mitt privata exempel har någon tusenlapp mer men en person som jobbat några år).

Givetvis finns det värre exempel men skulle jag dra upp säg arkeologer, arkivarier m fl (pga krass arbetsmarknad vanligt med sk praktikplatser och dito lön, dock med krav på högskolestudier från "praktik"stället) så hör väl förmodligen även de till sådana du tycker att man kan komma in från gatan och sköta.

De finns ju de också, men det vore konstigt om de var i majoritet.

Själv har jag absolut aldrig uppfattat min barndom som ekonomiskt begränsad (det har väl också att göra med hur det ser ut i omgivningen) men visst, vi hade ett socialt nätverk. På utlandssemester (bussresor till Louisiana borträknat) var vi inte förrän jag var femton (en vecka hos en utlandsjobbanade släkting). Ledigheterna tillbringades på landet hos släktingar, i en landsända där många stadsbor semestrar. Hur ekonomin såg ut vet jag faktiskt inte, det var inte något jag funderade över.
Mamma var ensamstående vilket också tycks kvalificera för facket ömkansvärd och fattig enligt somliga, dock högutbildad och med lön som inte låg allra längst ner.
Vi hade blandat umgänge både i skola och privatliv, som jag i efterhand förstår både sådana som hade det bättre ekonomiskt än vi och sådana som hade det sämre.  Hade jag haft en annan bekantskapskrets är det förstås fullt möjligt att jag hade uppfattat oss som "fattiga". Eller välbärgade..

Jag tror vi ser olika saker i det inlägget. Det var inget större fel på deras inkomster vad jag förstår; problemet låg i mammans hushållning. Med en änkepension (om föräldrarna var gifta när pappan dog) hade väl förmodligen mammas pojkvän fått dyrare presenter men inget ändrats för hennes barn.

Vinkeln i ditt/dina inlägg brukar jag ta när jag hamnar i diskussion med utpräglade moderater. Det innebär inte att jag är blind för andra aspekter i "fattigproblematiken". (Och ja, jag har egen erfarenhet av inkomster under socialbidragsnivå, både egen och i min närhet.) 

Det stämmer att det handlar om att vissa inte har resurser. Men det är inte alltid på den ekonomiska sidan, vare sig i reda pengar eller i inbytesvärde från nätverk, dessa resursbrister finns. I min erfarenhet handlar det inte sällan om att prioritera annat än vad de flesta andra skulle se som nödvändigt och om bristande (förmåga till) planering.
Jag tror inte alls att det är roligare med bristen ligger på den sida som handlar om att hålla i de pengar man har, vare sig bakgrunden är brist på kunskap, känslomässig problematik eller annat. Snarare känns det jobbigare för personen, som - är min erfarenhet - då oftare har en upplevelse av maktlöshet och brist på inflytande än den som "bara" har ont om pengar.
Men jag har svårt att se en lätt lösning på den typen av problem. Att bara fylla på med pengar - även om de resurserna skulle finnas - ser jag som en tveksam åtgärd. I somliga fall skulle de inte hjälpa, åtminstone inte utan mycket stora tillskott, då den andra problematiken är alltför djup och pengarna skulle ta slut ändå. I andra fall skulle det kanske fungera med de extra tusenlapparna. Dock kan jag, och det kan man förstås se som missunnsamt, se en orättvisa i att kontinuerligt ge personer ett extra tillskott till lön eller annan inkomst av gemensamma medel för att de i motsats till andra inte förmår att hushålla med t ex socialbidragsnivå.

aussie- gud vad jag håller med dig nu.
Har tidigare bott i ett område där det flesta var fattiga. På ett sätt var det så mycket enklare, även om det aldrig släppte in oss i gemenskapen eftersom vi var svenskar så kände jag inte utanförskap på grund av fattigdomen. Nu är vi fattiga men har mycket resurser ändå, socialt och intellektuellt som gör att fattigdomen inte märks betydligt hos oss vad gäller saker och prylar förutom en tjock tv då. Men datorer och mat på bordet finns det gott om. Även för eventuella gäster.  Nu bor vi i ett område där majoriteten i området runt omkring har det rätt så gott ställt. Men i det hus vi bor i har man det oftast inte så bra ställt även om det finns oxå. Här känner man mer stress över ekonomin. Men jag hoppas ändå att min dotter kan få större chans här än i det förra området att utveckla sin fulla potential. VIlket jag vet är enormt stort. Det lilla jag sett av skolan inför höstens skolstart så har jag stora förhoppningar på personalen att ta hand om min dotter. Vilket de inte hade haft möjlighet till i det förra området. Då all tid upptogs till slagsmål och diverse problemlösningar mellan olika grupperingar på skolan.

Eftersom preventivmedel är så dyra?

Man får mer i socialbidrag ju fler barn man har

tror människor blir lite desperata, vill förgylla deras barns barndom med en resa. Men visst är det tokigt tänkt.

Pengarna räcker gott och väl till om man har förmågan att handskas med pengar, alla har inte den förmågan för det första. Och det är ansträngade att leva så här år efter år. Ett år eller två år går bra. Men efter 5 år på försörjningsstöd och 5 år på studielån så är man trött att aldrig kunna unna sig något. Att aldrig kunna köpa det där lilla extra. Tjabba eller nåt- Hur länge gick du på försörjningstöd? Jag har levt på existensminimun i 11 år nu. Först som student och nu som socfall. Det är jäkligt tufft kan jag säga. Det första åren gick kanonbra, det var inga problem alls. Men nu börjar det bli tufft.Dels har matpriser stigit utan att försörjningsstödet har stigit. Och dessutom har jag en dotter som börjar vilja ha allt mer saker. Även om hon är så klok och förståndig och vet om att jag inte kan köpa allt till henne. Det är klart hon bråkar men hon bråkar om billiga saker. Men det är tufft att veta att hon inte kan få allt hon vill ha inte ens allt hon behöver kan hon få. Jag kan säga jag har inga laster förutom pizza då. Men det blir tufft när man går så här många år.