Fattar mig ej på vissa fattiga

Nu har vi inte socialbidrag men normen för oss ligger på
Riksnorm
1 åring - 1900
4 åring - 1900
6 åring - 1900
7 åring - 2130
2 vuxna - 5120
gemensamma utgifter 6 pers: 1870

Hyra 6100 (vi har visserligen en hyra på 7100, men här godkänner de inte den hyran)
el ca 1300
Hemförsäkring 180 kr

Totalt skulle vi få 22400 kr i månaden inkl alla bidrag om vi hade socialbidrag.

På det så skulle man se få extra pengar för tandvård, läkarbesök, mediciner, glasögon, barnomsorg, fackavgift, a-kasseavgift  och busskort om det behövs för att komma till jobb/praktik.

Här kan ni själva kontrollräkna www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/A...

Okej, tack!

Vad är det för regler gällande busskort? Måste man betala det själv? Eller ansöker man om åkremsa om man behöver åka in till stan för en arbetsintervju.

Men är inte du anonym?

Varför ska jag tro att evelinas mamma fick mindre i försörjningsstöd än vad de hade rätt till? Den summa de hade rätt till SKA räcka till att låta evelina åka och bada någon gång då och då. Försörjningsstödsnivån är fullkomligt rimlig, men man får anpassa sig efter den.

Klart att evelina hade en ganska dålig barndom, och hade haft en riktigt horribel om det inte varit för stödfamiljen, men jag tror inte att det beror på att fösörjningsstödet är för lågt utan på att evelinas mammas utgifter var för höga.

Det finns inget i berättelsen som tala om vad evelinas mamma lade pengar på, bara att de hade det knapert i slutet av  månaden och att evelina fick höra att "de inte har råd" ofta.  Skulle Fredrik Reinfeldt beklaga sig över att han inte har råd, eller hans barns behov lades åt sidan eftersom han prioriterade fel så hade jag dömt honom precis lika hårt. Evelinas mamma borde, precis som så många andra, klarat sig på det försörjningsstöd familjen fick, varför de inte gjorde det kan jag inte spekulera i.

Men det berodde INTE på att försörjningsstödet är så lågt räknat att man inte SKA ha råd. Försörjningsstöder är beräknat så att man ska kunna överleva på det, varken mer eller mindre.

Jo, men det behöver jag inte, och hade inte heller behövt om jag gick på försörjningsstöd.

Nu vet jag inte riktigt vilken text du läst, men jag skyller hela evelinas dåliga barndom på hennes mamma, hon hade tur som fick en stödfamilj, för utan dom så hade just evelinas barndom varit ännu sämre.

Att jag dessutom skulle döma vem som helst lika hårt om de prioriterade bort sina barns behov, trots att det ska finnas pengar till dem, tyder väl snarare på att att jag inte hänger upp mig på begreppen "fattig" och "rik" eftersom dessa är högst relativa.

Du kan vrida och vända på det här hela dagen, försörjningsstödet går att leva på, oavsett vad du anser om det hela. Man kan ju till och med, som jag, vara slösaktig och ändå klara sig bra på motsvarande summa 

 

Det verkar som om du var med när Ann Wibble (fp)  meddelade svenska folket att man ska ha en årslön på banken.   Visst är det en bra målsättning.

Fråga: Går tråden ut på att "lönedumpa" Sverige?

(Tills någon säger emot ser det ut så.)

Jag tänker på ett vidrigt caféjobb jag hade i min ungdom. Man skulle laga 500 sandwichar, 75 räktallrikar och kycklingsallader på tid. Öppna caféet, ta emot leveranser, ställa ut varor etc. Invänta hundratals kilo frysvaror som skulle ner i fryslagret. Cafét var på 4 våningar, man gick upp och ner i en liten spiraltrappa. På 2h 45.
Det var en fruktansvärd stress. Chefen hade testgjort det en gång, och sa: Det SKA gå.
För alla andra tog det dock mer än de 2 h 45 min som man hade betalt för.
Men chefen sa ständigt åt allas liksom passiv-agressiva missnöje: Jag har klarat det på mindre än så. Det SKA gå. Därför får ni inte mer lön än för 2 h 45. Varför ska jag betala om ni sölar, nör jag VET att det går att få det gjort på 2 h 45?

Minns Maja som röd i ansiktet, svettigast av alla, en trind tjej, bröt ihop...hon drog alltid över...det tog fem timmar...men hon försökte. Hon satt sammanbiten på chefens kontor och hennes situation var ju kanske inte den mest hållbara eftersom hon i snitt spenderade ca 15 timmar utan betalning på jobbet varje vecka. Men han hade sin teori klar. "Det kan gå, för JAG HAR GJORT DET".

Lite så är det med allt snack om hur mycket pengar man kan leva på. Denna tävlan i vem som kan vara fattigast utan att känna sig fattigast. "Det KAN GÅ FÖR JAG HAR GJORT DET."
Rent krasst kanske jag vinner, vem vet, men jag är inte ute i syften att sänka socialbidragsnormen för andra.
Jag undrar bara varför vissa är det?
Liksom jag undrade varför chefen på caféet inte kunde se att hans insats (klara alla mackor på en lysande tid) utgick ifrån hans förutsättningar, Majas tid gick utifrån hennes förutsättningar. Ska man börja prata om minuter? Sekunder? Jag hade kunnat matcha chefen om jag fick ta in en elitidrottsman. Kanske hade jag kunnat hitta någon som klarade alla mackor på tiden 2.10? I sånt fall hade det blivit normen. I sånt fall hade chefen kunnat säga "det KAN gå på 2 h 10. Allt därutöver ges ingen lön."

Men det är alltid bra med vissa marginaler för alla inblandade.

Det kanske skulle gå att slimma tiden på caféet ner till 1 h 30, men kostnaden för stress, sjukdom och lägre kvalité skulle göra det ohållbart i längden.

Det kanske skulle gå att slimma socialbidragsnormen, som ju utgör en slags existensminimum-norm i Sverige, och hävda att det FINNS makaroner och korvar som gör att dagsmåltiden bara behöver kosta 4 kronor per person. Men tro inte att det inte får långt värre och större konsekvenser än för dem som måste leva så. Det blir lönedumpning i hela landet. Eftersom det GÅR att överleva.

Vi behöver inte lönedumpa, men däremot behöver vi skaffa lite förnuft vad gäller vad man "måste" ha. Tycker jag. Det är inte hållbart med ett samhälle där den rent materiella statusen bara går upp upp upp och plötsligt är det inte bara självklart att ha bil, en familj måste ha TVÅ bilar, ALLA måste ha mobiler osv ...

Jag har sparade pengar så att jag utan problem klarar av 3 år helt utan inkomst med nuvarande budget. Jag äger mitt eget boende, just eftersom jag har levt billigt. Jag har aldrig påstått att jag aldrig tjänat mer än norm, men jag har levt under, på eller strax över under många år.

Skulle jag behöva mer pengar att röra mig så står det mig dessutom fritt fram att ansöka om studielån, eller ta fler timmar på jobbet. Just nu ser min prioritering ut så här. Varför skulle jag överansträng mig för att dra in mer pengar när jag klarar mig bra?

Men det är ju inte det det handlar om eller hur, jag klarar mig utmärkt på existensminimum, känner mig inte det minsta fattit trots att jag rör mig med de summorna varje månad, och anser att andra borde kunna göra det lika väl. 

Att avsätta mer pengar till folk som tillfälligtvis (jo, det är så systemet är tänkt att fungera) kommer inte hjälpa någon eftersom pengarna måste tas någon annan stans ifrån och då blir något annat dyrare, exempelvis skola eller jsukvård, för just de som kanske inte har så mycket pengar.