Borderline kan vi ha kärleksrelationer?

Om man inte dör tillsammans av ålderdom t ex så tar alla relationer slut. Du har tydligen haft flera relationer och dina problem har kanske hjälpt till att förstöra dina förhållanden, men det var ju också kärleksrelationer?

Jag har haft borderlinediagnos, som jag iofs inte vet om den stämde, men den relation jag hade då, när jag var sjuk, varade i sju år och var svår och problemfylld men väldigt vacker och äkta kärlek. Jag valde till slut att göra slut med honom bl a för att jag kände att jag orsakade honom stor sorg. Ett bra beslut i efterhand. Så håller med i det. Man kan nog kräva för mycket av sin partner när man inte mår bra. Men det var ju också ett förhållande lika mycket ett förhållande som andras!

Det går nog utan att det blir katastrof, men själv tror jag att man ofta med mycket problem och destruktivitet mår bra av att bara ta hänsyn till sig själv, ta hand om sig själv, hela tiden fråga vad man själv egentligen vill göra, vill känna, vill tänka. Inte hela tiden tänka hur han ska reagera mm.

Tror att man kan bli för beroende av sin relation om man har problem som t ex borderline.

Hej Tack att du svarade.
Jag har haft svårt att behålla min partner eftersom jag ältar gammalt. Om hans tidigare flickvänner om han varit mer generös mot dom. Varför dom förlova sig och inte vi osv.
Jag hittar alltid fel för att få fram att jag är oälskad och att jag inte duger.
Har aldrig känt att jag har dugit för någon varken för vänner eller för familj eller pojkvän.
Det låter som du har kommit otroligt långt med dig själv. Låter inte alls som du har den problematiken längre.
Jag kan uppleva mig själv som att det går i vågor att ibland är man mer borderline och ibland mindre det är periodvis.
Men jag är inte den personen som vill acceptera att det ska vara så här. Jag vill inte ha kaos längre i mitt liv.
Vill inte bara se att varenda relation går åt skogen. Eller att jag inte orkar jobba eller att lägenheten faller ihop till ett stort kaos och röra så man inte kan ta hit en enda människa.
Jag har kämparglöden men jag måste bli sparkad i röven för att ta mig för något.
Det enda jag klarar av i mitt liv just nu det är att sköta mitt jobb.
Allt annat som lägenhet och sånt går åt skogen.
Har du någon relation nu?
Har det blivit bättre för dig med åren som en del säger att det blir?
Hur ser ditt liv ut idag.
Mvh Vilsna tjejen

Känner igen mycket av det där. Men jag är inte helt säker på att jag hade borderline, jag har ADHD också och de diagnoserna har nog korsat varandra mycket. Säker kan ju ingen vara. Men jag var precis likadan. Svartsjuk in i döden på ex han knappt mindes namnet på och detta vidriga ältande.

Jag har perioder fortfarande. Särskilt när jag är stressad, har PMS (låter lite som ett skämt men hormonsvängningarna är hemska), om jag har ekonomiska problem, känner mig otrygg, osäker mm.

Jag har en relation nu, som uppkom mitt i kaos, men det har varit stabilt länge och efter några år ska vi nu bilda familj, köpa hus, gifta oss mm. Jag är fortfarande överkänslig ibland, men kan lägga band på mig och senare inse att jag överreagerat.

Jag äter idag inga mediciner alls och mådde på många vis sämre av det psykiatrin erbjöd mig, dvs ältande av gamla problem i terapi och massvis av piller av alla de slag. Jag blev väldigt självdestruktiv och hamnade totalt på botten innan jag nog någonstans själv insåg att jag skulle dö väldigt hemskt om jag fortsatte hata mig själv på det sättet jag gjorde.

Jag är ju nu 32. De säger ju att det ibland kan försvinna lite med åren och blev friskförklarad för ganska längesedan nu efter att jag varit stort sett symptomfri i flera år. Är som en helt annan människa nu. Och vet inte exakt vad jag gjorde för att det skulle bli så. Kan inte säga att läkarna hjälpte mig. De stängde av mig för behandlingsvägran när jag ville dra ner på medicinerna och en annan tog tre år senare vid när jag redan mådde mycket bättre.

Mellan 20-27 var det värst från och till. Hade det ibland bra men ofta var det ett stort hysteriskt mörker.

Om jag inte skulle svara här så  kan du skicka PM också om du vill.

Jag tror verkligen att du kan må bättre!

Hejsan.
Förhållande som varade i 7 år låter otroligt efter allt jag läst de senaste dagarna nu.
Jag har träffat en tjej med bordeline och vi har haft underbara 3 månader och förälskade och jag fick nyss en stor fet smäll på käften genom att hon vill ha ett break nu!
Svarar inte ens på mina sms mer.
Hoppas att denna tjejjen också är mer eller mindre borderline i perioder för då kan jag iallafall få njuta av henne under de bra perioderna. Så som det varit nu de första månaderna. Och hålla mig undan när hon mår dåligt. Så länge de bra överväger.
Om hon ens kommer tillbaka nu dvs. Hon ville ha ett break och vi ska höras om en vecka.
Jag är ett frågetecken och förbaskat kär...

Är det vanligt att ni med bps älskar er partner och sen stöter bort den helt plötsligt. Och det är partnern som får krusa för att komma tillbaka? Trodde det vara vanligare att ni ångra er och ville komma tillbaka?

Jag är kär i en tjej med bps och hon stöter bort mig nu. Först säger hon att hon älskar mig, har adlrig känt så här innan till att hon blir okänslig och vill ha ett break...

Detta kom i torsdags och jag spenderade hela fredagen med att läsa om borderline. Trodde hon typ låg under en filt med ångest nu men hon har levt som vanligt hemma verkar det som. Jag är ett frågeteckan och vet inte om jag ska vara på och visa att jag verkligen bryr mig och saknar henne eller om jag ska vänta ut hennes break?

Är man villig och vill förändra.

Så kan jag faktiskt varmt rekommendera DBT, räddade mitt liv.
Nu går jag i MBT och får ytterligare en nya dimension på livet.

Nu vet jag att jag har en borderline sårbarhet som grund och även bipolär på det hela. Alltså en ganska livsfarlig kombo... *Suck*

Nu har jag mött mitt livs stora kärlek och vårt förhållande har gått från stökigt till faktiskt riktigt bra. Men som sagt han har fått arbeta på det hela en hel del med och då inte bara jag. Här får vi fira 10 år i år.

Så allt är möjligt !

Från att totalt älska mig och bestämma sig för att leva resten av sitt liv med mig - till att vilja ha ett break och osäker - till att göra slut totalt och bestämt sig för att leva ensam

Hej. Jag lever med en underbar man som har en borderlinediagnos. Vi har varit tillsammans i tre år och det är det vackraste mest givande förhållande jag någonsin haft. Jag tror att nyckeln är kommunikation. Han berättar hela toden för mig hur han upplever olika situationer i våran varsag och hag är inte rädd för att fråga. Därför har vi blivit otroligt samspelta och läser varandra bra. Tänk på att borderline bara är en liten del av den du är och att din personlighet inte utplånas bara för att du har en diagnos. Det finns hopp. Du måste lära dig att hantera din personlighetsstörning. Schematerapi kanske skulle vara någonting för dig? Jag vet att det har hjälpt min man enormt. Lycka till

Ja och det gör svin ont.För man gör.Utan att förstå varför.En dag är det försent.Lider utav detta.Haft fina män.Senaste varade i 4 år.Men jag min dumma jävul.Drev bort honom.Det var en super fin man.Som på alla sätt ville mig gott.Men fick diagnos sent i livet.Dock kanske en förklaring till varför det är så här.Men gråter inombords.För det är jag som straffas i slutändan.Haft sådan ångest.Varit som handlings förlammad.Ångest attacker.Nu valde han att gå.Kapa alla band.Men förstår också varför.Men lik förbannat.Gör det sjukt ont.Vill inte själv ha det så här mer.Ser mig själv i vitögat.Ingen vacker syn.Som jag mått nu.Är inte och leka med.Men fått bita i hop.Har min son.Vad kan man få för hjälp.Orkar inte mer.

Jag skulle vilja veta om någon har blivit hjälpt med medicinering eller terapi? Jag kan inte tänka mig att stabiliserande medicin skulle hjälpa plötsligt i mina relationer. Jag förstör alla mina relationer sedan jag var 17 år. Nu är jag 52, så det verkar aldrig bli bättre. Först nu har jag insett att jag har borderline. Har talat med mina ex och de säger alla samma sak. Jag behöver veta att jag är nummer 1, jag behöver mycket egen tid och lugn med min partner eller ensam.

Annars ställer jag till med problem, bråk och dramatik.

Vill bara bli hjälpt NU!!

Jag har borderline och är i en relation med barn under 6 månders ålder. Vi har haft en relation i ca 3 år.

Jag fick diagnosen runt 14-15 och började hantera syntomen runt 27 års ålder jätte bra (är 30+nu) men.. Nu sedan jag blev gravid och efter förlossningen känns det som om dom har kommit tillbaka :( Jag säger massa elaka saker till min man och skyller ALLT på honom, sånt som långt ifrån är hans fel. Speciellt när jag blir arg över något eller misslyckas med något, allt är liksom hans fel, först skriker jag och skäller, tillslut brister jag ut i gråt. Jag har dåligt samvete, men har inte ens berättat det. Han verkar allt annat än att göra slut, tvärtom. Men ser också att han blir ledsen osv. Vet ärligt inte vad jag ska göra, om detta är tillfälligt eller om det alltid kommer vara såhär. Jag är ingen elak människa, tvärtom! Men säger så elaka och barnsliga saker..

Känner igen beteendet. Min fru sedan 25 år tillbaka gör aldrig fel. Alla fel som händer är mina eller barnens. 

Om något verkligen har blivit fel så är överreaktionen bizarr. Det finns hur mycket som helst att säga om det. 

Jag dras själv lätt till personer med borderline då jag själv har rätt svaga anknytningsmönster, och behöver därför rätt starka känslor.
Min erfarenhet är att sådana relationer i längden är svåra.
Men... Om man är tydlig med vad man är, hur man är. Ger den andra båda karta och kompass, så blir det bra mycket enklare.
Älskar man någon så tar man ofta det dåliga med det goda. Men det blir svårt om man inte vet varför den andra personen gör som den gör.

Vill hävda att för mig är min kärleksrelation väldigt positiv för mitt välmående. Nu är den sannolikt inte det för honom. Har viss självinsikt och jag är verkligen inte lätt att leva med, dels pga min borderlinestörning men även pga min övriga personlighet som har en del att önska.

Men för MITT välmående gör han underverk. Märker det i allt, relationen till mina föräldrar och syster (mycket mindre konflikter) relationer till vänner (mycket mindre konflikter) jobbet, psykiatrin. Alla de relationerna fungerar mycket mer friktionsfritt. 

Så jag vill nog hävda att en bra kärleksrelation med en bra man är något väldigt positivt för oss med den störningen. Ha någon som i klarspråk...både älskar dig och sköter om dig. Helt ok med "daddy issues" på det sättet.  

Skulle nog även hävda att jag hade vart helt trasig utan honom. Det gör mig väldigt beroende, osjälvständig och kanske inte riktigt vuxen. Men det är hundra gånger bättre än att vara trasig.

Ok nu har jag babblat på men sammanfattat: Kärleksrelation med en BRA man är positivt för oss.

Det känns som jag har den rollen åt min respektive också även om jag inte har lyckats så väl som du beskrev att din partner hade gjort.