Vilken socialgrupp hör en till?

Återigen tror jag att vi landar i att vi definierar medelklass, och, verkar det, arbetarklass olika. För mig är inte arbetare synonymt med underklass, medan den familjebakgrund och uppväxt du beskriver i trådstarten hör till de varianter som "faktiskt är" arbetarklass. Väletablerad arbetarklass, ja, men inget så här långt som talar om medelklass. Du  har skrivit sådant som antyder att din identifikation kan handla om mer än ekonomi men jag har fortfarande inte klart för mig vad.

DU definierar klasser rent ekonomiskt och då blir förstås indelningarna annorlunda. "Mitt" perspektiv är det som normalt används inom förutnämnda sociologi. Men det är som sagt en förklaringsmodell, och inte automatiskt tillämpbar på individnivå. Och som MadHatter beskrivit på ett tydligt sätt har det längre tillbaka funnits en tydligare koppling mellan klass och inkomster vilket kan ge en viss förvirring om vad som gäller när ett sådant samband saknas. Av liknande anledning är det också svårt att diskutera "klass" med utlänningar från kulturer där sambandet klass/ekonomi är tydligare än här, och möta uppfattaningar om att "Sverige består enbart av medelklass", utifrån jämförelser med hur ekonomin i olika grupper ser ut i deras hemländer.

Jag får erkänna att jag till viss del delar din motvilja mot klassindelning. . Allt etiketterande av personer kan kännas som en förminskning av den komplexa individ vi borde ses som.
Men trots allt finns det ett stort förklaringsvärde i dessa modeller; skillnader som kan göra det lättare att förstå andra och även att förbättra förutsättningarna att låta folk få mer utjämnade förutsättningar (om man anser att detta är ett ideal). Förutsättningarna för detta blir inte bättre om man - felaktigt - utgår från att alla tänker likadant som man själv och förklaringsmodellerna har sitt värde här som i andra sammanhang, så länge man inte tar dem som regler.

Du ser; det handlar om ganska olika utgångspunkter för hur man definierar och då blir ju också slutsatserna olika. Jag till exempel delar ju inte den där tolkningen att Sverige skulle ha övervägande medelklass.

Det där som inte berör ekonomi, vad är det där hos dig som drar åt medelklass?

I princip håller jag med dig. Dock kan det väl finnas undantag. Överklass innefattar väl ändå både familj och gemensamt kulturellt kapital? Min förra chef var till exempel den enda med studier från en, för allt i världen väletablerad men, arbetarfamilj där man inte på generationer delat kulturellt kapital med "överklassen", sköld på Riddarhuset till trots. Då borde överklasstillhörigheten vara tämligen lös (de själva saknade privat umgänge med sk överklass).

Nej, det är ju mer komplext än så. En polsk läkare jag var bekant med hade för sig att hon som läkare var "överklass" i Sverige. Nu var det inget jag kände för att gå in i någon längre diskussion med henne om men det är ju närmast tvärtom det fungerar: läkare är ett vanligt(?) yrke bland sk överklass. En bondgrabb som blir läkare blir ju inte överklass för det, snarast klassresenär in i medelklassen med klassresenärens vanliga brister i kulturellt kapital i den nya gruppen.

Jag håller med om att det säkert ger bättre resultat om man kan komma ifrån von oben-perspektiv och -uttryck. Men ofta tycker jag mig märka att det är provocerande för många att det alls påtalas gruppskillnader i samhället, oavsett vilka etiketter det sätts på dem.

Irriterats över detta mer än en gång när vanor och smak som är gemensam för det mesta av arbetare och landsbygdsbefolkning får underklassetikett, som om dessa vore synonyma.

Vad är det för bok?

Vet inte om det skett någon förändring; detta är inget jag tänkte så mycket på när jag var yngre. IRL har jag inte diskuterat gruppskillnader så jätteofta privat o och de som sagt sig ha arbetarbakgrund har också haft det. Medelklass brukar väl sällan känna behov av att säga att de är det? Här på FL har jag dock _mer_ än en gång sett "jag är uska och sambon elektriker och vi är minsann medelklass för vi har fint hus och _två_ bilar".

Enligt media skulle det ha varit fint att kalla sig arbetare i vågorna efter -68 men å andra sidan var det enligt media fult att lyssna på ABBA och dansband också på sjuttiotalet, lärarna skulle inte rätta elevernas stavning för att inte hämma deras kreativitet och barn fick "fri uppfostran". Inget av dessa fenomen förekom dock i min verklighet så jag gissar att även att det skulle vara "fult" att vara ickearbetare är en medelklassmediaverklighet

Jag kan inte uttala mig om du har rätt vad gäller överklassens preferenser vad gäller niande - det är inte min miljö - men det verkar enormt konstigt om det skulle ha etablerats där. Niandet är ett modernt påfund, en reform Strindberg med flera hittade på i demokratiskt syfte. I breda lager slog det aldrig igenom. Det normala var att tilltala i tredje person och titulera. Att nia någon var mig veterligt - om man inte tillhörde reformivarna då - ett sätt att visa att man varken visste vem personen var eller hade något intresse av att a reda på det. Att nia tjänstefolk förekom exempelvis medan tjänstefolket i sin tur titulerade i tredje person. När trejdepersonstilltalet började dö ut framåt sjuttiotalet(?) övergick man till det andra etablerade tilltalet som fanns i Sverige, "du". Den sk dureformen handlade inte om att gå från "Ni" till "Du" utan från tredjepersonstitulerande till "Du". (De längst upp på den sociala stegen, kungahuset, tilltalas ju fortfarande i tredje person i intervjuer etc för övrigt.) Många med mina äldre släktingar tycker niande är oartigt. De enda som aktivt niar är invandrare och åttiotalister i servicesveängen, är MITT intryck.
(Vad jag förstått har niandet etablerats  på ett annat sätt i det svensktalande Finland, under påverkan från finskan.)

Tänk, mitt intryck är precis tvärtom. Att när arbetarbarn väl studerar så är det oftast "rejäla" utbildningar som ger en tydlig yrkesprofil inom ett yrke med tillgång till jobb och förväntas ge pengar i påsen. I motsats till medelklassungar som gärna läser personutvecklande "flum"kurser