Jag kommer aldrig erkänna!!!!

Jag blir avundsjuk, jag önskar att jag kunde ha en lika bra kille.
Deras killar har allt förutom tre punkter:

1. De ser inte bra ut
2. Jag är inte kära i dem
3. De är inte kära i mig.

min kille har allt det där + att han är snäll och trevlig och busig och rolig. Men han är en latgris som aldrig städar hemma, som knappt tar sig till jobbet, och som varken vill ha barn eller vill växa upp. På det sättet blir jag av7undsjuk. Jag har aldrig träffat en kille som ser bra ut (i mina ögon/attraktion till alltså) och som samtidigt är riktigt bra och passar mig som människa (liknande intressen) samt är snäll och bra hemma /mogen.

lägg till att vi båda skka älska varandra på det så är det omöjligt att finna.-

- att jag egentligen är rejält stolt på nått sjukt vis över att min sambo har en gigantisk penis, och jag blir alltid på bra humör när hans kompisar berättar historier eller skämtar över hur stor den är.

- Att jag berättade använde anonym utpressning på min sambos ex för att få henne att berätta för hennes dåvarande kille att hon hade varit otrogen. Hon hade varit otrogen men det visste inte jag just då, jag bara chansade för att hon är den typen. och jag hade rätt de gjorde slut ett lite tag efter det bara. Det är det enda långa förhållande hon haft. Nu har jag fått min hämnd för att hon var otrogen och kontrollerande och elak mot min sambom krossade hans självförtroende som jag jobbat hårt på att bygga upp. I övrigt är hon rätt trevlig, jag har berättat allt detta för min sambo, han tyckte jag var lite galen men brydde sig inte riktigt.

- att jag aldrig tror jag kommer hitta någon ny, om det tog slut mellan mig och min kille. Trots att jag är väldigt snygg och har en bra personlighet så älskar jag väldigt få och är kräsen när det gäller attraktion, och det är bara en i mitt liv som älskat mig. (min sambo)

- Jag vill ha barn så att det värker i kroppen, och blir sårad varje gång mina vänner säger att det är bara idioter som skaffar barn så unga (jag är 22 år), de tycker man ska ha etablerat sig på arbetsmarknaden innan barn - ålder 30-35 ska första barnet komma om man ska ha några.

- Jag är galet osäker men försöker uppträda som att jag är en stark kvinna. Den mest sårande kommentaren jag fått var när jag berättade för min kompis att min pojkvän varit otrogen och ljugit för mig i ett år innan han berättade självmant. Men att jag valt att försöka arbeta över det, för att han var så hemskt förstörd över det. ....Då sa min kompis att jag var värd bättre och hon trodde jag var en stark kvinna, som kunde lämna. Hon hade alltid sett upp till mig och respekterat mig för att jag inte var beroende av någon man men hon sa att det tydligen ändrats. Sen gick hon...

Joo 16 är väl genomsnittet, men när jag var 13 år ville jag inget annat än att ha sex. Töänkte på det varje dag och natt och väntade bara på att den rätte skulle dyka upp så att jag fick ha sex.

Därför känns det som att det tog sådan enorm tid. Jag var 16 år och 18 dagar men ibland när människor frpågar när jag förlorade oskulden så säger jag att jag var 15, skulle fylla 16.
Bara för att jag själv tycker att jag väntade så länge på den rätta, jag träffade honom blev tokförälskad. Han var intresserad av mig med, sen bjöd han mig på en fest och när jag kom dit så stod han och hånglade med en annan tjej. Jag tog bussen hem, och träffade en kille jag varit attraherad av när jag var yngre. Han tröstade mig och frågade om jag ville över och titta på film, så jag följde med. Vi tittade på film och sedan hade vi sex. Jag ångrar det inte, detta var en kille jag älskat en tidigare period av mitt liv, och känner fortfarande attraktion till.

För övrigt killen som hånglade upp en annan tjej på festen, han blev kär i mig senare och vi dejtade i två år.

Jag kommer aldrig erkänna:

- Att jag hatar min mamma för att hon fuckade upp hela vår barndom med sina egoistiska beslut och för att hon drog hem en aktiv sprutnarkoman hem till oss när jag var 13 år gammal och lät den jävla svulsten stanna i 5 år! Jag kommer aldrig erkänna att hon gett mig psykiska problem, att jag missbrukar smärtstillande medicin pga henne och att jag en vacker dag skulle vilja tala om för henne PRECIS vad jag tycker men att jag är rädd för att hon då försöker ta sitt liv... Igen.... Suck.

jag kommer aldrig erkänna att jag ogillar sambons mamma för att jag tycker att hon var en dålig mamma för honom.

han tycker inte det men det gör jag. Hon kunde lämna honom ensam över somrarna utan mat hemma så att han veckor i taget fick äta hos vänner och sova ensam. Hon bytte pojkvänner hela tiden och blundade för att hennes son misshandlades utav två utav dem, de var också alkoholister - precis som hon ibland.
Hon är en riktigt stark människa så jag fattar inte varför hon inte bara kunde slänga ut kräken. Dessutom så rökte hon cannabis med min sambo när han var 13 år gammal hemma hos dem och lät han röka bäst han ville på sitt rum minderårig.

Min sambo kan inte förstå hur man kan ogilla hans mamma och han ser henne som ett helgon som blivit dåligt behandlad och helt enkelt inte såg misshandeln bara. Sen att hon var accepterande för alkohol och droger tidigt var ju bara ett plus och lite coolt.

Jag tror att det bara är ungdomar i miljöer med sociala problem som har sex tidigt.

vad räknas som tidigt för dig?

Jag tycker min sambos smak är pinsam. När han kommer med svarta t-shirts med stora tryck och synlig tatuering får jag skärpa mig för att visa att vi hör ihop. Det värsta är hans upprepade tjat om *min* dåliga smak. Han skulle helst se mig som åttiotalsbrud med pudelfrisyr och tajta jeans tror jag (min /brist på/ stil är mer kulturtant eller goretex.  Och jo, vi har stått ut med varandra i femton år...

Före sexton åtminstone.

...att jag egentligen tycker heterosexuella är rätt så avtändande