Jag kommer aldrig erkänna!!!!
När jag klipper tånaglarna brukar jag tugga sönder bitarna jag klippt loss. En gång nagelbitare, alltid nagelbitare trots att jag inte biter på fingernaglarna längre.
Inlägg från: Anonym
|
-
-
haha mums!Anonym skrev 2011-04-05 23:08:18 följande:När jag klipper tånaglarna brukar jag tugga sönder bitarna jag klippt loss. En gång nagelbitare, alltid nagelbitare trots att jag inte biter på fingernaglarna längre.
-
Sen är det egentligen inte något att skämmas över. Tånaglarna har inte så mycket bakterier. Ska man bita på naglarna är det betydligt fräschare att bita på tånaglar som är skyddade i strumpor än att bita på fingernaglar som får så grymt mycket bakterier på sig under en dag *yuck*Anonym skrev 2011-04-05 23:08:18 följande:När jag klipper tånaglarna brukar jag tugga sönder bitarna jag klippt loss. En gång nagelbitare, alltid nagelbitare trots att jag inte biter på fingernaglarna längre.
-
Till skillnad från killar då? För det är ju inte så att killar bryr sig om att t.ex. bräcka varandra med statusprylar, jobb och dyl.Anonym (Him) skrev 2011-04-06 00:12:05 följande:Efter att jag läst här så kan ja bara konstatera att kvinnor är SJUUUUUKT avundsjuka typer. Dem ser alltid på andra som konkurrenter o inget annat.
-
Jag som hårdnackad feminist skulle aldrig våga stå för att jag allra helst vill vara en löjligt rik hemmafru som är hemma och busar med barnen mellan manikyrerna och hälsar gubben välkommen hem med nybakade bullar och dagsfärska snittblommor på bordet.
Kvinnor skall få ha vilken roll i samhället dom vill... men det skulle bli så jävla knepigt för mig att förklara att jag av alla människor vill välja att svassa runt i blommiga förkläden, högklackat och mjöl på kinderna haha! De skulle inte ta mina annars så bra argument på allvar, ju! -
Inte för att ta isönder din bubbla men de som oftast har en väldigt gör IQ har ganska svåra mentala störningar =/Anonym skrev 2011-04-04 00:49:40 följande:* att jag hämnades mina två senaste ex så hårt eftersom de varit otrogna, att de båda hamnade på psykakuten. Det vet än idag inte att det var jag som ställde till det i deras liv.
* att jag som 40-åring har en 20-åring som KK
* att jag leker sympatisk och okunnig bland folk. Ler innombords eftersom jag har ett iq på över 130. Ingen som vet...
* att jag tycker om att få bekräftelse i massor från dejtingsidor. Men dejtar ingen. För de är för fula.
Man må vara ett geni men vad som kommer på köpet är inte värt det.
Och eftersom du gjorde så mot dina ex så låter det inte så positivt för dig. -
Det där är ju helt enkelt inte sant. Svåra mentala störningar är inte alls överrepresenterat bland högintelligenta.Anonym skrev 2011-04-06 00:40:05 följande:Inte för att ta isönder din bubbla men de som oftast har en väldigt gör IQ har ganska svåra mentala störningar =/
Man må vara ett geni men vad som kommer på köpet är inte värt det.
Och eftersom du gjorde så mot dina ex så låter det inte så positivt för dig.
Forskning har t.o.m. visat att högintelligenta dessutom överlag ofta är mer empatiska och socialt kompetenta än människor med lägre IQ. Dessutom medför intelligensen större möjligheter att leva ett framgångsrikt och självuppfyllande liv.
Det finns givetvis störda smarta människor också, men psyksjuka finns ju i alla grupperingar man kan tänka sig. -
Det skulle jag också vilja vara.Anonym skrev 2011-04-06 00:29:30 följande:Jag som hårdnackad feminist skulle aldrig våga stå för att jag allra helst vill vara en löjligt rik hemmafru som är hemma och busar med barnen mellan manikyrerna och hälsar gubben välkommen hem med nybakade bullar och dagsfärska snittblommor på bordet.
Kvinnor skall få ha vilken roll i samhället dom vill... men det skulle bli så jävla knepigt för mig att förklara att jag av alla människor vill välja att svassa runt i blommiga förkläden, högklackat och mjöl på kinderna haha! De skulle inte ta mina annars så bra argument på allvar, ju! -
Jag skulle inte erkänna för någon att jag varje dag överväger att ta livet av mig. Så har det varit i över 15 år och jag är 30 idag. Det är en krass förhandling där jag helt enkelt väger för och nackdelar. Den dagen ja-sidan väger över har jag allt redan förberett. Ofta har det varit väldigt nära.
Alla tror att jag är så glad och harmonisk eftersom jag är lättsam, söt och ler ofta, och lever ett bra liv överlag med ett bra jobb, bra man och bra bostad. Egentligen har jag knappt någon glädje i kroppen alls. Skrattar 1-2 ggr per år. Allt är ett skådespel för att lura andra att jag mår bra. -
Anledningen till att jag inte söker hjälp är att jag har svårt att se hur jag skulle kunna må bättre. Går det verkligen att fixa kronisk total glädjelöshet?Anonym (T) skrev 2011-04-06 09:15:31 följande:Vad hemskt det låter. Men om du är så medveten om det, vill du inte göra något åt det då? Ta kontakt med någon du kan prata med..?